Sorterade kakor

Slarviga översättningar gör mig deppig. Och det är inte bara de små förlagen som slarvar. Det slarvas lite här och där, men mest slarvas det ändå i deckargenren. Vissa författare gör sig naturligtvis inte riktigt lika bra på svenska (svenskan är ju som bekant ett jämförelsevis ordfattigt språk) och ibland är det svårt att få med subtila språknyanser. Men det är inte det jag pratar om. Det jag pratar om är språkförbistring. Faktafel. Ja, okunskap helt enkelt. När "tea" blir "te" då det egentligen är fråga om middag. "Mobile home" översätts glatt till "mobilt hem". Jag försöker vara snäll och tänka att översättaren kanske hade lite bråttom.

Tills jag läser andra boken i Denise Minas deckarserie om Alex Morrow, Getingsommar. Jag älskar Denise Mina, som jag tycker överträffar de flesta andra deckarförfattare. Hon har ett egensinnigt språk, skapar egensinniga karaktärer och, framförallt: hon behandlar läsaren med lite respekt. I Minas böcker slipper man övertydligheter, klyschiga poliser och förutsägbar handling. Man tror att man har historien klar för sig när den plötsligt tar en ny vändning. Den där lilla detaljen som man kanske förbisåg visar sig istället vara helt avgörande för handlingen.

Översättningen av Getingsommar har under läsningens gång hela tiden haltat lite. Språket känns egendomligt föråldrat. Och kanske är det så att Mina inte riktigt översätter sig bra till svenska, men när översättaren helt ogenerat bara byter ut "assorted cookies" mot "sorterade kakor" - quelle horreur! Så får man bara inte göra med Denise Mina.

Ryssar ryssar ryssar!

Jag gillar egentligen inte ryssar. Eller rättare sagt; jag gillar egentligen inte vad jag uppfattar som "typisk" rysk narratologi. Det antagandet grundar sig på två läsupplevelser: fantasythrillern Night Watch av Sergei Lukyanenko och Gogols Döda själar. Så här i efterhand kan jag tycka att underlaget för min antipati mot de stackars ryssarna är något fjuttigt. Speciellt efter att ha läst Elif Batumans The Possessed.  Besatthet av ryska författare, alltså.

Litteraturvetaren och skribenten Batuman berättar lustfyllt om hennes möten med den ryska litteraturen: uppslukad av Anna Karenina på mormors soffa, deltagare i internationell Leo Tolstojkonferens på Yasnaya Polyana, studier i uzbekiska en sommar i deppiga Samarkand. Alla berättelser kantas av fantastiska, knäppa, stolliga och dramatiska människor (oftast ryssar) och det hela är en salig blandning av litteraturanalys, reseskildring och rysk historia. Underhållande, lite småquirky och framförallt väldigt läsinspirerande. Jag vill också ligga på en soffa och läsa Tolstoj tills jag blir vimmelkantig!

Så det är precis vad jag ska göra. Och jag börjar med Anna Karenina. Sedan blir det kanske Eugen Onegin. Eller varför inte Tjechovs Damen med hunden? Nä, vänta, Onda andar av Dostojevskij! Batuman avslutar med ett spännande resonemang kring Onda andar och mimetiskt begär (att människan drivs av begäret till det andra begär) och det kliar i fingrarna efter att läsa och jämföra med Batumans analys. Så lite tid, så många böcker!

PS Och är inte filmaffischen till just Anna Karenina storslaget romantisk! Den skulle jag lätt gå och se om jag bara slapp Keira Knightley i rollen som Anna.

Ungdomskärlek

Jag är ju rätt besatt av ungdomsböcker. Och letar ständigt efter bra romance. Som av en händelse snubblade jag över Jamie McGuires Beautiful Disaster, en stormande kärlekshistoria mellan den duktiga (men kanske inte fullt så mycket goodie two shoe som hon låtsas vara) Abby och bad boy Travis, snyggt paketerad i amerikansk collegemiljö. YA och romance, med andra ord!

Beautiful Disaster håller i ungefär 200 sidor och då slår det fullkomligen gnistor mellan Abby och Travis och deras minst sagt dysfunktionella förhållande. Sedan händer något med Travis karaktär som gör att jag istället vill slå något hårt i huvudet på honom och hoppas innerligt att Abby dumpar den här machotråkiga snubben. Dessutom står historien och stampar, den håller helt enkelt inte för 500 sidor och det slutar mest med upprepningar på samma tema. Jag gillar dock omslaget som, trots en viss övertydlig symbolik, är både snyggt och dessutom skiljer sig från nio av tio andra ungdomsboksomslag med cockerspanielsöta tonåringar som håller varandra i handen.

Den här läsningen gav i alla fall så mycket mersug på bra ungdomsböcker och kärlekshistorier att jag plötsligt hade beställt ytterligare fem "teen romance"-böcker (kanske lite over the top, så här i efterhand). Med hopp om att de är i klass med Summer Sisters, Jelicoe Road eller varför inte Sarah Dessen när hon är på topp, på tur står nu: