tisdag 17 december 2013

Jomenvisst - klart det ska vara skräck, rock'n'roll och romance i jul

Mitt senaste beroende stavas Karina Halle. Det började med The Devil's Metal - plotten påminner starkt om Almost famous: ung kvinnlig journalist i vardande får sitt livs chans, dvs följa med det heta metalbandet Hybrid på turné. Förutsättningarna att skriva den ultimata rock'n'roll-artikeln är perfekta, förutom att rockbandet ifråga har sålt sin själ till djävulen, vilket skapar en minst sagt dålig stämning under turnén. Jag älskar blandningen av skräck, romance och rock'n'roll - fungerar alldeles utmärkt!


Kanske inte riktigt lika bra men ändå läsvärd är The Artists Trilogy som inleds med Sins and needles. Ellie Watt, lurendrejare och bedragare sedan barnsben, beslutar sig för en nystart i livet. Det är dags att hålla sig på den raka vägen. Inte helt okomplicerat då hennes sociopatiska ex (vars bil hon viserligen stulit) är henne hack i häl. Och då hon dessutom stöter på sin mobbade kompis från high school uppstår ett tillfälle som helt enkelt är för bra för att vara sant - Ellie beslutar sig för att göra en sista stöt. Naturligtvis går det inte alls som hon tänkt sig.

Det är spännande, våldsamt, lätt störande och emellanåt riktigt kul. Och får läsaren att garanterat sätta skinkmackan i halsen.


tisdag 10 december 2013

Alice M


Vad passar väl bättre än att blogga om Alice Munro senaste novellsamling på själva Nobeldagen? Som många av hennes tidigare novellsamlingar kretsar Dear Life kring kvinnoöden och kanadensiskt småstadsliv. Historierna är till en början förledande vardagslunkiga, men Munro är väldigt bra på att invagga läsaren i någon slags falsk trygghet för att sedan hitta vändpunkter som liksom skakar om en. I en av novellerna får man följa en äldre kvinna som sakta börjar tappa greppet om tillvaron. Munro lyckas skildra både den inre och yttre resan på ett sätt som både roar och gör mig illa berörd. Att fånga det känslospektrat i en kort novell är väldigt skickligt och man kan väl inte anat än att hålla med om att 
 ”den samtida novellkonstens mästare” är ett välförtjänt epitet.


Dear Life har blivit mycket uppmärksammad eftersom de fyra sista novellerna är av mer självbiografisk karaktär, men jag tycker inte att det är just de som är de starkaste berättelserna i novellsamlingen.

tisdag 3 december 2013

Tredje cirkeln

Det drar ihop sig till cirkelträff igen, denna gång på tema ondska och fascism. På läs- och filmlistan står:

Han är tillbaka av Timur Vermes...



... Den banala ondskan av Hanna Arendt...



... och filmen The Wave.


Hej ångest!

söndag 10 november 2013

Boktrailers

Jag vet inte om det här är ett nytt fenomen eller om jag bara inte noterat det tidigare, men boktrailers? Nej. Nej! Och var det fö bara jag som satt och vred mig under Babels hemmareportage hos Thomas Engström och Gabriella Håkansson?! Ouäh!




söndag 27 oktober 2013

De skandalösa

Sveriges romancedrottning nummer ett, Simona Ahrnstedt, släppte sin tredje historiska kärleksroman för inte så länge sedan. Ahrnstedtsfansen kommer knappast bli besvikna på De skandalösa, som följer vad som börjar bli ett väl inarbetat koncept: egensinnig kvinnlig outsider träffar mörk, lite mystisk, välbeskaffad och lagom dominant hjälte. Kärleksscenerna funkar, bra språk (även om det är liter störigt med vissa otidstypiska uttryck som dyker upp lite här och där) och íntrigen är helt ok, men jag önskar att Ahrnstedt kunde lägga ned lite mer krut på den historiska inramningen. Att pliktskyldigast placera huvudpersonerna i långrockar och chemiser gör att Ahrnstedt inte lyckas höja sig över andra författare i genren. Synd, för det tror jag verkligen att hon har potential att göra.


fredag 18 oktober 2013

Matildas favoriter

För er som undrar vad 2-åringarna läser nu förtiden kommer här Matildas fem-i-topp-lista:

