onsdag 24 oktober 2012

Sorterade kakor

Slarviga översättningar gör mig deppig. Och det är inte bara de små förlagen som slarvar. Det slarvas lite här och där, men mest slarvas det ändå i deckargenren. Vissa författare gör sig naturligtvis inte riktigt lika bra på svenska (svenskan är ju som bekant ett jämförelsevis ordfattigt språk) och ibland är det svårt att få med subtila språknyanser. Men det är inte det jag pratar om. Det jag pratar om är språkförbistring. Faktafel. Ja, okunskap helt enkelt. När "tea" blir "te" då det egentligen är fråga om middag. "Mobile home" översätts glatt till "mobilt hem". Jag försöker vara snäll och tänka att översättaren kanske hade lite bråttom.

Tills jag läser andra boken i Denise Minas deckarserie om Alex Morrow, Getingsommar. Jag älskar Denise Mina, som jag tycker överträffar de flesta andra deckarförfattare. Hon har ett egensinnigt språk, skapar egensinniga karaktärer och, framförallt: hon behandlar läsaren med lite respekt. I Minas böcker slipper man övertydligheter, klyschiga poliser och förutsägbar handling. Man tror att man har historien klar för sig när den plötsligt tar en ny vändning. Den där lilla detaljen som man kanske förbisåg visar sig istället vara helt avgörande för handlingen.

Översättningen av Getingsommar har under läsningens gång hela tiden haltat lite. Språket känns egendomligt föråldrat. Och kanske är det så att Mina inte riktigt översätter sig bra till svenska, men när översättaren helt ogenerat bara byter ut "assorted cookies" mot "sorterade kakor" - quelle horreur! Så får man bara inte göra med Denise Mina.

Ryssar ryssar ryssar!

Jag gillar egentligen inte ryssar. Eller rättare sagt; jag gillar egentligen inte vad jag uppfattar som "typisk" rysk narratologi. Det antagandet grundar sig på två läsupplevelser: fantasythrillern Night Watch av Sergei Lukyanenko och Gogols Döda själar. Så här i efterhand kan jag tycka att underlaget för min antipati mot de stackars ryssarna är något fjuttigt. Speciellt efter att ha läst Elif Batumans The Possessed.  Besatthet av ryska författare, alltså.

Litteraturvetaren och skribenten Batuman berättar lustfyllt om hennes möten med den ryska litteraturen: uppslukad av Anna Karenina på mormors soffa, deltagare i internationell Leo Tolstojkonferens på Yasnaya Polyana, studier i uzbekiska en sommar i deppiga Samarkand. Alla berättelser kantas av fantastiska, knäppa, stolliga och dramatiska människor (oftast ryssar) och det hela är en salig blandning av litteraturanalys, reseskildring och rysk historia. Underhållande, lite småquirky och framförallt väldigt läsinspirerande. Jag vill också ligga på en soffa och läsa Tolstoj tills jag blir vimmelkantig!

Så det är precis vad jag ska göra. Och jag börjar med Anna Karenina. Sedan blir det kanske Eugen Onegin. Eller varför inte Tjechovs Damen med hunden? Nä, vänta, Onda andar av Dostojevskij! Batuman avslutar med ett spännande resonemang kring Onda andar och mimetiskt begär (att människan drivs av begäret till det andra begär) och det kliar i fingrarna efter att läsa och jämföra med Batumans analys. Så lite tid, så många böcker!

PS Och är inte filmaffischen till just Anna Karenina storslaget romantisk! Den skulle jag lätt gå och se om jag bara slapp Keira Knightley i rollen som Anna.


måndag 22 oktober 2012

Ungdomskärlek

Jag är ju rätt besatt av ungdomsböcker. Och letar ständigt efter bra romance. Som av en händelse snubblade jag över Jamie McGuires Beautiful Disaster, en stormande kärlekshistoria mellan den duktiga (men kanske inte fullt så mycket goodie two shoe som hon låtsas vara) Abby och bad boy Travis, snyggt paketerad i amerikansk collegemiljö. YA och romance, med andra ord!


Beautiful Disaster håller i ungefär 200 sidor och då slår det fullkomligen gnistor mellan Abby och Travis och deras minst sagt dysfunktionella förhållande. Sedan händer något med Travis karaktär som gör att jag istället vill slå något hårt i huvudet på honom och hoppas innerligt att Abby dumpar den här machotråkiga snubben. Dessutom står historien och stampar, den håller helt enkelt inte för 500 sidor och det slutar mest med upprepningar på samma tema. Jag gillar dock omslaget som, trots en viss övertydlig symbolik, är både snyggt och dessutom skiljer sig från nio av tio andra ungdomsboksomslag med cockerspanielsöta tonåringar som håller varandra i handen.

Den här läsningen gav i alla fall så mycket mersug på bra ungdomsböcker och kärlekshistorier att jag plötsligt hade beställt ytterligare fem "teen romance"-böcker (kanske lite over the top, så här i efterhand). Med hopp om att de är i klass med Summer Sisters, Jelicoe Road eller varför inte Sarah Dessen när hon är på topp, på tur står nu:








tisdag 25 september 2012

Kärlek vid första ögonkastet

Läser underbara Jeanette Wintersons självbiografi Why be happy when you could be normal? Lyssna bara på den här fantastiska inledningen:

When my mother was angry with me, which was often, she said, 'The Devil lead us to the wrong crib.'
The image of Satan taking time off from the Cold War and McCarthyism to visit Manchester in 1960 - purpose of visit: to deceive Mrs Winterson - has a flamboyant theatricality to it.

You had me at hello.

fredag 14 september 2012

Matilda läser

Min dotter är en bokslukare. Bokstavligt talat. Det är inte mycket som återstår av Djungeldjur efter några veckors läsande, tryckande, gnagande och smakande. Djungeldjur tillhör alltså ljudpekboksserien av den franska illustratören Marion Billet (Husdjur har tidigare recenserats här), som f ö har en helt fantastisk hemsida som ni måste besöka! Till vår samling här hemma har även lagts I naturen (b-r-i-l-j-a-n-t! särskilt regnet och älven, som är våra favoriter).


