Personerna i Lindströms noveller får ofta axla det där lite skamsna, jobbiga, otillräckliga och ibland förbjudna. Det är utelämnande, visst, men inte utan medkänsla och respekt för karaktärerna. Och hon prickar ofta väldigt rätt i beskrivningarna av beteenden och relationer, hon ingjuter känslan av att "precis sådär är det ju!" hos läsaren.
Novellsamlingen Arkitekt består av sex noveller som alla i någon mån handlar om dysfunktionella relationer. Mellan makar, föräldrar och barn, kärlekspar, grannar. Alla berättelser fungerar alldeles för sig själva, men tillsammans blir intrycket minst sagt överväldigande. En familj i kris (?) strandad på en öde camping, en mamma som våndas över att inte ha råd att ställa till födelsedagskalas och som samtidigt inte kan låta bli att förargas över att sonen äter så mycket, en personlig assistent som inleder ett förbjudet förhållande med sin brukare - men vem är det egentligen som utnyttjar vem?
Mest av allt tänker jag på den fjärde novellen som börjar med att två vuxna och två barn sitter i en bil en smällkall vinterkväll på väg till en gård på landet. Som läsare känner man sig känner lite desorienterad: vad har kvinnan och mannen för relation till varandra? Vilka är barnen, är det deras barn? Varför är kvinnan så tvekande och handfallen inför barnen? Varför skäms hon? Vad symboliserar den barrikaderade uthusdörren på gården? Är det kaninungarna på logen som är barnen? Varför är det så jäkla kallt och varför är huvudpersonerna så oförmögna att ordna upp tillvaron? Är slutet hoppfullt? Resignerat? Lindström låter läsaren undra och berättelserna lämnar en gnagande känsla av att man kanske inte helt fattat vad som just utspelat sig. Det får mig att läsa om novellerna, på jakt efter nya ledtrådar och tolkningar.