5. På femte plats hittar vi en gammal favorit: Jenny, Jenny, Jenny och Jonny åker tåg. Vad? Ni har aldrig hört talas om Jenny, Jenny, Jenny och Jonny åker tåg? Nä, det är det faktiskt inte så många som har. Den lilla pärla från tidigt 1980-tal har getts ut av Vardagsgruppen och i serien om Jenny, Jenny, Jenny (ja, de heter alltså alla Jenny) och deras dagpappa Jonny finns även Jenny, Jenny, Jenny och Jonny åker lastbil. Samtliga böcker handlar om hur Jenny, Jenny och Jenny och Jonny tar sig fram på "konstiga men roliga sätt". På en skala från ett till tio får den här boken 8.5 på haschighet. Total avsaknad av vettig handling, intressanta karaktärer eller något som helst pedagogiskt inslag. Men Matilda gillar den! Så vi läser den. Om. Och om. Och om igen.

4. Vad hände sen? Tove Jansons bilderboksklassiker från står sig fortfarande! Mitt gamla sönderlästa ex börjar ha sett sina bästa dagar, men än håller det sånär ihop. Dessutom kan man skumläsa det mesta tills man kommer till sidan där Gaffsan sitter och fiskar. Här måste man titta noga på Gaffsan (läskig!), påpeka att Gaffsan har lila hår (lila!) och sedan morra precis som Gaffsan gör. Gaffsan rules!

3. Matildas katter, Jan Lööf. Alltså det handlar om en tjej som heter Matilda och som har två katter. Sa jag att hon heter Matilda?

2. Siv sover vilse av Pija Lindenbaum. Det här är ju inte alls någon lämplig bok för en tvååring (de böcker Matilda tycker bäst om brukar inte vara det). Frågan är om den ens är lämplig för en 32-åring? Otäck och lätt mardrömslik berättelse om när Siv ska sova över för första gången hos sin kompis Cerisia. För den vuxne läsaren ganska roliga referenser till pretentiösa medelklassföräldrar (och jag fnissar alltid inombords åt drömsekvensen där Siv kommer på Cerisias föräldrar med att glufsa i sig tårta efter läggdags: "Vi ska ha allt mumset för oss själva!", vilken förälder tjuväter liksom inte godis då barnen inte ser?).

1. Mina och Kåge drar västerut, Anna Höglund. Kåge tycker att Sverige har blivit tråkigt och bestämmer att han och Mina ska flytta till USA, för där är allting större och lite bättre. Den lätt försagda och hunsade Mina följer med, fast hon helst inte vill lämna Ekorren och mostrarna och fastän allt känns konstigt och annorlunda och väldigt olikt hemma. Lågmäld historia om könsroller, främlingskap, hemlängtan och ganska oförblommad antiamerikanism. Ja, sen förekommer det spännande inslag såsom krokodiler och en hurrikan, också.




torsdag 17 oktober 2013

Sisterland

Curtis Sittenfeld är en sådan där författare som jag upplever växer med varje bok hon skriver. Debuten Prep var en coming of age-historia som jag och många med mig gillade. Andra boken var en typisk andrabok vars titel jag inte kommer ihåg, men med tredje boken, American Wife, var det som om hon ömsat skinn och blivit en helt ny författare. Det fanns en helt annan tyngd i berättelsen (och dessutom något så otippat som en kärleksroman med George W Bush i huvudrollen!), som verkligen skilde sig från de första två böckerna.



I Sisterland tycker jag Sittenfeld återigen tagit ett stort kliv framåt. Daisy och Violt Shram är enäggstvillingar och därtill synska, men medan Violet omfamnar sin speciella förmåga gör Daisy sitt bästa för att hemlighålla och undertrycka den. Med en kärleksfull och framgångsrik man, ett lugnt och bekvämt liv i förorten, börjar hon känna att hon uppnått den normalitet som hon alltid eftersträvat. Men Daisys trygga medelklasstillvaro sätts på spel då Violet förutspår en jordbävning med påföljd av en enorm medial uppmärksamhet.

Det här med systerskap, rivalitet och blinda lojalitet på en och samma gång, skildrar Sittenfeld verkligen på pricken. Att anstränga sig för att vara olika men ändå höra ihop. Den minutiösa beskrivningen av hushållssysslor och föräldraskapets bestyr i Daisys (eller Kate, som hon nu väljer att kalla sig) monotona tillvaro framställs som en påtaglig kontrast till Violets destruktiva utåtlevande och uppmärksamhetstörstande. Men i själva verket är det under Daisys slätstrukna fasad som det verkligen kokar och bubblar och Violets utspel är endast katalysatorn för en katastrof av episka proportioner i Daisiys eget liv.

