The Maze Runner

Det var den bombastiska filmaffischen för The Maze Runner som fick mig att bli nyfiken på James Dashners dystopiska ungdomstrilogi. En ung man utan minnen vaknar upp i en låda och kastas in i ett djävulskt realdataspel där ett femtiotal ungdomar kämpar för sina liv i en intrikat labyrint. Som sammanfattningen antyder, har Dashner lånat friskt och tämligen ogenerat från fler än en dystopisk historia. Inte minst Cube och Hungerspelen.

Raison d'être? Tja, jag tycker nog att det finns en. Oturligt nog läste jag första boken i trilogin på svenska och översättningen är ett problem. Under tiden i labyrinten uppfinner pojkarna nya ord och uttryck (typ: det språk vi känner till räcker inte till för att beskriva de fasor och umbäranden vi genomlider) och de svenska motsvarigheterna sitter inte som en smäck. Det stör läsningen och språket haltar. Andra boken, som jag faktiskt gillade bättre än den första, läste jag på engelska istället och då fungerar språket bättre. Med det menar jag inte att böckerna är några större mästerverk, men på samma sätt som Hungerspelsböckerna får de liksom jobbet gjort: enkelt och rakt berättat, spännande och något platta men ändå tillräckligt intressanta karaktärer för att jag ska orka engagera mig i berättelsen.

I andra boken, Scorch Trials, har de överlevande ungdomarna lämnat labyrinten för att sättas på prov i den "riktiga" världen. Tyckte man att tillvaron kändes tuff i labyrinten är det inget i jämförelse med ökenvandringar, livsfarliga blixtoväder och zombiepest. Spännande, med andra ord! Jag ställer mig dock lite frågande till är själva logiken i boken, varför utsätts killarna för dessa vedermödor? I de första två böckerna antyds det att det handlar om att rädda mänskligheten genom någon slags survival of the fittest-princip. Det ska bli intressant att se om Dashner lyckas knyta ihop det i den tredje och avslutande delen.

Divergent

En ny Hunger Games? Tja, samma typ av plot, liknande berättarstil och kanske inte riktigt lika spännande, men ändå så pass intressant att jag sträckläser. Det blir nog till att köpa tvåan, Insurgent, med.

I samma varukorg hamnar med all sannolikhet Suzanne McLeods nya, The Shifting Price of Prey (den är inte fullt lika slaskig om det gräsliga omslaget antyder, vill jag skynda mig att tillägga). Happy days!

Gentlemannatjuvar

Ni kanske undrar vad jag sysslat med de senaste veckorna? Svaret är The Lies of Locke Lamora. Alltså, var ska jag börja? Om jag säger ett gäng förfinade tjuvar som stjäl från de rika och ger till sig själva? Som planerar sin största kupp någonsin? Som duperar, nästlar sig in, imiterar och planlägger in i minsta detalj? Ja, allt det där och mer därtill!

The Lies of Locke Lamora utspelar sig i Camorr, en fiktiv stad som påminner lite om en italiensk renässansstad, lite om det viktorianska London. Vi rör oss i den undre världen, hjärnhårt styrd av maffiabossen, capa Barsavi. Locke Lamora och hans vänner är ett till synes gäng halvmisslyckade småtjuvar långt ned i den kriminella hierarkin. Men i själva verket har de från unga år handplockats för att tränas upp till mästertjuvar, gentlemen bastards, och drillats i allt från matlagning och salongsmanér till svärdskonst och kortspel. När historien tar sin början ska de just till att sätta in nådatöten i en raffinerad och ytterst välplanerad heist. Men oväntade komplikationer uppstår och de befinner sig plötsligt i ett politiskt spel långt bortom deras kontroll - nu handlar det inte längre om ett elegant bedrägeri, utan om att klara livhanken!

Åh, det är en så smart och fiffig plott som Scott Lynch har kokat ihop! Jag älskar den här typen av äventyrsböcker, det är lite som att bänka sig framför en matinéfilm. Jag gillar dessutom att man som läsare bara kastas in i historien sådär utan någon närmare förklaring.   Jag har lite svårt för fantasyböcker som inleds med kartor, fakta, realia och tronföljder. Att författaren känner sig tvungen att förklara sin fantasivärld brukar i regel vara ett tecken på att historien inte riktigt håller, men här köper jag däremot allt från sida ett. Och, ja, det är ju faktiskt ingen mindre än Herr Martin själv som blurbar på bokens framsida. Då kan det ju inte vara annat än bra!

