torsdag 26 april 2012

Flytt

Det värsta med att flytta är kvällen innan flytten då allt packats ned i flyttlådor och det enda som finns kvar är typ en stol och en gaffel. Just där befinner jag mig nu, blicken irrandes efter eventuella kvarglömda saker som kan packas ned i den sista lådan. Och tanken på att vi kommer att leva med dessa flyttlådor ett bra tag till innan allt är uppackat i det nya huset! Det är bäst att vi trivs, för jag kommer då inte packa något mer på en sisådär 10 år.

Två böcker har jag i alla fall sparat: Darkness, take my hand av Dennis Lehane och Lady Oracle av Margaret Atwood, två av mina absoluta favoritförfattare. Jag är nu i sluttampen på Lehane och, herregud, vad bra han är! Jag fastnade inte riktigt för deckarparet Angie och Patrick i första boken, A Drink Before the War, men uppföljaren är som ett slag i magen (på ett bra sätt!) och trots att jag har svårt för brutala deckare är det här så bra att jag ryser. Recension följer då vi fått ordning på bredbandet i det nya huset. På återseende!

tisdag 24 april 2012

Inte flera mord!

Nygifta paret Bure beger sig tillsammans med Pucks far, egyptologiprofessor Johannes Ekstedt, till Skoga för en trivsam semestervistelse utan några som helst mord eller andra hemskheter. Men när semestern inleds med ett lik på gräsmattan, ihjälhugget med en egyptisk dolk, visar sig det snart att den småborgerliga villaidyllen är allt annat än lugn och trivsam.

Det här är den första riktiga Skogadeckaren (Mördaren ljuger inte ensam utspelades ju på en ö utanför Skoga) och vi får göra bekantskap med landsfogde Anders Löving, som tydligen är lite av en sprätt. Det hade jag helt glömt bort, men jag gillar karaktären! Till Lövings stora förtvivlan känner sig inte mindre än fyra av de misstänkta manade att bekänna mordet. Vem skyddar egentligen vem? Och vem är den skyldige?

Maria Lang tappar tyvärr lite fart i sin tredje deckare. Varken liket på gräsmattan eller den äktenskapliga otukt Puck och Eje med jämna mellanrum ägnar sig åt lyckas liva upp bokens postäkenskapliga paltkoma. Den svartsjuka spänning som uppstod mellan Puck och Eje i Farligt att förtära är som bortblåst. Pappa Ekstedt utgör visserligen ett skönt inslag i form av en akademisk stofil som går omkring och orerar om egyptiska faraoner och visar föga tålamod för mord och polisutredningar. Men här behövs mer drama!

Lite intressant är det förstås att det för första gången mest handlar om Puck och Christer (till min stora lättnad, eftersom jag börjar tycka att Eje är en tråkmåns), som parallellt med polisutredningen går på en egen mördarjakt. Jag behöver väl knappast avslöja vem som först hittar den skyldige? Jag gillar även att Puck känns lite mindre ängslig och våpig än i de tidigare två böckerna, kanske för att hon inte har Einar att hålla i handen.

Betyg: 3 av 5. More bounce to the ounce, tack. 

måndag 23 april 2012

Before I Go to Sleep

Sist av typ alla har jag läst vinterns hajpade thriller Before I Go to Sleep av S J Watson. Huvudpersonen Christine vaknar upp varje morgon med minnesförlust, de senaste 20 åren är ett vacuum. Varje morgon får hennes man Ben förklara vem han är och i badrummet sitter foton och post it-lappar som sammanfattar hennes liv. Vissa dagar får hon veta att hennes ende son är död, andra dagar tillbringar hon lyckligt ovetande om sonens existens. Vissa dagar hittar hon en dagbok undangömd i hennes garderob, en dagbok som inleds med orden "Don't trust Ben"...

Men vänta lite! Låter inte det hela lite vagt bekant? Jovisst, det är ju storyn från Christian Nolan-rullen Memento där Guy Pearce vaknar upp varje morgon utan något som helst minne av vad som hänt dagen innan, förutom att han är ute efter att hämnas sin frus död. Samma typ av minnesförlust (oförmåga att lagra nya minnen), samma skrivande på lappar och samma känsla av maktlöshet och paranoia. Lägg till en dos utsatta kvinnor på gränsen till neuros (à la brittiska thrillerdrottningen Nicci French) så har vi kontentan av Before I Go to Sleep.

