Broken Harbour

Jag har gått och dragit en hel del på den här bokrecensionen för, som sagt, jag älskade Tana French In the Woods och Faithful Place (andra boken, som jag inte ens kan komma ihåg vad den heter, not so much). Broken Harbour är både till story och karaktärer som en blandning mellan de båda.

Dubbelt så bra, alltså? Nja. Det är någonting med Broken Harbour som lämnar mig en smula likgiltig trots att Tana French levererar sina vanliga trademarks: dynamiken mellan de två huvudpersonerna (den erfarne snuten/ensamvargen och rookien som otippat hittar varandra under mordutredningen), dysfunktionella familjer och djupt begravda familjehemligheter och, slutligen, vad som verkar vara ett helt oförklarligt såväl som bestialiskt mord.

En till synes lycklig småbarnsfamilj hittas brutalt mördad i sitt eget hus. Ett gräl som gått över styr eller en mystiskt förövare som lyckats försvinna spårlöst från brottsplatsen? De små ledtrådarna, pusselbitarna som faller på plats, målar sakta men säkert upp bilden av en familj i upplösning. Det gör hon bra. På samma sätt som hon låter mordutredaren Mick få gott om utrymme i historien. Trots det köper jag inte karaktärerna, deras drivkraft eller ens mordmotivet. Det hela är inte tillräckligt trovärdigt och ger vibbar av billig förortsthriller à la Harlan Coben och Linwood Barclay, som jag har riktigt svårt för. Och visst, bara en detalj, men varför måste Mick säga 'old son' i var och varannan mening? Störande klyschigt.

Jag kan bara hoppas att Tana French ska hitta tillbaka till de gritty Dublinskildringarna som hon gör så bra i Faithful Place. Och kanske skriva mer om Rob från In the Woods? Skulle definitivt vilja läsa mer om honom.

Excess

Jag har nu läst min första bok i Excess-format! Det är alltså en liten miniutgåva som man läser åt "fel" håll, dvs ett uppslag motsvarar en sida.

Det råkade bli Lisa Jewell's Syskonmakaren, som låg på läsexhyllan på jobbet, och om den kan jag säger jag väl njae (fattar inte den här typen av menlös chic lit som varken är snaskig eller välskriven, inte alls i klass med hennes tidigare typ Ralphs party). Men däremot diggar jag storleken! Jag är barnsligt förtjust i det söta formatet som precis får plats i jackfickan eller i en liten handväska, väger inget och är inte alls svårläst (tvärtom kan jag uppleva texten som mindre i vissa pocketböcker). Det enda som är lite störande är de bibeltunna sidorna som är lite svårbläddrade.

 

Det här får mig att undra om jag inte ändå ska övervinna min ovilja mot att läsa på skärm och satsa på en padda eller rent av att läsa på mobilen. Otroligt praktiskt format och inget mer släpande på handväskor fyllda av tunga böcker. Alla böcker behöver ju faktiskt inte pryda bokhyllan...

Divergent

En ny Hunger Games? Tja, samma typ av plot, liknande berättarstil och kanske inte riktigt lika spännande, men ändå så pass intressant att jag sträckläser. Det blir nog till att köpa tvåan, Insurgent, med.

I samma varukorg hamnar med all sannolikhet Suzanne McLeods nya, The Shifting Price of Prey (den är inte fullt lika slaskig om det gräsliga omslaget antyder, vill jag skynda mig att tillägga). Happy days!

Gentlemannatjuvar

Ni kanske undrar vad jag sysslat med de senaste veckorna? Svaret är The Lies of Locke Lamora. Alltså, var ska jag börja? Om jag säger ett gäng förfinade tjuvar som stjäl från de rika och ger till sig själva? Som planerar sin största kupp någonsin? Som duperar, nästlar sig in, imiterar och planlägger in i minsta detalj? Ja, allt det där och mer därtill!

The Lies of Locke Lamora utspelar sig i Camorr, en fiktiv stad som påminner lite om en italiensk renässansstad, lite om det viktorianska London. Vi rör oss i den undre världen, hjärnhårt styrd av maffiabossen, capa Barsavi. Locke Lamora och hans vänner är ett till synes gäng halvmisslyckade småtjuvar långt ned i den kriminella hierarkin. Men i själva verket har de från unga år handplockats för att tränas upp till mästertjuvar, gentlemen bastards, och drillats i allt från matlagning och salongsmanér till svärdskonst och kortspel. När historien tar sin början ska de just till att sätta in nådatöten i en raffinerad och ytterst välplanerad heist. Men oväntade komplikationer uppstår och de befinner sig plötsligt i ett politiskt spel långt bortom deras kontroll - nu handlar det inte längre om ett elegant bedrägeri, utan om att klara livhanken!

Åh, det är en så smart och fiffig plott som Scott Lynch har kokat ihop! Jag älskar den här typen av äventyrsböcker, det är lite som att bänka sig framför en matinéfilm. Jag gillar dessutom att man som läsare bara kastas in i historien sådär utan någon närmare förklaring.   Jag har lite svårt för fantasyböcker som inleds med kartor, fakta, realia och tronföljder. Att författaren känner sig tvungen att förklara sin fantasivärld brukar i regel vara ett tecken på att historien inte riktigt håller, men här köper jag däremot allt från sida ett. Och, ja, det är ju faktiskt ingen mindre än Herr Martin själv som blurbar på bokens framsida. Då kan det ju inte vara annat än bra!