Det är inte så dumt det här med att trycka, lyssna och ljuda, tycker Matilda. Speciellt att trycka. Och trycka igen. Bläddra är också bra, men än så länge har hon bara fått gå lös på pekböckerna i kartong, Stockholms- och sportdelen i DN (som det inte direkt är huggsexa om vid frukostbordet) och Anna Clara Tidholms klassiker Knacka på. Vi har läst Knacka på så många gånger att hon nu knackar i alla andra böcker med. Hela familjen kan numera den Haikuliknande och lätt retarderade texten utan och innan. Fyra Apor. Kastar kudde. APKALAS!

lördag 25 augusti 2012

Broken Harbour

Jag har gått och dragit en hel del på den här bokrecensionen för, som sagt, jag älskade Tana French In the Woods och Faithful Place (andra boken, som jag inte ens kan komma ihåg vad den heter, not so much). Broken Harbour är både till story och karaktärer som en blandning mellan de båda.

Dubbelt så bra, alltså? Nja. Det är någonting med Broken Harbour som lämnar mig en smula likgiltig trots att Tana French levererar sina vanliga trademarks: dynamiken mellan de två huvudpersonerna (den erfarne snuten/ensamvargen och rookien som otippat hittar varandra under mordutredningen), dysfunktionella familjer och djupt begravda familjehemligheter och, slutligen, vad som verkar vara ett helt oförklarligt såväl som bestialiskt mord.

En till synes lycklig småbarnsfamilj hittas brutalt mördad i sitt eget hus. Ett gräl som gått över styr eller en mystiskt förövare som lyckats försvinna spårlöst från brottsplatsen? De små ledtrådarna, pusselbitarna som faller på plats, målar sakta men säkert upp bilden av en familj i upplösning. Det gör hon bra. På samma sätt som hon låter mordutredaren Mick få gott om utrymme i historien. Trots det köper jag inte karaktärerna, deras drivkraft eller ens mordmotivet. Det hela är inte tillräckligt trovärdigt och ger vibbar av billig förortsthriller à la Harlan Coben och Linwood Barclay, som jag har riktigt svårt för. Och visst, bara en detalj, men varför måste Mick säga 'old son' i var och varannan mening? Störande klyschigt.

Jag kan bara hoppas att Tana French ska hitta tillbaka till de gritty Dublinskildringarna som hon gör så bra i Faithful Place. Och kanske skriva mer om Rob från In the Woods? Skulle definitivt vilja läsa mer om honom.

onsdag 15 augusti 2012

Excess

Jag har nu läst min första bok i Excess-format! Det är alltså en liten miniutgåva som man läser åt "fel" håll, dvs ett uppslag motsvarar en sida.

Det råkade bli Lisa Jewell's Syskonmakaren, som låg på läsexhyllan på jobbet, och om den kan jag säger jag väl njae (fattar inte den här typen av menlös chic lit som varken är snaskig eller välskriven, inte alls i klass med hennes tidigare typ Ralphs party). Men däremot diggar jag storleken! Jag är barnsligt förtjust i det söta formatet som precis får plats i jackfickan eller i en liten handväska, väger inget och är inte alls svårläst (tvärtom kan jag uppleva texten som mindre i vissa pocketböcker). Det enda som är lite störande är de bibeltunna sidorna som är lite svårbläddrade.



 

Det här får mig att undra om jag inte ändå ska övervinna min ovilja mot att läsa på skärm och satsa på en padda eller rent av att läsa på mobilen. Otroligt praktiskt format och inget mer släpande på handväskor fyllda av tunga böcker. Alla böcker behöver ju faktiskt inte pryda bokhyllan...




måndag 13 augusti 2012

Divergent

En ny Hunger Games? Tja, samma typ av plot, liknande berättarstil och kanske inte riktigt lika spännande, men ändå så pass intressant att jag sträckläser. Det blir nog till att köpa tvåan, Insurgent, med.


I samma varukorg hamnar med all sannolikhet Suzanne McLeods nya, The Shifting Price of Prey (den är inte fullt lika slaskig om det gräsliga omslaget antyder, vill jag skynda mig att tillägga). Happy days!


tisdag 7 augusti 2012

Gentlemannatjuvar

Ni kanske undrar vad jag sysslat med de senaste veckorna? Svaret är The Lies of Locke Lamora. Alltså, var ska jag börja? Om jag säger ett gäng förfinade tjuvar som stjäl från de rika och ger till sig själva? Som planerar sin största kupp någonsin? Som duperar, nästlar sig in, imiterar och planlägger in i minsta detalj? Ja, allt det där och mer därtill!

The Lies of Locke Lamora utspelar sig i Camorr, en fiktiv stad som påminner lite om en italiensk renässansstad, lite om det viktorianska London. Vi rör oss i den undre världen, hjärnhårt styrd av maffiabossen, capa Barsavi. Locke Lamora och hans vänner är ett till synes gäng halvmisslyckade småtjuvar långt ned i den kriminella hierarkin. Men i själva verket har de från unga år handplockats för att tränas upp till mästertjuvar, gentlemen bastards, och drillats i allt från matlagning och salongsmanér till svärdskonst och kortspel. När historien tar sin början ska de just till att sätta in nådatöten i en raffinerad och ytterst välplanerad heist. Men oväntade komplikationer uppstår och de befinner sig plötsligt i ett politiskt spel långt bortom deras kontroll - nu handlar det inte längre om ett elegant bedrägeri, utan om att klara livhanken!