Jag kanske är lite orättvis ändå, för visst är det spännande. Lite simpelt kanske men onekligen spännande. Och även om upplösningen inte är helt oväntad, glufsar jag i mig hela boken på bara två kvällar (vilket för mig numera är något av en outstanding läsbedrift) bara för att jag måste veta hur det går. Det hela lämnar lite av den där läbbighetskänslan man får då man ätit för mycket lösgodis. Göttigt med eftersmak av konserveringsmedel.

måndag 16 april 2012

Hej då!

Nu bär det av till Hälsingland igen! Ingen dator, massor av friskluft, kanske lite plantering och vedkapning står på agendan. Delar med mig av lite öron- och ögongodis på resan. Auf wiedersehen!


lördag 14 april 2012

Mera pepp!

Aldrig har det väl känts så långt till september! Då släpps tredje delen i The Disillusionist Trilogy, Head Rush. Som jag har väntat, längtat och undrat om Justine ska lyckas ta sig ur den förrädiske borgmästarens klor! Sugen på de första två delarna? Här kan man läsa mer om dem.

fredag 13 april 2012

Mais oui, on est vendredi!


Pepp!

Är oerhört pepp på Tana French's kommande Broken Harbour. In the Woods är en av mina favoritdeckare ever (läs den för guds skull, om du inte redan gjort det!) och Broken Harbour låter mycket lovande, även den på temat familjetragedier begravda i det förflutna. Ute 19 juli - count down börjar NU!



torsdag 12 april 2012

Bananas

Här. Här ligger mina älskade böcker och kommer att fortsätta göra det de kommande två veckorna innan flytten. Jag börjar förstå hur Joakim von Anka känner det när Björnligan stjäl alla hans älskade pengar; tom och liksom övergiven. Nu ska jag försöka lista ut var Maria Langs Rosor, kyssar och döden kan tänkas befinna sig, för den bara måste jag ha - nu med detsamma!

Puck på film

Nä, dra mig baklänges! Norstedts har tydligen sålt filmrättigheterna för sex av Maria Langs deckare, hur kan detta ha undgått mig? Det är TV4 och produktionsföretaget Pampas som står bakom projektet och filmerna spelas in i Nora (böckernas Skoga), tack och lov i 50-talstappning. Med bävan och spänd förväntan frågar jag mig nu: vem ska spela Puck?! En ung Harriet Anderssson hade ju varit idealiskt, men en lämplig nutida kandidat kan jag inte komma på. Några förslag?

Puck, om jag själv får välja!

onsdag 11 april 2012

Farligt att förtära

Liksom Vår sång blir stum, utspelar sig Farligt att förtära på ett läroverk, men till skillnad från Vår sång... lyckas Maria Lang här skapa en betydligt mer underhållande och intressant mordmiljö. Lang var ju själv studierektor vid Nya elementarskolan för flickor i Stockholm, som säkert inspirerat bokens läroverk. Med lätt hand målar hon upp den förväntansfulla uppsluppenheten och pirret inför stundande studentexamen. En nyförlovad Puck hoppar in som vikarie i litteraturhistoria och bland hennes kolleger på läroverket hittar vi fästmannen Einar, som parallellt med sin avhandling jobbar som historialärare; en sol-och-vårande kemilärare, en sardonisk och synnerligen mondän franskalärare, en hurtig gymnastikdirektör och en beige och försigkommen biologilärare. Lägg sedan till några snaskiga intriger och intima affärer inom ovan nämnda lärarkollegium et voilà: här har vi både motiv och potentiella mördare.

Sådär lite lagom elegant inleds Farligt att förtära med Almqvist-citatet: ”Två ting äro vita, Tintomara, oskuld - arsenik.” Det flaggas med andra ord för giftmord, en i mina ögon mycket lovande mordmetod! Det är i allmänhet lite extra mystiskt och spännande med gift eftersom det krävs en viss list och mått av tur för att få alla variabler att stämma (vilket även visar sig senare i historien). Hur får man tag i giftet? På vilket sätt och hur snabbt verkar det? Och, framför allt, hur får man i det i offret?