Början på något nytt

Slut, finito, the end. Det är sorgligt men sant. 6,5 fantastiska centimeter av A Dance With Dragons är till ända och frågan man ställer sig är: vad göra med alla eoner av lästid och det sug efter epic fantasy som nu uppstått?

Jo! Givetvis börjar man med en ny fantasyserie (på rekommendation av den förträfflige Jan på Uppsala English Bookshop), The Lies of Locke Lamora av Scott Lynch med undertiteln The Gentlemen Bastard Sequence. Härliga tider!

A Dance With Dragons: 500-sidorsrapporten

Trots minimala läsaktiviteter den senaste tiden har jag nu bränt av hela 500 sidor i femte delen av Martins mastodontserie! Jag hör till dem som tycker att all film över 1,5 timmar är för lång och att 500 sidor i en bok i regel är 200 sidor för mycket eftersom historien sällan håller så länge. Med detta i åtanke borde jag rimligtvis ha gett upp A Song of Ice and Fire någonstans där Robert Baratheon lönnmördas av sin hustru. Men ni hör ju själva: Robert Barateon lönnmördas av sin hustru? Det går ju liksom inte att sluta läsa där, självklart måste man ju veta vad som händer härnäst. Ska någon kunna stoppa Cerseis framfart? Har tvillingbrodern Jaime plötsligt gått och blivit god? Vad händer med Arya som adopterats av något slags shaolin munk-sällskap i Braavos? Och när ska barnen Starks farbror komma tillbaka som en döing (vilket jag har undrat över sedan första boken)?

Bild från www.guardian.co.uk/books/booksblog/2011/jul/12/a-dance-with-dragons-george-r-r-martin

George R.R. Martins styrka ligger just i att han lyckas upprätthålla läsarens intresse i närmare 4000 sidor av invecklade intriger och sidohistorier och att det hela på något mystiskt sätt vävs ihop till en sammanhängande historia (liksom många andra är jag inte så lite nyfiken på hur Martin kommer att knyta ihop säcken på sluttampen, förhoppningsvis inte genom att Westeros utplånas av den röda dödsstjärnan, vilket han själv hotat med). Jag tror att böckernas framgång till viss del kan förklaras av berättarperspektivet som hoppar från person till person mellan de olika kapitlen, ett grepp som till en början irriterade mig, men som nu framstår som mer och mer genialiskt. Självklart har man sina favoriter bland berättarperspektiven. Tyrion, Jaime, Arya och Daenerys fungerar bäst för mig medan Davos kapitel är hopplöst trista. Jag har även lite svårt för karaktären Reek men mest av äcklighetsskäl...

Man vad händer i A Dance with Dragons då? Till en början surade jag lite över att den utspelar sig parallellt med föregående bok, men efter de första 100 sidorna släppte det då jag insåg att historien faktiskt förs framåt. Handlingen utspelar sig dels på muren, dels öster om Westeros. I händelsernas centrum står Daenerys, Tyrion och Jon. Ja, framförallt Daenerys, eftersom alla i takt med Westeros kollaps verkar ha bestämt sig för att det är bäst att ha henne på sin sida. Än så länge har inga typiskt Martinska chockartade vändningar ägt rum, men jag misstänker att det är några på gång. Lite otippat har Jorah Mormont kommit tillbaka i handlingen och det verkar dessutom som om att Daenerys inte riktigt är den enda överlevande i familjen Targaryen.

För första gången på länge får jag lite panik över att en bok kommer att ta slut. Vad ska jag ta mig till om det dröjer ytterligare fem år innan Martin behagar avsluta nästa bok? Abstinens, abstinens och abstinens är vad jag kommer att få! Förhoppningsvis kommer HBO förtsätta att göra högkvalitativa TV-serier av resterande böcker, men jag är även sugen på fler bra epic fantasy-serier (gärna med mer politiska intriger och mindre drakar och demoner). Några tips?