Åh, det är en så smart och fiffig plott som Scott Lynch har kokat ihop! Jag älskar den här typen av äventyrsböcker, det är lite som att bänka sig framför en matinéfilm. Jag gillar dessutom att man som läsare bara kastas in i historien sådär utan någon närmare förklaring.   Jag har lite svårt för fantasyböcker som inleds med kartor, fakta, realia och tronföljder. Att författaren känner sig tvungen att förklara sin fantasivärld brukar i regel vara ett tecken på att historien inte riktigt håller, men här köper jag däremot allt från sida ett. Och, ja, det är ju faktiskt ingen mindre än Herr Martin själv som blurbar på bokens framsida. Då kan det ju inte vara annat än bra!

onsdag 4 juli 2012

Score!

Plötsligt så händer det. Efter en rad besvikelser hittar jag en Sarah Dessen som jag faktiskt fastnar för! Bokens teman - utanförskap, självbild, familjerelationer - känns igen från Dessens andra böcker. Huvudpersonen Macy är en typisk Dessen-karaktär; duktig tjej som efter sin pappas död håller sig själv och sina känslor i schack med järnhård disciplin, både i skolan, på fritiden och i relationen med pojkvännen och supergeniet Jason. Givetvis når det hela en punkt då Macy inte längre kan eller vill kontrollera allt. En utlösande faktor visar sig vara den snygge Wes, som inte alls är Macys typ men som kanske har mer gemensamt med henne än vad hon först tror.


Ja, jisses, här får Dessen verkligen till det. Karaktärerna Macy och Wes funkar så bra ihop. Äntligen blir det lite kemi och inte bara en ljummen välling av "tonårsproblem". Det pratas en hel del i boken och det på ett bra sätt. Dialogerna är faktiskt stundtals riktigt lysande. Synd bara att den svenska översättningen är så stelbent. Mitt perfekta liv funkar inte alls lika bra som originaltiteln The Truth About Forever. Och, nej, "hjärnlägret" är inte en ok översättning av amerikanskans Brain camp. Inte heller "mobil villa" (trailer home). Jag är också lite tveksam till att en 17-åring - hur ordentlig hon än är - "utövar" yoga. Man får känslan av att det inte lagts så mycket krut på just översättningen (det kanske gäller för ungdomsböcker i allmänhet?) och det är ju lite synd på så rara ärtor och en så viktig publik.

onsdag 27 juni 2012

Början på något nytt

Slut, finito, the end. Det är sorgligt men sant. 6,5 fantastiska centimeter av A Dance With Dragons är till ända och frågan man ställer sig är: vad göra med alla eoner av lästid och det sug efter epic fantasy som nu uppstått?


Jo! Givetvis börjar man med en ny fantasyserie (på rekommendation av den förträfflige Jan på Uppsala English Bookshop), The Lies of Locke Lamora av Scott Lynch med undertiteln The Gentlemen Bastard Sequence. Härliga tider!

måndag 25 juni 2012

Out on the wiley windy moors

Regnet står som små vassa och ettriga spön i backen och himlen är sådär kompakt grå som den bara kan vara över en engelsk hed (eller en svensk junidag). I vanliga fall brukar jag och Matilda gå på snigeljakt i grönsakslandet så här dags på morgonen, men idag stannar vi nog inne och finputsar bakåtkrypningsteknik istället. Till dagens soundtrack.

söndag 24 juni 2012

Nothing But Trouble

Jag är ständigt på jakt efter ny bra chick lit, men eftersom jag är rätt kinkig är det sällan jag fastnar för en författare. När jag väl gör det (läs: Jennifer Crusie) läser jag allt jag kan komma över tills dess att jag lessnar.

I hopp om att hitta en ny favoritförfattare gav jag mig i kast med Rachel Gibsons Nothing But Trouble. Chelsea, en halvt misslyckad skådespelare, sväljer sin stolthet och accepterar jobbet som personlig assistent till den framgångsrike hockeyspelaren Mark Bressler. Bressler, vars hockeykarriär fått ett abrupt slut i samband med en bilolycka, är inte direkt den charmige eller glamouröse playboy man skulle kunna tro. Framförallt inte då han gör sitt bästa för att Chelsea ska få sparken. Självklart dröjer det inte länge förrän det börjar slå gnistor mellan det osannolika paret (hon: käck och bubblig girl next door; han: mörk, enigmatisk och bitter idrottsstjärna).

Jag har lite svårt att sätta fingret på vad det är som inte riktigt fungerar med Nothing But Trouble. Det är ändå bra schvung i dialogen, hon- och hanbiten fungerar även om jag tycker att Mark är lite väl fyrkantig och ospännande. Men det saknas liksom en story. De träffas, de grälar, de blir kära. Typ. Däremellan händer inte så mycket. Jag gillar att läsa romance/chick lit, men det måste finnas en intressant historia utöver själva kärlekshistorien och gärna intressanta/roliga side kicks. Och kanske huvudpersoner som känns lite... mer intressanta? Komplicerade? Äh, jag vet inte, jag får nog fortsätta att leta efter ny favvoförfattare.

tisdag 12 juni 2012

söndag 10 juni 2012

Att läsa eller inte läsa Richard Ford

Jag har länge funderat över om jag inte borde läsa Richard Ford. Det känns som om han är en författare som jag antingen kommer att tokhylla eller totaldissa. Kanske dags att få ändan ur vagnen och testa nya romanen Canada, ett familjedrama i 1960-talets Montana. NY Times tokhyllar, i alla fall.


lördag 9 juni 2012

Fråga bibliotekarien

Varje lördag läser jag andaktningsfullt Boklördag i DN. Och då framförallt den eminenta spalten Fråga bibliotekarien där Jenny Lindh svarar på frågor om bokvagnar och schlagerböcker, tipsar om böcker med sex för 11-åringar och avslöjar beprövade yrkesknep. Tänk om alla grådassiga och socialt dysfunktionella bibliotekarier därute vore som Jenny! Tanken svindlar. Bibliotekens besöks- och lånestatistik skulle med all sannolikhet skjuta i höjden. Får man kanske föreslå en fempoängskurs i Service, humor och social kompetens på landets alla biblioteks- och informationsutbildningar?