Den årliga skolpjäsen blir alltså betydligt mer dramatisk än planerat då huvudrollsinnehaverskan förgiftas med cyankalium i premiärförställningen, mitt framför ögonen på hela skolan. Mördaren hinner ta av daga ytterligare tre personer innan Christer Wijk får fast den skyldige och det visar sig att ett pikant och rätt freudianskt motiv ligger bakom de fyra morden. I vanlig ordning har man som läsare lite svårt att själv luska ut vem som är den skyldige, vilket börjar störa mig något. Vad är det för vits med en pusseldeckare om inte läsaren själv får möjlighet att pussla? Jag tycker nog att Maria Lang kunde gjort lite mer av själva gifteriet.

Betyg: Eftersom Maria Lang fortfarande håller deckarfanan högt blir det ändå, med viss tvekan, betyg fyra av fem. Men mer pussel och kluriga ledtrådar önskas!

onsdag 4 april 2012

Rapport från Cirkeln

Vår första träff med den nygamla bokcirkeln har gått av stapeln! Som överenskommet lästes Utopia, Walden och Och världen skälvde utifrån ett samhällsutopiskt perspektiv (med läsanvisningar och allt!).

Ungefär så här gick det till:

Champagne dracks...
Vi beslöt oss för att gå systematiskt tillväga och diskutera böckerna i kronologisk ordning. Först ut var alltså Utopia av Thomas More i vilken More myntar själva uttrycket "utopi" som en plats som inte kan finnas (Utopia=ingenstans). More, fö lordkansler under Henrik VIII, för ett för sin tid mycket progressivt resonemang kring representativ demokrati, ägandets avskaffande och kollektivets väl före individens. Resonemanget haltar väl något i och med att More omfamnar kristendomen som stadsreligion (man kan tänka sig att han inte riktigt vågade stöta sig med kyrkan), förespråkar slaveri (som straff) och underordnar kvinnor män. Bortsett från detta, kom vi fram till att More var kommunist 400 år före alla andra!

Det diskuterades huruvida Mores Utopia verkligen kan klassas som någon riktig utopi, om hans föreställning kring idealsamhället är tillräckligt visionär. Somliga av oss menade att den representativa demokratin leder till en utveckling av samhället eftersom möjlighet att påverka föder politiskt intresse och engagemang, medan andra menade att möjlighet att påverka inte nödvändigtvis innebär lämplighet att styra, vilket More förutsätter. Ett annat resonemang fördes kring valfrihet vs jämställdhet och huruvida valfrihet leder till samhällsutveckling. Den gamla vanliga frågan, med andra ord, vad gynnar samhället mest - kapitalism eller socialism?

... böcker analyserades...
Så till Walden av Henry David Thoureau, den bok som under kvällen fick utstå mest spott och spe. Thoureaus naturvurmande föll långt ifrån alla på läppen ("Sämsta skit som jag någonsin läst", löd en av de hårdare domarna och Thoureau beskylldes för att i största allmänhet vara skitnödig, irriterande och självgod). Men om man nu ska se till de samhällsutopiska elementen i Walden, kan man konstatera att Thoureau tror på individens handlingskraft, fördömer kapitalismen och materialismen, misstror civilisationen i allmänhet (och staten i synnerhet) och anser att allt blir bra om bara människan lever i enlighet med naturen. Vi konstaterade att det inte är helt lätt att ideologiskt pinpointa Thoureau, speciellt då han inte riktigt talar i termer av individ och kollektiv.

Någon menade att boken var politiskt ointressant och att det var själva naturbeskrivningarna som var bokens behållning. "NEJ", ansåg någon annan, "då har du inte förstått! Det handlar inte om att sätta sig i skogen, utan om de enkla värdena. Vi behöver inte de saker som gör oss ofria." Vi kom till slut fram till att Waldens politiska relevans i första hand var kritiken av materialismen och synen på ägande, dvs att ägodelar hämmar individens frihet och att konsumtion bidrar till politisk passivisering. Det där med politisk passivisering var nog snarare vårt påhitt, inte Thoureaus.
... och djuplodande resonemang fördes!
Sist ut var Ayn Rands Och världen skälvde. Här kände vi oss alla tvungna att inleda varje uttalande med ett ställningstagande mot Ayn Rand (för hon var ju en GALEN NYLIBERALIST). De centrala begreppen för Rand kan samanfattas med rationalism, individualism och kapitalism. Det handlar alltså om att vara sin egen lyckas smed (den egna lyckan är f ö livets enda moraliska mening), teknikens triumf över naturen, kritiskt och rationellt tänkande och att alltid sätta individens rättigheter före gruppens. Rand förspråkar med andra ord en minimal nattväktarstat. Detta fick oss att fundera en del om hur Rand skulle förhålla sig till handikappade/arbetsoförmögna människor i samhället, vilket inte riktigt framgår i boken.

