Rapport från Cirkeln

Vår första träff med den nygamla bokcirkeln har gått av stapeln! Som överenskommet lästes Utopia, Walden och Och världen skälvde utifrån ett samhällsutopiskt perspektiv (med läsanvisningar och allt!).

Ungefär så här gick det till:

Champagne dracks...

Vi beslöt oss för att gå systematiskt tillväga och diskutera böckerna i kronologisk ordning. Först ut var alltså Utopia av Thomas More i vilken More myntar själva uttrycket "utopi" som en plats som inte kan finnas (Utopia=ingenstans). More, fö lordkansler under Henrik VIII, för ett för sin tid mycket progressivt resonemang kring representativ demokrati, ägandets avskaffande och kollektivets väl före individens. Resonemanget haltar väl något i och med att More omfamnar kristendomen som stadsreligion (man kan tänka sig att han inte riktigt vågade stöta sig med kyrkan), förespråkar slaveri (som straff) och underordnar kvinnor män. Bortsett från detta, kom vi fram till att More var kommunist 400 år före alla andra!

Det diskuterades huruvida Mores Utopia verkligen kan klassas som någon riktig utopi, om hans föreställning kring idealsamhället är tillräckligt visionär. Somliga av oss menade att den representativa demokratin leder till en utveckling av samhället eftersom möjlighet att påverka föder politiskt intresse och engagemang, medan andra menade att möjlighet att påverka inte nödvändigtvis innebär lämplighet att styra, vilket More förutsätter. Ett annat resonemang fördes kring valfrihet vs jämställdhet och huruvida valfrihet leder till samhällsutveckling. Den gamla vanliga frågan, med andra ord, vad gynnar samhället mest - kapitalism eller socialism?

... böcker analyserades...

Så till Walden av Henry David Thoureau, den bok som under kvällen fick utstå mest spott och spe. Thoureaus naturvurmande föll långt ifrån alla på läppen ("Sämsta skit som jag någonsin läst", löd en av de hårdare domarna och Thoureau beskylldes för att i största allmänhet vara skitnödig, irriterande och självgod). Men om man nu ska se till de samhällsutopiska elementen i Walden, kan man konstatera att Thoureau tror på individens handlingskraft, fördömer kapitalismen och materialismen, misstror civilisationen i allmänhet (och staten i synnerhet) och anser att allt blir bra om bara människan lever i enlighet med naturen. Vi konstaterade att det inte är helt lätt att ideologiskt pinpointa Thoureau, speciellt då han inte riktigt talar i termer av individ och kollektiv.

Någon menade att boken var politiskt ointressant och att det var själva naturbeskrivningarna som var bokens behållning. "NEJ", ansåg någon annan, "då har du inte förstått! Det handlar inte om att sätta sig i skogen, utan om de enkla värdena. Vi behöver inte de saker som gör oss ofria." Vi kom till slut fram till att Waldens politiska relevans i första hand var kritiken av materialismen och synen på ägande, dvs att ägodelar hämmar individens frihet och att konsumtion bidrar till politisk passivisering. Det där med politisk passivisering var nog snarare vårt påhitt, inte Thoureaus.

... och djuplodande resonemang fördes!

Sist ut var Ayn Rands Och världen skälvde. Här kände vi oss alla tvungna att inleda varje uttalande med ett ställningstagande mot Ayn Rand (för hon var ju en GALEN NYLIBERALIST). De centrala begreppen för Rand kan samanfattas med rationalism, individualism och kapitalism. Det handlar alltså om att vara sin egen lyckas smed (den egna lyckan är f ö livets enda moraliska mening), teknikens triumf över naturen, kritiskt och rationellt tänkande och att alltid sätta individens rättigheter före gruppens. Rand förspråkar med andra ord en minimal nattväktarstat. Detta fick oss att fundera en del om hur Rand skulle förhålla sig till handikappade/arbetsoförmögna människor i samhället, vilket inte riktigt framgår i boken.