Bild från www.dn.se

torsdag 7 juni 2012

Oumbärliga kokböcker

Alltså. Det här med kokböcker och bokrea. Hur många gånger har jag inte begett mig till bokrean med det förmanande mantrat INGAKOKBÖCKERINGAKOKBÖCKERINGAKOKBÖCKER malande i bakhuvudet? För att komma hem med ytterligare någon choklad-/grill-/bröd/dietbok som sedan förpassas till den dignande kokbokshyllan för att aldrig mer läsas.

Men några lysande undantag.


Jan Hedhs dessertbok. Här finna allt man behöver veta i dessertväg: glass, mousser, couliser, syltningar och chokladtemperering. You name it, Jan Hedh vet hur man gör.

Anna och Fanny Bergenströms Under valnötsträdet. Precis allt jag har lagat från den här kokboken har blivit alldeles förträffligt. Klarar mig speciellt inte utan kardemummabullsreceptet.

La cuisine pour tous. Jag är ju en gammal hängiven frankofil och även om jag inte lagar så ofta ur den, så finns det inget så njutbart som att på måfå slå upp olika maträtter i La cuisine pour tous. Choucrote à l'alsacienne. Potage aux légumes secs. Truite farcie. Bara smaka på det!

måndag 4 juni 2012

Måndagslistan

Måndagslistan är tillbaka igen och tillägnas idag irriterande fiktiva personer. Ni vet, de här karaktärerna som skaver likt en felvänd kontaktlins eller ett laxben som fastnat i halsen. Man blinkar och gnuggar och harklar sig, men det är liksom kört. Läsglädjen är som bortblåst.

1. Emma Bovary i Madame Bovary: Gustave Flaubert må vara den moderna romanens fader, men jag står helt enkelt inte ut med den bortskämda och världsfrånvända Emma! Den där arseniken kunde hon ha fått svälja långt tidigare i berättelsen för min del.

2. Peter Kier i Förbländningen: Egentligen är hela persongalleriet i Elias Canettis bok en samling djupt osympatiska typer, men värst är ändå den känslomässigt förkrympte boksamlaren Peter Kier. Tack och lov får han en högst passande död i sällskap av sina egna böcker.

3. Bridget Jones: Jag har så svårt för den här typen av "komiska" katastrofhjältinnor. Skärp dig, sluta tröstät och bete dig som en vuxen människa, för guds skull! Besläktad med huvudpersonen Krissie i Helen Fitzgeralds hyllade Dead Lovely.

4. Karlsson på taket: Alla barn hatar Karlsson på taket (utom ryssarna av någon anledning). Som liten blev jag oerhört stressad av allt ofog Karlsson ställde till med och som lillebror sedan fick skulden för. En småfet bully är vad han är!

5. Elizabeth Wakefield, ena tvillinghalvan i Francine Pascals Tvillingarna i Sweet Valley High: Elizabeth är den sockersöta och äppelkäcka plugghästen som tycker om att baka kakor med mamma (till skillnad från syrran Jessica som är osäker, poppistörstande och älskar färgen lila). Hur någon normalt funtad tolvåring kan relatera till den här pappaktiga karaktären övergår mitt förstånd.

fredag 1 juni 2012

Richard Scarry

Under förra årets bokrea fyndades Allting runt omkring av amerikanske illustratören Richard Scarry. Scarrys djurbefolkade värld är härligt encyclopedisk, i brist på bättre beskrivning. Som titeln antyder, undersöks, namnges och illustreras alla de här vardagsprylarna som omger oss minutiöst. Realistiskt och utan flum. Som en extra bonus finns alla sakerna namngivna på både svenska och engelska - perfekt glosträning även för vuxna!

Bild från www.rabensjogren.se
Mina favoritkategorier är "I snabbköpet" (särskilt grisen med apelsinpåsen som ser väldigt tysk ut av någon anledning),"Maskiner som jobbar" (en björn med rosett i håret! Som kör ångvält!). Och den utomordentliga kategorin "Många små saker".

onsdag 30 maj 2012

A Dance With Dragons: 500-sidorsrapporten

Trots minimala läsaktiviteter den senaste tiden har jag nu bränt av hela 500 sidor i femte delen av Martins mastodontserie! Jag hör till dem som tycker att all film över 1,5 timmar är för lång och att 500 sidor i en bok i regel är 200 sidor för mycket eftersom historien sällan håller så länge. Med detta i åtanke borde jag rimligtvis ha gett upp A Song of Ice and Fire någonstans där Robert Baratheon lönnmördas av sin hustru. Men ni hör ju själva: Robert Barateon lönnmördas av sin hustru? Det går ju liksom inte att sluta läsa där, självklart måste man ju veta vad som händer härnäst. Ska någon kunna stoppa Cerseis framfart? Har tvillingbrodern Jaime plötsligt gått och blivit god? Vad händer med Arya som adopterats av något slags shaolin munk-sällskap i Braavos? Och när ska barnen Starks farbror komma tillbaka som en döing (vilket jag har undrat över sedan första boken)?

Bild från www.guardian.co.uk/books/booksblog/2011/jul/12/a-dance-with-dragons-george-r-r-martin
George R.R. Martins styrka ligger just i att han lyckas upprätthålla läsarens intresse i närmare 4000 sidor av invecklade intriger och sidohistorier och att det hela på något mystiskt sätt vävs ihop till en sammanhängande historia (liksom många andra är jag inte så lite nyfiken på hur Martin kommer att knyta ihop säcken på sluttampen, förhoppningsvis inte genom att Westeros utplånas av den röda dödsstjärnan, vilket han själv hotat med). Jag tror att böckernas framgång till viss del kan förklaras av berättarperspektivet som hoppar från person till person mellan de olika kapitlen, ett grepp som till en början irriterade mig, men som nu framstår som mer och mer genialiskt. Självklart har man sina favoriter bland berättarperspektiven. Tyrion, Jaime, Arya och Daenerys fungerar bäst för mig medan Davos kapitel är hopplöst trista. Jag har även lite svårt för karaktären Reek men mest av äcklighetsskäl...