Efter att ha läst Sisterland känner jag mig helt omtumlad och har känslan av att allt och inget har hänt. Och det är väl ett riktigt bra betyg.



lördag 12 oktober 2013

Kattbarnen och andra ångestböcker jag gillar


Sträckläste precis ut Emma Nordlanders debutroman Kattbarnen om syskonen Amos och Dahlia, som efter moderns död och faderns försvinnande tvingas axla vuxenrollerna och ta hand om sig själva och deras lillasyster. Jag kan ha svårt för den här typen av mis lit, men jag tycker verkligen att Nordlanders utförande är fenomenalt i all sin rakhet och enkelhet. Med enkla medel fångar hon de båda syskonen på ett sätt som känns väldigt ärligt och hon håller en fin balansgång mellan det vackra och det minst sagt olustiga i syskonens relation.

Kattbarnen för tankarna till två andra favoritförfattare, Jayne Anne Phillips och Tawni O'Dell. Phillips och O'Dell behandlar samma tema med otrolig skicklighet i Lark and Termite (Phillips) och Back Roads (O'Dell). Läsobligatorium!

måndag 9 september 2013

Top of the lake

Vad ni än gör, missa för guds skull inte fantastiska Top of the lake på SVT! Otroligt vacker och ruggig spänningsserie från Nya Zeeland signerad regissören Jane Campion. Top of the lake för tankarna till Gillian Flynn, Daniel Woodrell eller varför inte Tawni O'Dell - alla fantastiska grit lit-författare! På köpet får man Holly Hunter som enigmatisk guru/sektledare.

måndag 5 augusti 2013

Bloggarsjukan

Jag är en sucker för nostalgi. Säger jag mig i alla fall. Men när jag en varm sommardag kommer på mig själv att omsorgsfullt arrangera hallonsaft, Mariekex och en Dorothy Sawyers-deckare för ett "gud, vad mitt liv är härligt"-foto op börjar jag ana oråd. Verkar det inte lite som om jag drabbats av... BLOGGARSJUKAN! Ni vet, när man är så upptagen med att dokumentera härliga/lyckade/spontana/fantastiska ögonblick i sitt liv att vips vad det är, så är man fast i någon slags pseudotillvaro där inget riktigt har hänt om det inte först delats på Facebook, Twitter eller bloggen.

Självklart tänker jag inte lägga upp ett halvsuddigt foto med dåligt ljus när jag nu har den här härliga bilden som formligen andas varm sommardag med iskall saft och sand mellan tårna. Enjoy, folks!


fredag 26 juli 2013

Älskade Bernadette

Jag har lite svårt att pinpointa Where'd you go, Bernadette? Brevroman? Komedi? Pop lit? Oavsett vilket gillar jag den verkligen! Historien om Bernadette pusslas ihop bit för bit av dottern Bee. Ett brev här, ett mail där, ett antagningsbrev, en tidningsartikel, ett medicinskt utlåtande. Läsaren bjuds på olika glimtar av Bernadette (typisk Jean Brodie-karaktär!); galen hemmafru, älskad mamma och legendariskt arkitektgeni, men även om hon förblir lite suddig i kanterna tappar man absolut inte intresset för henne.


Maria Semple, manusförfattare extraordinaire med en tidigare roman i ryggen (This one is mine), lyckas med konststycket att skapa en kvinnlig karaktär som står för sig själv. Bernadette är liksom sin egen kvinna. Visst är hon en kick ass mamma, ett geni och en värdelös hemmafru, men hon låter sig aldrig reduceras till en enda roll. Utan att be om lov är hon helt enkelt stark, neurotisk, självcentrerad, oberoende - allt på en gång. Kanske är det här en äkta feministisk karaktär? Jag vill definitivt ha fler Bernadettes i mina böcker i alla fall!

lördag 6 juli 2013

Sex, YA och rock'n'roll

Ja, kanske inte så mycket sex, då, men en hel del ångande heta kärleksscener och mycket trummor i Jean Haus In the band. Och, ja, jag gillar't! Underbarnet/trummisen Riley har fått collegestipendium men får lägga sina planer på is när det krisar i familjen. Till slut låter hon sig övertalas att provspela för ett lokalt rockband och får såklart giget (hallå, underbarn!). Och coolhetsfaktorn i att spela i ett rockband är ju något högre än i hennes gamla marschband... Det enda smolket i bägaren är gitarristen som naturligtvis är smokin' hot men inte gör någon större hemlighet av att han vill peta Riley från bandet.


