De skandalösa

Sveriges romancedrottning nummer ett, Simona Ahrnstedt, släppte sin tredje historiska kärleksroman för inte så länge sedan. Ahrnstedtsfansen kommer knappast bli besvikna på De skandalösa, som följer vad som börjar bli ett väl inarbetat koncept: egensinnig kvinnlig outsider träffar mörk, lite mystisk, välbeskaffad och lagom dominant hjälte. Kärleksscenerna funkar, bra språk (även om det är liter störigt med vissa otidstypiska uttryck som dyker upp lite här och där) och íntrigen är helt ok, men jag önskar att Ahrnstedt kunde lägga ned lite mer krut på den historiska inramningen. Att pliktskyldigast placera huvudpersonerna i långrockar och chemiser gör att Ahrnstedt inte lyckas höja sig över andra författare i genren. Synd, för det tror jag verkligen att hon har potential att göra.

Matildas favoriter

För er som undrar vad 2-åringarna läser nu förtiden kommer här Matildas fem-i-topp-lista:

5. På femte plats hittar vi en gammal favorit: Jenny, Jenny, Jenny och Jonny åker tåg. Vad? Ni har aldrig hört talas om Jenny, Jenny, Jenny och Jonny åker tåg? Nä, det är det faktiskt inte så många som har. Den lilla pärla från tidigt 1980-tal har getts ut av Vardagsgruppen och i serien om Jenny, Jenny, Jenny (ja, de heter alltså alla Jenny) och deras dagpappa Jonny finns även Jenny, Jenny, Jenny och Jonny åker lastbil. Samtliga böcker handlar om hur Jenny, Jenny och Jenny och Jonny tar sig fram på "konstiga men roliga sätt". På en skala från ett till tio får den här boken 8.5 på haschighet. Total avsaknad av vettig handling, intressanta karaktärer eller något som helst pedagogiskt inslag. Men Matilda gillar den! Så vi läser den. Om. Och om. Och om igen.

4. Vad hände sen? Tove Jansons bilderboksklassiker från står sig fortfarande! Mitt gamla sönderlästa ex börjar ha sett sina bästa dagar, men än håller det sånär ihop. Dessutom kan man skumläsa det mesta tills man kommer till sidan där Gaffsan sitter och fiskar. Här måste man titta noga på Gaffsan (läskig!), påpeka att Gaffsan har lila hår (lila!) och sedan morra precis som Gaffsan gör. Gaffsan rules!

3. Matildas katter, Jan Lööf. Alltså det handlar om en tjej som heter Matilda och som har två katter. Sa jag att hon heter Matilda?

2. Siv sover vilse av Pija Lindenbaum. Det här är ju inte alls någon lämplig bok för en tvååring (de böcker Matilda tycker bäst om brukar inte vara det). Frågan är om den ens är lämplig för en 32-åring? Otäck och lätt mardrömslik berättelse om när Siv ska sova över för första gången hos sin kompis Cerisia. För den vuxne läsaren ganska roliga referenser till pretentiösa medelklassföräldrar (och jag fnissar alltid inombords åt drömsekvensen där Siv kommer på Cerisias föräldrar med att glufsa i sig tårta efter läggdags: "Vi ska ha allt mumset för oss själva!", vilken förälder tjuväter liksom inte godis då barnen inte ser?).

1. Mina och Kåge drar västerut, Anna Höglund. Kåge tycker att Sverige har blivit tråkigt och bestämmer att han och Mina ska flytta till USA, för där är allting större och lite bättre. Den lätt försagda och hunsade Mina följer med, fast hon helst inte vill lämna Ekorren och mostrarna och fastän allt känns konstigt och annorlunda och väldigt olikt hemma. Lågmäld historia om könsroller, främlingskap, hemlängtan och ganska oförblommad antiamerikanism. Ja, sen förekommer det spännande inslag såsom krokodiler och en hurrikan, också.

Sisterland

Curtis Sittenfeld är en sådan där författare som jag upplever växer med varje bok hon skriver. Debuten Prep var en coming of age-historia som jag och många med mig gillade. Andra boken var en typisk andrabok vars titel jag inte kommer ihåg, men med tredje boken, American Wife, var det som om hon ömsat skinn och blivit en helt ny författare. Det fanns en helt annan tyngd i berättelsen (och dessutom något så otippat som en kärleksroman med George W Bush i huvudrollen!), som verkligen skilde sig från de första två böckerna.

I Sisterland tycker jag Sittenfeld återigen tagit ett stort kliv framåt. Daisy och Violt Shram är enäggstvillingar och därtill synska, men medan Violet omfamnar sin speciella förmåga gör Daisy sitt bästa för att hemlighålla och undertrycka den. Med en kärleksfull och framgångsrik man, ett lugnt och bekvämt liv i förorten, börjar hon känna att hon uppnått den normalitet som hon alltid eftersträvat. Men Daisys trygga medelklasstillvaro sätts på spel då Violet förutspår en jordbävning med påföljd av en enorm medial uppmärksamhet.

Det här med systerskap, rivalitet och blinda lojalitet på en och samma gång, skildrar Sittenfeld verkligen på pricken. Att anstränga sig för att vara olika men ändå höra ihop. Den minutiösa beskrivningen av hushållssysslor och föräldraskapets bestyr i Daisys (eller Kate, som hon nu väljer att kalla sig) monotona tillvaro framställs som en påtaglig kontrast till Violets destruktiva utåtlevande och uppmärksamhetstörstande. Men i själva verket är det under Daisys slätstrukna fasad som det verkligen kokar och bubblar och Violets utspel är endast katalysatorn för en katastrof av episka proportioner i Daisiys eget liv.

Efter att ha läst Sisterland känner jag mig helt omtumlad och har känslan av att allt och inget har hänt. Och det är väl ett riktigt bra betyg.

Kattbarnen och andra ångestböcker jag gillar

Sträckläste precis ut Emma Nordlanders debutroman Kattbarnen om syskonen Amos och Dahlia, som efter moderns död och faderns försvinnande tvingas axla vuxenrollerna och ta hand om sig själva och deras lillasyster. Jag kan ha svårt för den här typen av mis lit, men jag tycker verkligen att Nordlanders utförande är fenomenalt i all sin rakhet och enkelhet. Med enkla medel fångar hon de båda syskonen på ett sätt som känns väldigt ärligt och hon håller en fin balansgång mellan det vackra och det minst sagt olustiga i syskonens relation.

Kattbarnen för tankarna till två andra favoritförfattare, Jayne Anne Phillips och Tawni O'Dell. Phillips och O'Dell behandlar samma tema med otrolig skicklighet i Lark and Termite (Phillips) och Back Roads (O'Dell). Läsobligatorium!