Man vad händer i A Dance with Dragons då? Till en början surade jag lite över att den utspelar sig parallellt med föregående bok, men efter de första 100 sidorna släppte det då jag insåg att historien faktiskt förs framåt. Handlingen utspelar sig dels på muren, dels öster om Westeros. I händelsernas centrum står Daenerys, Tyrion och Jon. Ja, framförallt Daenerys, eftersom alla i takt med Westeros kollaps verkar ha bestämt sig för att det är bäst att ha henne på sin sida. Än så länge har inga typiskt Martinska chockartade vändningar ägt rum, men jag misstänker att det är några på gång. Lite otippat har Jorah Mormont kommit tillbaka i handlingen och det verkar dessutom som om att Daenerys inte riktigt är den enda överlevande i familjen Targaryen.

För första gången på länge får jag lite panik över att en bok kommer att ta slut. Vad ska jag ta mig till om det dröjer ytterligare fem år innan Martin behagar avsluta nästa bok? Abstinens, abstinens och abstinens är vad jag kommer att få! Förhoppningsvis kommer HBO förtsätta att göra högkvalitativa TV-serier av resterande böcker, men jag är även sugen på fler bra epic fantasy-serier (gärna med mer politiska intriger och mindre drakar och demoner). Några tips?

lördag 26 maj 2012

Poplitterära grepp

I dagens DN kan man läsa en artikel om Jennifer Egan, författaren till Pulitzerprisade A Visit from the Goon Squad. Ni vet, boken med ett kapitel i pdf:er. Jag gillade A Visit... bortsett från just det där krystade pdf-kapitlet. Samma lite bajsnödiga poplit-grepp hittar man allt som oftast hos Douglas Coupland (exempelvis Pi-kapitlet i JPod).


Jag kan riktigt se framför mig hur mig hur författarna sitter och sliter sig i håret - hur göra en samtidsmarkör på ett underhållande och träffande men samtidigt ironiskt sätt? Ja! Jag skriver ett kapitel i pdf-format. Spexigt! Eller inte. Bespara mig sådant fuskestetiskt trams, knorrar missnöjestrollet inom mig.

fredag 25 maj 2012

Istället för läsning

Aldrig har väl tiden gått så fort som just nu! Vi grejar och pysslar och röjer och rensar. Så fort det blir lite tid över rusar jag ut i trädgården och fajtas med kvickrot, rensar jordgubbsland eller skördar de outtömliga rabarberstånden.




Så mycket tid till läsning blir det däremot inte. På sin höjd några sidor Dance with Dragons de få minuter jag lyckas hålla ögonen öppna efter läggdags. Annars är det mest inredningstidningar som gäller - men jag klagar inte!

onsdag 16 maj 2012

Pat och Angie revisited

Som så många andra föll jag pladask för amerikanske deckarförfattaren Dennis Lehane och förtjusades av både Mystic River och Shutter Island. Men när jag kom till A Drink Before the War, första delen i serien om deckarparet Patrick McKenzie och Angela Gennaro, gick det trögare. Jag fastnade varken för karaktärerna eller historien. Men skam den som ger sig, tänkte jag, och gav mig på uppföljaren Darkness, Take My Hand. Och tur var väl det, för det här var jäklar i mig så spännande att jag flera gånger höll på att ramla ur soffan!


Samtidigt som en serie bestialiska mord äger rum i Boston, kopplas Angie och Patrick in för att övervaka sonen till en välrenommerad psykolog. När sonen visar sig bli massmördarens nästa offer dras deckarduon ofrivilligt in i jakten på en (eller kanske rentav flera?) utstuderad psykopat. Spåren leder tillbaka till deras barndomskvarter och så småningom till Patrick själv...

Bokens förtjänst ligger till stor del i att den huvudsakligen kretsar kring karaktären Patrick. Patrick som sakta men säkert börjar förlora tron på mänskligheten och fotfästet i tillvaron. Förhållandet till flickvännen Grace och hennes dotter håller honom visserligen på rätt köl, men visst liksom anar man att den lyckliga familjeleken snart kommer att gå käpprätt åt fanders. Inte minst till följd av den uppblossande attraktionen mellan Patrick och nyskilda partnern Angie.

Den blir en bra balans mellan det personliga dramat och mordmysteriet (som fö vävs ihop på ett snyggt sätt) och karaktärerna får ett djup och en trovärdighet som jag saknade i den första boken. Vanligtvis har jag rätt svårt för den här typen av brutala deckare (där mördarna dessutom sminkar sig till clowner - kan det bli obehagligare, liksom?), men det fungerar eftersom historien är så snygg, spännande och gastkramande (och för att jag harigt bläddrade förbi de värsta partierna).

måndag 14 maj 2012

Och på den 14:e dagen blev det bredband

Puih. Efter att ha levt ur flyttkartonger de senaste två veckorna börjar vi komma på plats i vårt nya hus. På plats är även det mobila bredbandet - halleluja!

Vilken grej, det här med att vara husägare. Friheten, gott folk, friheten! Jag brukar börja dagen med att blick ut över ägorna, i det här fallet garaget och grönsakslandet där rabarbern växer så att det knakar, och njuta av lugnet och tystnaden. Kallt som sjutton är det visserligen och spisen fungerar inte. Och, ja, just det, luftvärmepumpen låter som ett tröskverk. Men annars är det otroligt mysigt (så länge man behåller fårskinnstofflorna och lusekoftan på).

Givetvis började vi med att packa upp det mest väsentliga. Så här fint och bokstavsordnat är det i våra nya bokhyllor:


Till och med den stackars bortglömda stringhyllan har kommit på plats.