Det är lite gulligt, lite sexigt, personerna funkar och storyn håller. Solklar trea, med andra ord! Men ärligt talat, framsidan? Ja, jag ser att det är ett par trumpinnar, men vad är det där rosa? Ser ut som ett läbbigt skavsår eller något ännu äckligare. Urk.

PS För övrigt min andra Kåbåbok och jag börjar inse att det är kan bli en dyr historia. Hur gör ni andra läsplatteägare för att inte förköpa er?!

fredag 5 juli 2013

TV-seriesug


Appropå Ocean at the end of the lane-peppen, så är inte suget efter kommande TV-serien på American Gods ett dugg mindre! Givetvis är det HBO som sitter vid spakarna då Neil Gaimans toppenfantastiska bok ska filmatiseras. Däremot har det varit mystiskt tyst om projektet som väntas visas i slutet av 2013/början av 2014. Jag menar, alla dess viktiga frågor som vem som som ska spela vem till exempel! Va? Va? Va?


torsdag 4 juli 2013

Lässug

De här böckerna ger mig ett oerhört lässug just nu:







 Tur att det är semester snart!

tisdag 2 juli 2013

Rise of a new dawn

Jomenvisst, man har ju blivit med läsplatta! Närmare bestämt en Kobo Glo. Jag gillar tekniska prylar och gadgets, men har noll tålamod att ta reda på vad som är bäst. Tur då att man har andra som kan göra grovjobbet åt en! Efter att klämt och känt på min kollegas Kobo blev jag störtförälskad och några knapptryck senare låg den på posten och väntade på mig.

Det krångliga visade sig istället bli att hitta ett lämpligt fodral. Kobo är ju inget superstort märke och urvalet i de svenska nätbutikerna var knapert, för att inte säga obefintligt. Till slut köpte jag ett halvtrist i rött läder från holländska Gecko Covers. Lite synd, för här har ni en konsument som inte skulle tveka att bränna åtskilliga hundra på ett tjusigt fodral!


Första inköpta boken blev Jennifer Echolls Star Crossed. Det här är första vuxenboken som jag läser av Echolls och jag är väl inte direkt imponerad. Två kändisagenter från rivaliserande agenturer tvingas samarbeta för att få sina respektive klienter - som även är varandras ex - att inte totalsabba sina karriärer. Heta känslor uppstår på alla fronter. Det hela är lite "jaha?", liksom. Jag saknar Echolls slagfärdighet och de coola karaktärerna från hennes ungdomsböcker. Men första läsplatteläsningen gav definitivt mersmak! Ääälskar den matta "sidkvaliteten" som verkligen inte går att jämföra med mobiltelefoner och surfplattor som inte är anpassade för just bokläsning. Det enda jag egentligen saknar är själva sidbläddrandet. Det är lite meckigt att hoppa fram och tillbaka i boken och jag har än så länge inte hittat någon bra funktion för att snabbt gå flera sidor framåt eller tillbaka.

torsdag 23 maj 2013

Välmatchat

Nämen, hoppsan, här ligger visst min nya ballografpenna och matchar inte bara min kalender, utan även boken jag läser just nu (Tigers in red weather - underbart omslag, underbar bok)!


Ja, också passade jag på att skaffa en tuggummirosa och puderblå variant på samma gång! Som tre läckra karameller, om jag får säga det själv.

tisdag 21 maj 2013

What we talk about when we talk about Anne Frank

Jag hade inte läst något av Nathan Englander (en av alla dessa "bra" medelålders amerikanska manliga författare) förrän jag hittade den här novellsamlingen i butikens fictionhylla. Helt klockrent omslag, smart titel (titeln är verkligen viktig - kunde ju exempelvis inte motstå den genialiska titeln Tell the wolves I'm home och tur var väl det!) också handlar det om, tja, judar. Jag är personligen väldigt fascinerad av judar, eller snarare av den judiska identiteten/subkulturen/självbilden och tanken på någon slags gemensam "erfarenhet". Fascinerad och på samma gång lite provocerad.