Mera pepp!

Aldrig har det väl känts så långt till september! Då släpps tredje delen i The Disillusionist Trilogy, Head Rush. Som jag har väntat, längtat och undrat om Justine ska lyckas ta sig ur den förrädiske borgmästarens klor! Sugen på de första två delarna? Här kan man läsa mer om dem.

Måndagslistan

Om jag säger vampyrer, tänker ni kanske: Uttjatat! Överexponerat! Sååå 2010! - Nej, nej och nej! säger jag. För även om ni vid det här laget har hunnit tröttna på bleksiktiga mystiska män och trånande unga kvinnnor à la Twilight, finns det fortfarande guldkorn att vaska fram ur genren. Speciellt om man, som jag, gillar action, blod och pangpang (och, ok då, lite romantik också). I give to you: mina topp 5-vampyrförfattare!

En ung dam på hugget.

Natasha Rhodes: Rhodes har även skrivit bokmanus på Blade-filmerna, vilket man nästan kan ana då man läser hennes egna böcker. I den rätt knäppa serien om den motvilliga vampyrjägaren Kayla Steele dräller det av blod och gore och superonda vampyrer med inopererade knivar i underarmarna. Gillar skarpt!

Kayla Steele-serien: Dante's Girl, The Last Angel och Circus of Sins.

Karen Chance: Skriver parallellt på serien om sierskan Cassie och spin-off-böckerna om halvvampyren Dorina - båda riktigt bra med mycket humor, action och dessutom ganska så dirty... Är väldigt förtjust i Pritkin-karaktären i den första serien (en skjutgalen och lätt kolerisk magiker).

Cassandra Palmer-serien: Touch the Dark, Claimed by Shadow, Embrace the Night, Curse the Dawn, Hunt the Moon
Dorina Basarab-serien: Midnight's Daughter, Death's Mistress


Jennifer Rardin: Rardin skriver om special ops-agenten Jaz Parks som drar runt i världen och sätter dit paranormala terrorister. Lite som Mission Impossible med vampyrförstärkning.

Delar i serien: Once Bitten, Twice Shy; Another One Bites the Dust; Biting the Bullett; Bitten to Death;  One More Bite; Bite Marks; Bitten in Two; The Deadliest Bite

Patricia Briggs: Ok, här fuskar jag lite. Böckerna handlar egentligen om varulvar, men huvudpersonen, coyote-skiftaren Mercedes, har en vampyrkompis som är lite kär i henne, så det tycker jag räknas. Bra skrivet med oväntat djup.

Mercy Thompson-serien (spin-offen Alpha and Omega håller inte samma kvalitet, så undvik!): Moon Called, Blood Bound, Iron Kissed, Bone Crossed, Silver Borne, River Marked

Suzanne McLeod: Urban fantasy-serie som utspelar sig i London. Också lite blandad kompott: huvudpersonen är fae, men därutöver figurerar vampyrer, satyrer, häxor och diverse annat oknytt. McLeod är väldigt bra på att bygga upp atmosfär och jag gillar verkligen undergroundkänslan i första boken.

Delar i serien: The Sweet Scent of Blood, The Cold Kiss of Death, The Bitter Seed of Magic

Game of Thrones Revisited

Eftersom jag är en vansinnigt ordentligt person som inte ägnar sig åt illegal nedladdning, har jag snällt fått vänta på att SVT ska visa megasuccén Game of Thrones. Och, ja, den är precis lika bra som alla säger! Fina miljöer, bra manus och påkostad produktion. Jag är ju rätt besatt av rollbesättning när det gäller bokfilmatiseringar och i det här fallet tycker jag att man lyckats överlag bra, med ett undantag: Jaime. Är han sådär snygg som han framställs i boken? Nej. Är han överhuvudtaget lik sin tvillingsyster Cersei? Rungande nej. Otroligt jobbigt och distraherande. Extra irriterande är att han, vilket alla som läst böckerna vet, (SPOILERVARNING!) hänger med ett bra tag, till skillnad från vissa andra centrala karaktärer...