Det blir nog bra, det här.

torsdag 26 april 2012

Flytt

Det värsta med att flytta är kvällen innan flytten då allt packats ned i flyttlådor och det enda som finns kvar är typ en stol och en gaffel. Just där befinner jag mig nu, blicken irrandes efter eventuella kvarglömda saker som kan packas ned i den sista lådan. Och tanken på att vi kommer att leva med dessa flyttlådor ett bra tag till innan allt är uppackat i det nya huset! Det är bäst att vi trivs, för jag kommer då inte packa något mer på en sisådär 10 år.

Två böcker har jag i alla fall sparat: Darkness, take my hand av Dennis Lehane och Lady Oracle av Margaret Atwood, två av mina absoluta favoritförfattare. Jag är nu i sluttampen på Lehane och, herregud, vad bra han är! Jag fastnade inte riktigt för deckarparet Angie och Patrick i första boken, A Drink Before the War, men uppföljaren är som ett slag i magen (på ett bra sätt!) och trots att jag har svårt för brutala deckare är det här så bra att jag ryser. Recension följer då vi fått ordning på bredbandet i det nya huset. På återseende!

tisdag 24 april 2012

Inte flera mord!

Nygifta paret Bure beger sig tillsammans med Pucks far, egyptologiprofessor Johannes Ekstedt, till Skoga för en trivsam semestervistelse utan några som helst mord eller andra hemskheter. Men när semestern inleds med ett lik på gräsmattan, ihjälhugget med en egyptisk dolk, visar sig det snart att den småborgerliga villaidyllen är allt annat än lugn och trivsam.

Det här är den första riktiga Skogadeckaren (Mördaren ljuger inte ensam utspelades ju på en ö utanför Skoga) och vi får göra bekantskap med landsfogde Anders Löving, som tydligen är lite av en sprätt. Det hade jag helt glömt bort, men jag gillar karaktären! Till Lövings stora förtvivlan känner sig inte mindre än fyra av de misstänkta manade att bekänna mordet. Vem skyddar egentligen vem? Och vem är den skyldige?

Maria Lang tappar tyvärr lite fart i sin tredje deckare. Varken liket på gräsmattan eller den äktenskapliga otukt Puck och Eje med jämna mellanrum ägnar sig åt lyckas liva upp bokens postäkenskapliga paltkoma. Den svartsjuka spänning som uppstod mellan Puck och Eje i Farligt att förtära är som bortblåst. Pappa Ekstedt utgör visserligen ett skönt inslag i form av en akademisk stofil som går omkring och orerar om egyptiska faraoner och visar föga tålamod för mord och polisutredningar. Men här behövs mer drama!

Lite intressant är det förstås att det för första gången mest handlar om Puck och Christer (till min stora lättnad, eftersom jag börjar tycka att Eje är en tråkmåns), som parallellt med polisutredningen går på en egen mördarjakt. Jag behöver väl knappast avslöja vem som först hittar den skyldige? Jag gillar även att Puck känns lite mindre ängslig och våpig än i de tidigare två böckerna, kanske för att hon inte har Einar att hålla i handen.

Betyg: 3 av 5. More bounce to the ounce, tack. 

måndag 23 april 2012

Before I Go to Sleep

Sist av typ alla har jag läst vinterns hajpade thriller Before I Go to Sleep av S J Watson. Huvudpersonen Christine vaknar upp varje morgon med minnesförlust, de senaste 20 åren är ett vacuum. Varje morgon får hennes man Ben förklara vem han är och i badrummet sitter foton och post it-lappar som sammanfattar hennes liv. Vissa dagar får hon veta att hennes ende son är död, andra dagar tillbringar hon lyckligt ovetande om sonens existens. Vissa dagar hittar hon en dagbok undangömd i hennes garderob, en dagbok som inleds med orden "Don't trust Ben"...

Men vänta lite! Låter inte det hela lite vagt bekant? Jovisst, det är ju storyn från Christian Nolan-rullen Memento där Guy Pearce vaknar upp varje morgon utan något som helst minne av vad som hänt dagen innan, förutom att han är ute efter att hämnas sin frus död. Samma typ av minnesförlust (oförmåga att lagra nya minnen), samma skrivande på lappar och samma känsla av maktlöshet och paranoia. Lägg till en dos utsatta kvinnor på gränsen till neuros (à la brittiska thrillerdrottningen Nicci French) så har vi kontentan av Before I Go to Sleep.

Jag kanske är lite orättvis ändå, för visst är det spännande. Lite simpelt kanske men onekligen spännande. Och även om upplösningen inte är helt oväntad, glufsar jag i mig hela boken på bara två kvällar (vilket för mig numera är något av en outstanding läsbedrift) bara för att jag måste veta hur det går. Det hela lämnar lite av den där läbbighetskänslan man får då man ätit för mycket lösgodis. Göttigt med eftersmak av konserveringsmedel.

måndag 16 april 2012

Hej då!

Nu bär det av till Hälsingland igen! Ingen dator, massor av friskluft, kanske lite plantering och vedkapning står på agendan. Delar med mig av lite öron- och ögongodis på resan. Auf wiedersehen!


lördag 14 april 2012

Mera pepp!

Aldrig har det väl känts så långt till september! Då släpps tredje delen i The Disillusionist Trilogy, Head Rush. Som jag har väntat, längtat och undrat om Justine ska lyckas ta sig ur den förrädiske borgmästarens klor! Sugen på de första två delarna? Här kan man läsa mer om dem.

fredag 13 april 2012

Mais oui, on est vendredi!


Pepp!