Om man för ett ögonblick kan bortse från Rands nidbild av socialismen, kom vi fram till att bokens förtjänst ligger i att läsaren tvingas ta ställning till Rands extrema politiska ståndpunkt. Det är intressant att reflektera över var den egna avgränsningen går i frågan kring statens roll i samhället och individens kontra kollektivets rättigheter. En annan intressant diskussion i sammanhanget är vad som ger individen en känsla av lycka och tillfredställelse och huruvida den tillfredställelse man upplever genom att hjälpa andra faktiskt kan mäta sig med den man får av att göra något för sig själv. Vi diskuterade även det faktum att alla kapitalister får ligga i boken och vad det kan tänkas ha för politisk innebörd.

Slutligen var vi rätt ense om att Och världen skälvde var den mest spännande, och stundom ganska rafflande, läsningen ur ett litterärt perspektiv, lite som en kapitalistisk thriller! Här protesterade någon och menade att Och världen skälvde var minst lika illa som Walden: "Antingen sitter man på en stubbe för länge eller så sitter man på ett tåg för länge". Mer om bokens handling finns att läsa här.

tisdag 3 april 2012

Det här med att bli vuxen

Det slår mig, då jag läser Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder, hur mycket tonåren handlar om den svajiga balansgången mellan barn- och vuxenvärld och föräldrarnas betydelse i den transitprocessen. Ingen revolutionerande insikt, det medges, men det blir så tydligt i den scenen där huvudpersonen Maja reflekterar över sitt ambivalenta förhållande till pappan:
Jag ville säga något mer men orden var trögflytande som sirap. Att han var fin. Att han var dum i huvudet. Att mamma aldrig hade kommit. Att det väl var lika bra. Att jag hade supit mig full och haft sex med första bästa granne. Att jag hade tillbringat helgen ensam i hennes stora hus. Att jag hatade honom. Att jag alltid skulle älska honom.
Vem känner inte igen sig i den känslan av att älska någon så himla mycket samtidigt som man kan bli så vansinnigt irriterad på samma person? Det är väl just det som är essensen i föräldra-barn-relationen, den här hatkärleken som man bara kan känna för någon som står en riktig riktigt nära. Vissheten om att alltid vara älskad skapar en trygghet som tillåter barnet att frigöra sig från föräldrarna och bli vuxen och, om jag ska fortsätta med mitt amatörpsykologiska resonemang, ur det perspektivet är tonårsupproret ett typiskt sundhetstecken.

Förutom att Här ligger jag och blöder är skönt ångesthumoristisk och väldigt rapp i språket, tycker jag att bokens främsta förtjänst är just Jägerfelds skicklighet i att skildra den där svindlande känslan av att vara på väg mot vuxenvärlden samtidigt som man vill hålla fast i tryggheten av att vara barn. Visst finns där även en begynnande kärlekshistoria med den obligatoriska killen, men den spelar en mer perifer roll i berättelsen. Bokens kärna kretsar istället kring Majas relation till den frånvarande mamman och den något motvillige pappan. Maja slits mellan viljan att vara vuxen, oberoende och distanserad och behovet av att få känna sig trygg, älskad och bekräftad av sina föräldrar, speciellt eftersom Majas föräldrar inte riktigt klarar av att möta Majas behov.

Jag tycker att Jägerfeld väldigt fint beskriver den problematiska relationen mellan Maja och mamman (och att just mammans frånvaro i större delen av boken blir väldigt effektfull), men även pappan som försöker men kanske inte riktigt lyckas. Till syvende och sist är det kanske ändå så att en funktionsoduglig förälder är bättre än ingen alls...


måndag 2 april 2012

Utrensning

En första bokrensning inför kommande flytt har resulterat i att de här böckerna söker nytt hem. Bortskänkes mot avhämtning.