A Dance With Dragons: 500-sidorsrapporten

Trots minimala läsaktiviteter den senaste tiden har jag nu bränt av hela 500 sidor i femte delen av Martins mastodontserie! Jag hör till dem som tycker att all film över 1,5 timmar är för lång och att 500 sidor i en bok i regel är 200 sidor för mycket eftersom historien sällan håller så länge. Med detta i åtanke borde jag rimligtvis ha gett upp A Song of Ice and Fire någonstans där Robert Baratheon lönnmördas av sin hustru. Men ni hör ju själva: Robert Barateon lönnmördas av sin hustru? Det går ju liksom inte att sluta läsa där, självklart måste man ju veta vad som händer härnäst. Ska någon kunna stoppa Cerseis framfart? Har tvillingbrodern Jaime plötsligt gått och blivit god? Vad händer med Arya som adopterats av något slags shaolin munk-sällskap i Braavos? Och när ska barnen Starks farbror komma tillbaka som en döing (vilket jag har undrat över sedan första boken)?

Bild från www.guardian.co.uk/books/booksblog/2011/jul/12/a-dance-with-dragons-george-r-r-martin

George R.R. Martins styrka ligger just i att han lyckas upprätthålla läsarens intresse i närmare 4000 sidor av invecklade intriger och sidohistorier och att det hela på något mystiskt sätt vävs ihop till en sammanhängande historia (liksom många andra är jag inte så lite nyfiken på hur Martin kommer att knyta ihop säcken på sluttampen, förhoppningsvis inte genom att Westeros utplånas av den röda dödsstjärnan, vilket han själv hotat med). Jag tror att böckernas framgång till viss del kan förklaras av berättarperspektivet som hoppar från person till person mellan de olika kapitlen, ett grepp som till en början irriterade mig, men som nu framstår som mer och mer genialiskt. Självklart har man sina favoriter bland berättarperspektiven. Tyrion, Jaime, Arya och Daenerys fungerar bäst för mig medan Davos kapitel är hopplöst trista. Jag har även lite svårt för karaktären Reek men mest av äcklighetsskäl...

Man vad händer i A Dance with Dragons då? Till en början surade jag lite över att den utspelar sig parallellt med föregående bok, men efter de första 100 sidorna släppte det då jag insåg att historien faktiskt förs framåt. Handlingen utspelar sig dels på muren, dels öster om Westeros. I händelsernas centrum står Daenerys, Tyrion och Jon. Ja, framförallt Daenerys, eftersom alla i takt med Westeros kollaps verkar ha bestämt sig för att det är bäst att ha henne på sin sida. Än så länge har inga typiskt Martinska chockartade vändningar ägt rum, men jag misstänker att det är några på gång. Lite otippat har Jorah Mormont kommit tillbaka i handlingen och det verkar dessutom som om att Daenerys inte riktigt är den enda överlevande i familjen Targaryen.

För första gången på länge får jag lite panik över att en bok kommer att ta slut. Vad ska jag ta mig till om det dröjer ytterligare fem år innan Martin behagar avsluta nästa bok? Abstinens, abstinens och abstinens är vad jag kommer att få! Förhoppningsvis kommer HBO förtsätta att göra högkvalitativa TV-serier av resterande böcker, men jag är även sugen på fler bra epic fantasy-serier (gärna med mer politiska intriger och mindre drakar och demoner). Några tips?

Poplitterära grepp

I dagens DN kan man läsa en artikel om Jennifer Egan, författaren till Pulitzerprisade A Visit from the Goon Squad. Ni vet, boken med ett kapitel i pdf:er. Jag gillade A Visit... bortsett från just det där krystade pdf-kapitlet. Samma lite bajsnödiga poplit-grepp hittar man allt som oftast hos Douglas Coupland (exempelvis Pi-kapitlet i JPod).

Jag kan riktigt se framför mig hur mig hur författarna sitter och sliter sig i håret - hur göra en samtidsmarkör på ett underhållande och träffande men samtidigt ironiskt sätt? Ja! Jag skriver ett kapitel i pdf-format. Spexigt! Eller inte. Bespara mig sådant fuskestetiskt trams, knorrar missnöjestrollet inom mig.

Istället för läsning

Aldrig har väl tiden gått så fort som just nu! Vi grejar och pysslar och röjer och rensar. Så fort det blir lite tid över rusar jag ut i trädgården och fajtas med kvickrot, rensar jordgubbsland eller skördar de outtömliga rabarberstånden.

Så mycket tid till läsning blir det däremot inte. På sin höjd några sidor Dance with Dragons de få minuter jag lyckas hålla ögonen öppna efter läggdags. Annars är det mest inredningstidningar som gäller - men jag klagar inte!

Pat och Angie revisited

Som så många andra föll jag pladask för amerikanske deckarförfattaren Dennis Lehane och förtjusades av både Mystic River och Shutter Island. Men när jag kom till A Drink Before the War, första delen i serien om deckarparet Patrick McKenzie och Angela Gennaro, gick det trögare. Jag fastnade varken för karaktärerna eller historien. Men skam den som ger sig, tänkte jag, och gav mig på uppföljaren Darkness, Take My Hand. Och tur var väl det, för det här var jäklar i mig så spännande att jag flera gånger höll på att ramla ur soffan!

Samtidigt som en serie bestialiska mord äger rum i Boston, kopplas Angie och Patrick in för att övervaka sonen till en välrenommerad psykolog. När sonen visar sig bli massmördarens nästa offer dras deckarduon ofrivilligt in i jakten på en (eller kanske rentav flera?) utstuderad psykopat. Spåren leder tillbaka till deras barndomskvarter och så småningom till Patrick själv...

Bokens förtjänst ligger till stor del i att den huvudsakligen kretsar kring karaktären Patrick. Patrick som sakta men säkert börjar förlora tron på mänskligheten och fotfästet i tillvaron. Förhållandet till flickvännen Grace och hennes dotter håller honom visserligen på rätt köl, men visst liksom anar man att den lyckliga familjeleken snart kommer att gå käpprätt åt fanders. Inte minst till följd av den uppblossande attraktionen mellan Patrick och nyskilda partnern Angie.

Den blir en bra balans mellan det personliga dramat och mordmysteriet (som fö vävs ihop på ett snyggt sätt) och karaktärerna får ett djup och en trovärdighet som jag saknade i den första boken. Vanligtvis har jag rätt svårt för den här typen av brutala deckare (där mördarna dessutom sminkar sig till clowner - kan det bli obehagligare, liksom?), men det fungerar eftersom historien är så snygg, spännande och gastkramande (och för att jag harigt bläddrade förbi de värsta partierna).

Och på den 14:e dagen blev det bredband

Puih. Efter att ha levt ur flyttkartonger de senaste två veckorna börjar vi komma på plats i vårt nya hus. På plats är även det mobila bredbandet - halleluja!

Vilken grej, det här med att vara husägare. Friheten, gott folk, friheten! Jag brukar börja dagen med att blick ut över ägorna, i det här fallet garaget och grönsakslandet där rabarbern växer så att det knakar, och njuta av lugnet och tystnaden. Kallt som sjutton är det visserligen och spisen fungerar inte. Och, ja, just det, luftvärmepumpen låter som ett tröskverk. Men annars är det otroligt mysigt (så länge man behåller fårskinnstofflorna och lusekoftan på).

Givetvis började vi med att packa upp det mest väsentliga. Så här fint och bokstavsordnat är det i våra nya bokhyllor:

Till och med den stackars bortglömda stringhyllan har kommit på plats.

Det blir nog bra, det här.