Är oerhört pepp på Tana French's kommande Broken Harbour. In the Woods är en av mina favoritdeckare ever (läs den för guds skull, om du inte redan gjort det!) och Broken Harbour låter mycket lovande, även den på temat familjetragedier begravda i det förflutna. Ute 19 juli - count down börjar NU!



torsdag 12 april 2012

Bananas

Här. Här ligger mina älskade böcker och kommer att fortsätta göra det de kommande två veckorna innan flytten. Jag börjar förstå hur Joakim von Anka känner det när Björnligan stjäl alla hans älskade pengar; tom och liksom övergiven. Nu ska jag försöka lista ut var Maria Langs Rosor, kyssar och döden kan tänkas befinna sig, för den bara måste jag ha - nu med detsamma!

Puck på film

Nä, dra mig baklänges! Norstedts har tydligen sålt filmrättigheterna för sex av Maria Langs deckare, hur kan detta ha undgått mig? Det är TV4 och produktionsföretaget Pampas som står bakom projektet och filmerna spelas in i Nora (böckernas Skoga), tack och lov i 50-talstappning. Med bävan och spänd förväntan frågar jag mig nu: vem ska spela Puck?! En ung Harriet Anderssson hade ju varit idealiskt, men en lämplig nutida kandidat kan jag inte komma på. Några förslag?

Puck, om jag själv får välja!

onsdag 11 april 2012

Farligt att förtära

Liksom Vår sång blir stum, utspelar sig Farligt att förtära på ett läroverk, men till skillnad från Vår sång... lyckas Maria Lang här skapa en betydligt mer underhållande och intressant mordmiljö. Lang var ju själv studierektor vid Nya elementarskolan för flickor i Stockholm, som säkert inspirerat bokens läroverk. Med lätt hand målar hon upp den förväntansfulla uppsluppenheten och pirret inför stundande studentexamen. En nyförlovad Puck hoppar in som vikarie i litteraturhistoria och bland hennes kolleger på läroverket hittar vi fästmannen Einar, som parallellt med sin avhandling jobbar som historialärare; en sol-och-vårande kemilärare, en sardonisk och synnerligen mondän franskalärare, en hurtig gymnastikdirektör och en beige och försigkommen biologilärare. Lägg sedan till några snaskiga intriger och intima affärer inom ovan nämnda lärarkollegium et voilà: här har vi både motiv och potentiella mördare.

Sådär lite lagom elegant inleds Farligt att förtära med Almqvist-citatet: ”Två ting äro vita, Tintomara, oskuld - arsenik.” Det flaggas med andra ord för giftmord, en i mina ögon mycket lovande mordmetod! Det är i allmänhet lite extra mystiskt och spännande med gift eftersom det krävs en viss list och mått av tur för att få alla variabler att stämma (vilket även visar sig senare i historien). Hur får man tag i giftet? På vilket sätt och hur snabbt verkar det? Och, framför allt, hur får man i det i offret?

Den årliga skolpjäsen blir alltså betydligt mer dramatisk än planerat då huvudrollsinnehaverskan förgiftas med cyankalium i premiärförställningen, mitt framför ögonen på hela skolan. Mördaren hinner ta av daga ytterligare tre personer innan Christer Wijk får fast den skyldige och det visar sig att ett pikant och rätt freudianskt motiv ligger bakom de fyra morden. I vanlig ordning har man som läsare lite svårt att själv luska ut vem som är den skyldige, vilket börjar störa mig något. Vad är det för vits med en pusseldeckare om inte läsaren själv får möjlighet att pussla? Jag tycker nog att Maria Lang kunde gjort lite mer av själva gifteriet.

Betyg: Eftersom Maria Lang fortfarande håller deckarfanan högt blir det ändå, med viss tvekan, betyg fyra av fem. Men mer pussel och kluriga ledtrådar önskas!

onsdag 4 april 2012

Rapport från Cirkeln

Vår första träff med den nygamla bokcirkeln har gått av stapeln! Som överenskommet lästes Utopia, Walden och Och världen skälvde utifrån ett samhällsutopiskt perspektiv (med läsanvisningar och allt!).

Ungefär så här gick det till:

Champagne dracks...
Vi beslöt oss för att gå systematiskt tillväga och diskutera böckerna i kronologisk ordning. Först ut var alltså Utopia av Thomas More i vilken More myntar själva uttrycket "utopi" som en plats som inte kan finnas (Utopia=ingenstans). More, fö lordkansler under Henrik VIII, för ett för sin tid mycket progressivt resonemang kring representativ demokrati, ägandets avskaffande och kollektivets väl före individens. Resonemanget haltar väl något i och med att More omfamnar kristendomen som stadsreligion (man kan tänka sig att han inte riktigt vågade stöta sig med kyrkan), förespråkar slaveri (som straff) och underordnar kvinnor män. Bortsett från detta, kom vi fram till att More var kommunist 400 år före alla andra!

Det diskuterades huruvida Mores Utopia verkligen kan klassas som någon riktig utopi, om hans föreställning kring idealsamhället är tillräckligt visionär. Somliga av oss menade att den representativa demokratin leder till en utveckling av samhället eftersom möjlighet att påverka föder politiskt intresse och engagemang, medan andra menade att möjlighet att påverka inte nödvändigtvis innebär lämplighet att styra, vilket More förutsätter. Ett annat resonemang fördes kring valfrihet vs jämställdhet och huruvida valfrihet leder till samhällsutveckling. Den gamla vanliga frågan, med andra ord, vad gynnar samhället mest - kapitalism eller socialism?

... böcker analyserades...
Så till Walden av Henry David Thoureau, den bok som under kvällen fick utstå mest spott och spe. Thoureaus naturvurmande föll långt ifrån alla på läppen ("Sämsta skit som jag någonsin läst", löd en av de hårdare domarna och Thoureau beskylldes för att i största allmänhet vara skitnödig, irriterande och självgod). Men om man nu ska se till de samhällsutopiska elementen i Walden, kan man konstatera att Thoureau tror på individens handlingskraft, fördömer kapitalismen och materialismen, misstror civilisationen i allmänhet (och staten i synnerhet) och anser att allt blir bra om bara människan lever i enlighet med naturen. Vi konstaterade att det inte är helt lätt att ideologiskt pinpointa Thoureau, speciellt då han inte riktigt talar i termer av individ och kollektiv.