Det är lite som det här med att man inte får skämta om minoriteter eller sociala grupper om man inte själv är del av den. Endast svarta kan skämta om svarta, homosexuella om homosexuella och bara judar kan skämta om judar. Eller för den delen skriva om judar. Naturligtvis beror det på att man har själva erfarenheten av att vara jude, men det har också att göra med trovärdigheten och på något sätt rätten att skriva om det. Och Englander gör det bra! Det är en imponerande bredd i historierna, från novellen om mötet mellan ett ortodoxt och "liberalt" judiskt par, till en "om min morfar"-historia till en helt fantastisk (och fasansfull!) novell som utspelar sig på ett pensionärssommarläger. Allt med ett lätt handlag och till synes utan ansträngning.

Appropå det här med judar vill jag även slå ett slag för Nina Solomons "OK Amen", en reportagebok om den judiskortodoxa communityn i Williamsborough. Också superintressant och med gott författarhandlag!

måndag 22 april 2013

Vårtecken



Så här såg det ut i vår trädgård förra helgen. En första skälvande tecken. Den här helgen sa det KA-BOOM och så var den här. Våren, alltså. Den utan konkurrens bästa tiden på året då allt härligt ligger framför en. Jag känner mig alltid lika hoppfull och optimistisk så här års, fullt övertygad om att allt kommer att bli alldeles förträffligt. En första förträfflighet är att cirkeln träffas om två veckor på temat sekterism. Hurra för det!

måndag 8 april 2013

Tell the wolves I'm home

Läser underbara underbara Carol Rifka Brunt's Tell the wolves I'm home. En sån otroligt berörande (berörande som i ont-i-hjärtat-berörande, inte kletigt- och klibbigtberörande) bok! Det är dessutom ett sådant fint flyt i både historien och språket att den liksom läser sig själv. Alltid lika härligt när det händer!


måndag 18 februari 2013

Nu måste vi banne mig prata om Wool

Alltså, det här med mind blowing läsupplevelser händer mig mer och mer sällan. Och det är ju det man alltid hoppas på då man börjar läsa en ny bok, att det kanske kan vara en KANINTESLUTALÄSA-bok. Så på  rekommendation av mina kollegor satte jag igång med Hugh Howey's Wool och, damn, vad jäkla spännande den var! Vi tänker oss någon gång i framtiden, kanske 50 år, kanske 100. Jorden är obeboelig, luften går inte att andas och de tusental människor som överlevt katastrofen bor i en gigantisk silo under jord. Tillvaron i silon är hårt styrd och minutiöst planerad: man tilldelas matransoner, tillstånd att föda barn och alla har en specifik funktion att fylla - mekaniker, odlare, sjukvårdare osv - för att det lilla samhället ska fungera. Och, framför allt, man talar absolut inte om 'utsidan'! De som bryter detta tabu, döms till "städning", dvs att bege sig ut i det fria för att rengöra den filmlins som dokumenterar det som händer ovan mark. Ingen städare har hittills överlevt.


Utan närmare förklaring kastas man rakt in i handlingen - och det är ett grepp som jag verkligen gillar! Det gör det hela så mycket mer obehagligt och klaustrofobiskt, för vad är det egentligen som hänt? Howey förmedlar helt mästerligt den här kusliga känslan, hintar om att någon någonstans har en djävulsk plan utan att avslöja för mycket. Det hela får mig att tänka på The Passage av Justin Cronin, som visserligen är episk på ett helt annat sätt, men förmedlar samma känsla av obehag, ensamhet och mardrömslik tillvaro. Mums!

Jag är också väldigt svag för temat att bygga upp samhällen från scratch. Det fascinerar mig helt enkelt. För liksom, vänta nu, det finns ju hur många som helst tekniska nötter att knäcka om man ska bo i en silo under marken. Det här med syre, till exempel. Och vad gör man med de döda? Generatorer, hur fungerar det egentligen?

Wool består egentligen av fem olika novellas, men funkar anmärkningsvärt bra som helhet. Uppföljaren, eller snarare de två första prequeldelarna slukas as we speak. Happy dance.

fredag 8 februari 2013

Upstairs downstairs

Sist av kanske alla har jag upptäckt Downton Abbey och är numera svårt beroende. Detta beroende omfattar det mesta som utspelar sig i brittisk upstairs/downstairs-miljö under första halvan av 1900-talet. Och gud vad jag älskar den här typen av skildringar i böcker och film! Det är något otroligt fascinerande med hela den här epoken: två världskrig är i vardande och ett samhälle som präglats av otroligt rigida sociala hierarkier är på väg att förändras och luckras upp. En svunnen tid helt enkelt. Och naturligtvis väldigt estetiskt tilltalande med engelska gods, urtjusiga aftonklänningar och stärkta kragar!