Om man för ett ögonblick kan bortse från Rands nidbild av socialismen, kom vi fram till att bokens förtjänst ligger i att läsaren tvingas ta ställning till Rands extrema politiska ståndpunkt. Det är intressant att reflektera över var den egna avgränsningen går i frågan kring statens roll i samhället och individens kontra kollektivets rättigheter. En annan intressant diskussion i sammanhanget är vad som ger individen en känsla av lycka och tillfredställelse och huruvida den tillfredställelse man upplever genom att hjälpa andra faktiskt kan mäta sig med den man får av att göra något för sig själv. Vi diskuterade även det faktum att alla kapitalister får ligga i boken och vad det kan tänkas ha för politisk innebörd.

Slutligen var vi rätt ense om att Och världen skälvde var den mest spännande, och stundom ganska rafflande, läsningen ur ett litterärt perspektiv, lite som en kapitalistisk thriller! Här protesterade någon och menade att Och världen skälvde var minst lika illa som Walden: "Antingen sitter man på en stubbe för länge eller så sitter man på ett tåg för länge". Mer om bokens handling finns att läsa här.

Och världen skälvde: första halvlek

Det är nästan så att man vill torka svetten ur pannan: 600 sidor avverkade i Ayn Rands tegelstenskoloss! Och vilken fascinerande läsning sen: dystopi, science fiction, thriller och politiskt manifest i ett! Jag ska inte uppehålla mig vid Rands politiska agenda (den kommer ni att kunna läsa mer om här), men jag bara måste lätta lite på trycket, så här kommer en första recension.

Detta har hänt: I en inte alltför avlägsen framtid har USA förvandlats till en socialistisk och antikapitalistisk stat. "Vem är John Galt?" är den ständigt upprepade frasen som kommit att uttrycka människors rädsla, passivitet och uppgivenhet. Bokens huvudperson, Dagny Taggart, kämpar för att rädda sitt tågföretag Taggart Transcontinental från sin bror som, i maskopi med klåfingriga byråkrater, hotar att köra företaget i botten. Medan andra framstående industriledare och affärs- och vetenskapsmän mystiskt börjar försvinna, försöker Dagny tillsammans med den framgångsrike företagsledaren Hank Rearden bekämpa den politiska utvecklingen. Men när slutligen direktiv 10-289 klubbas igenom - ett direktiv som dikterar produktionsvillkoren, fryser arbetsmarknaden och förbjuder företagen att göra ekonomisk vinst - ger Dagny upp och lämnar sitt företag åt dess öde.

En annan central karaktär i boken är den gäckande Fransisco d'Anconia, en gång barndomskamrat och älskare till Dagny, numera internationell playboy och multimiljonär. Fransisco verkar spela de socialistiska "plundrarna" rätt i händerna, men man anar att det föreligger någon slags dold agenda.

Som dystopi betraktat fungerar den grå och byråkratiska kuliss Ayn Rand målar upp mycket bra. Miljön känns tidlös men har samtidigt inslag av både 1930-tal (ekonomisk depression) och 1950-tal (teknisk utveckling). Industrin och tekniken spelar både en estetisk och symbolisk roll i berättelsen (det är ingen slump att Dagny driver en järnväg, symbolen för drivkraft och framåtanda, men mer om det senare). Karaktärerna är märkligt platta och grovhuggna och känns närmast som tagna ur en film noir. Konstigt nog bidrar det till att förhöja bokens märkliga atmosfär, även om de långa politiska monologerna stundtals blir lite tröttsamma.

På många sätt är boken väldigt visuell och filmisk - man får känslan av att Orson Welles när som helst skulle kunna dyka upp i rollen som enigmatisk industrimagnat. Dagny tänker jag mig som Ingrid Bergman, Hank Rearden är en solklar Paul Newman och Fransisco får nog gestaltas av Errol Flynn. I min något anakronistiska rollista spelas Dagnys bror, James Taggart, lite otippat av Thor Modéen.

Om ni är nyfikna på Och världen skälvde anno 2011, har ni trailern här, men jag tycker nog att min casting var bättre!