Någon menade att boken var politiskt ointressant och att det var själva naturbeskrivningarna som var bokens behållning. "NEJ", ansåg någon annan, "då har du inte förstått! Det handlar inte om att sätta sig i skogen, utan om de enkla värdena. Vi behöver inte de saker som gör oss ofria." Vi kom till slut fram till att Waldens politiska relevans i första hand var kritiken av materialismen och synen på ägande, dvs att ägodelar hämmar individens frihet och att konsumtion bidrar till politisk passivisering. Det där med politisk passivisering var nog snarare vårt påhitt, inte Thoureaus.
... och djuplodande resonemang fördes!
Sist ut var Ayn Rands Och världen skälvde. Här kände vi oss alla tvungna att inleda varje uttalande med ett ställningstagande mot Ayn Rand (för hon var ju en GALEN NYLIBERALIST). De centrala begreppen för Rand kan samanfattas med rationalism, individualism och kapitalism. Det handlar alltså om att vara sin egen lyckas smed (den egna lyckan är f ö livets enda moraliska mening), teknikens triumf över naturen, kritiskt och rationellt tänkande och att alltid sätta individens rättigheter före gruppens. Rand förspråkar med andra ord en minimal nattväktarstat. Detta fick oss att fundera en del om hur Rand skulle förhålla sig till handikappade/arbetsoförmögna människor i samhället, vilket inte riktigt framgår i boken.

Om man för ett ögonblick kan bortse från Rands nidbild av socialismen, kom vi fram till att bokens förtjänst ligger i att läsaren tvingas ta ställning till Rands extrema politiska ståndpunkt. Det är intressant att reflektera över var den egna avgränsningen går i frågan kring statens roll i samhället och individens kontra kollektivets rättigheter. En annan intressant diskussion i sammanhanget är vad som ger individen en känsla av lycka och tillfredställelse och huruvida den tillfredställelse man upplever genom att hjälpa andra faktiskt kan mäta sig med den man får av att göra något för sig själv. Vi diskuterade även det faktum att alla kapitalister får ligga i boken och vad det kan tänkas ha för politisk innebörd.

Slutligen var vi rätt ense om att Och världen skälvde var den mest spännande, och stundom ganska rafflande, läsningen ur ett litterärt perspektiv, lite som en kapitalistisk thriller! Här protesterade någon och menade att Och världen skälvde var minst lika illa som Walden: "Antingen sitter man på en stubbe för länge eller så sitter man på ett tåg för länge". Mer om bokens handling finns att läsa här.

tisdag 3 april 2012

Det här med att bli vuxen

Det slår mig, då jag läser Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder, hur mycket tonåren handlar om den svajiga balansgången mellan barn- och vuxenvärld och föräldrarnas betydelse i den transitprocessen. Ingen revolutionerande insikt, det medges, men det blir så tydligt i den scenen där huvudpersonen Maja reflekterar över sitt ambivalenta förhållande till pappan:
Jag ville säga något mer men orden var trögflytande som sirap. Att han var fin. Att han var dum i huvudet. Att mamma aldrig hade kommit. Att det väl var lika bra. Att jag hade supit mig full och haft sex med första bästa granne. Att jag hade tillbringat helgen ensam i hennes stora hus. Att jag hatade honom. Att jag alltid skulle älska honom.
Vem känner inte igen sig i den känslan av att älska någon så himla mycket samtidigt som man kan bli så vansinnigt irriterad på samma person? Det är väl just det som är essensen i föräldra-barn-relationen, den här hatkärleken som man bara kan känna för någon som står en riktig riktigt nära. Vissheten om att alltid vara älskad skapar en trygghet som tillåter barnet att frigöra sig från föräldrarna och bli vuxen och, om jag ska fortsätta med mitt amatörpsykologiska resonemang, ur det perspektivet är tonårsupproret ett typiskt sundhetstecken.

Förutom att Här ligger jag och blöder är skönt ångesthumoristisk och väldigt rapp i språket, tycker jag att bokens främsta förtjänst är just Jägerfelds skicklighet i att skildra den där svindlande känslan av att vara på väg mot vuxenvärlden samtidigt som man vill hålla fast i tryggheten av att vara barn. Visst finns där även en begynnande kärlekshistoria med den obligatoriska killen, men den spelar en mer perifer roll i berättelsen. Bokens kärna kretsar istället kring Majas relation till den frånvarande mamman och den något motvillige pappan. Maja slits mellan viljan att vara vuxen, oberoende och distanserad och behovet av att få känna sig trygg, älskad och bekräftad av sina föräldrar, speciellt eftersom Majas föräldrar inte riktigt klarar av att möta Majas behov.

Jag tycker att Jägerfeld väldigt fint beskriver den problematiska relationen mellan Maja och mamman (och att just mammans frånvaro i större delen av boken blir väldigt effektfull), men även pappan som försöker men kanske inte riktigt lyckas. Till syvende och sist är det kanske ändå så att en funktionsoduglig förälder är bättre än ingen alls...


måndag 2 april 2012

Utrensning

En första bokrensning inför kommande flytt har resulterat i att de här böckerna söker nytt hem. Bortskänkes mot avhämtning.

torsdag 29 mars 2012

It's alive!

Eller nästan, i varje fall. Det ena med det andra har hopat sig till en hög av saker som bara måste göras nu, hence, bristen på bloggtid. Eftersom alla läsaktiviteter är minimala, så det finns i alla fall inte så mycket att rapportera. Men så fort jag betat av alla superviktiga saker och moppat upp den blöta fläck som vid det laget kommer vara det enda som är kvar av mig ska jag banne mig blogga om böcker!

Inget som en god natts sömn inte kan fixa!