En högst angenäm läsning på ovanstående tema är The Uninvited Guests av Sadie Jones. Vi får bekanta oss med en typisk överklassfamilj på den engelska landsbygden. Även om man gör sitt bästa för att upprätthålla fasaden, befinner sig familjen i ekonomiska trångmål och styvpappan ger sig av för att (ve och fasa) försöka ordna ett lån för att rädda hem och familj. Kvar blir de två vuxna barnen och deras mor. Just ikväll ska den äldsta dotterns 20-årsdag firas och huset bubblar av febril aktivitet inför kvällens födelsedagsmiddag. Den falska sköldpaddssoppan står och sjuder, vaktlarna är fyllda, man har svidat om till aftonstass och inväntar middagsgästerna ankomst.

Mitt i förberedelserna dyker en skara människor upp, strandsatta efter en tågolycka i närheten. Ytterst olämpligt! Fast beslutna om att inget ska förstöra kvällens middagsbjudning, skuffas de oinbjudna gästerna in i vardagsrummet i väntan på transport därifrån. Men är det inte något som är lite lite underligt med det hela? Något som är lite lite off? När så ytterligare en objuden gäst dyker upp tar kvällen en helt ny vändning. Den karismatiske, om än något excentriske, passageraren drar in middagsgästerna i ett intrikat och synnerligen obehagligt psykologiskt spel.

Det här är en underhållande och minst sagt sylvass berättelse som för tankarna till både Gosford Park och The Haunting of Hill House. Jones bygger skickligt upp den där känslan av att något är lite fel, lite obehagligt, utan att man riktigt kan sätta fingret på vad det är. Och karaktärerna är härligt osympatiska, arroganta och snobbiga utan att förlora överklassens diskreta charm. En ganska så perfekt kombo av Downton Abbey, viktoriansk spökhistoria och psykologisk skräck!


tisdag 22 januari 2013

YA för hela slanten

Jag känner att jag måste bringa lite ordning i den hejdlösa YA-orgien jag ägnat mig åt den senaste tiden. Det började alltså med Jamie McGuires Beautiful disaster som jag tyckte var bra med vissa invändningar. Clash av Nicole Williams visade sig vara en blek kopia av Beautiful disaster, katastrofalt skriven och i total avsaknad av trovärdighet. Nepp, niet, non, alltså. The truth about faking av Leigh Talbert Moore, om dotter till pastor och frigjord massör som jagar kille som visar sig vara gay och till slut låter sig raggas upp av den nye snygge och sjukt trevlige killen, var en allmänt kletig röra som för tankarna till Seventh Heaven. Ni vet, den där TV-serien om ett klämkäckt pastorspar med sjuttioelva ungar som i varje avsnitt får lära sig en Viktig Läxa om Livet. Urk. T.J. Dells bok In the Woods visade sig vara en rätt tramsig faerie romance-grej. En genre jag definitivt fick nog av då jag läste Melissa Marrs böcker.

Men så till de bra! My life next door av Huntley Fitzpatrick var i mångt och mycket en fullträff. Fin kärlekshistoria om superordentliga Samantha som växer upp med sin odrägliga storasyster och sjukt kontrollfreakiga mamma, som dessutom ogenerat utnyttjar Samantha i sin politiska karriär. Samantha själv skulle mycket hellre växa upp hos kaosgrannfamiljen med skrotig bakgård. När hon till slut får ihop det med en av sönerna i huset bredvid är det naturligtvis bäddat för konflikter. 

Den sista ungdomsboken som slank med var Going too far av Jennifer Echolls. Alltså, jag gillar verkligen Echolls! Hon är så fyndig och har ett så bra flyt i sina böcker, inte minst i Forget you, som jag läste för ett par år sedan. Going too far var riktigt bra och spelar absolut i samma liga. Riktigt rappa dialoger, massor av kemi och framförallt en otroligt skön huvudperson.

Bildkälla: http://effyeahnerdfighters.com/post/22786631892/4leafcolour-i-started-reading-the-fault-in-our
Ja, också måste ni naturligtvis läsa superhyllade The Fault in Our Stars av John Green! Historien om cancersjuka Hazel och Gus som finner varandra trots att det mesta är skit och suger när kroppen inte längre vill vara med. Varmt och humoristiskt (bara lite käckhetsvarning) utan att bli riktigt tårdrypande om svårt ämne.

Puih. Nu är det dags att läsa vuxenböcker igen.