Lika som bär?

Som grädde på moset har jag blivit lite sugen på att återuppta bok fem i serien, A Dance with Dragons. Jag lyckades klämma de fyra första i somras men kom av mig då jag upptäckte att femman utspelar sig parallellt med fyran, vilket just då kändes lite surt och utdraget. Sedan kom en viss ung dam in i våra liv och då var det inte längre läge för tusensidig fantasy. Men nu börjar jag känna mig redo för att ge mig på den igen, frågan är bara: hur länge kommer det att fortsätta vara bra? Jag tycker att det är lite oroande att det efter bok fyra fortfarande finns så många löst hängande trådar i handlingen. Min största farhåga är att Martin kommer att göra en Robert Jordan och skriva på serien tills han faller av pinn'.

Här vare steam punk!

Har det inte varit på tok för få inlägg om fantasy på sistone? Det ska jag genast råda bot på med ett alldeles förträffligt steam punk-tips:

Någonting har gått väldigt fel i den militära krigssimualtorn Demi-Monde. Demi-Monde, en datorvärld som befolkats av historiska superskurkar (däribland nazisten Reinhard Heydrich, Robespierre och KGB-chefen Lavrentitj Berija) i syfte att träna amerikanska soldater i strid, börjar nämligen plötsligt leva sitt eget liv. När den amerikanske presidentens dotter Norma fastnar i denna helvetiska simulator skickas den unga Ella Thomas in för att rädda henne. Uppdraget visar sig inte bli fullt lika okomplicerat som hon tänkt sig: inte bara har man förlorat kontrollen över Demi-Monde, dess minst sagt obehagliga invånare har hittat ett sätt att ta sig ut i den riktiga världen...

Jag är väldigt förtjust i Rod Rees alternativa cyberverklighet som är en härlig mischmasch av andra världskriget och fin de siècle-känsla. Rees har dessutom bemödat sig med att omsorgsfullt bygga upp ideologiska såväl som etniska och religiösa bakgrunder till det ständigt pågående inbördeskriget i Demi-Monde, komplett med en hel begreppsvärld (UnFunDaMentalism, HimPerialism, nuJus, LessBiens, WhoDoo osv). De historiska och kulturella referenserna fullkomligt flödar, för det mesta på ett bra sätt. Men ibland kan det här minutiösa världsbygget kännas lite överarbetat, jag har svårt för alla förkortningar som jag inte riktigt orkar hålla reda på, inte heller är de olika "encyklopediuppslagen" som inleder varje kapitel speciellt roliga.

Bäst blir det när Rees istället ger sig hän åt det lätt mardrömslika och fartfyllda äventyret: färgstarka cabaretscener, en minnesvärd flykt i ett kloaksystem, explosioner och pangpang i största allmänhet är sådant som jag definitivt uppskattar. Både hjältar och kändisskurkar fungerar dessutom alldeles utmärkt. Ella Thomas skaffar sig snart ett gäng motvilliga - och lagom underhållande - allierade (inte alla digitala invånare i Demi-Monde är nazister, mördare och galningar) i jakten på Norma. Så småningom står det klart för dem att Norma i själva verket utgör en viktigt komponent för Heydrich plan att nästla sig in i den riktiga världen. Nu handlar det inte bara om att rädda presidentens dotter, hela världen står på spel!

Givetvis slutar det hela i en cliffhanger och givetvis bara MÅSTE man veta hur det ska gå. Då är det bara att lomma iväg till English Bookshop och införskaffa nummer två i serien (fyra delar är planerade), Demi-Monde Spring.

PS Kolla även in den otroligt snygga hemsidan:
http://www.thedemi-monde.com/index.php

Telepatiska superskurkar

Ja, ni läste rätt! Telepatiska superskurkar! Jag kan på rak arm inte komma på något jag hellre skulle vilja läsa om. Tack, Carolyn Crane, för att du kom på den idén.

Kort recap: Justine är hypokondriker och övertygad om att hon när som helst kommer att dö av en hjärnblödning. När hennes hypokondri hotar att haverera hennes liv träffar hon Packard, som erbjuder en minst sagt faustiansk lösning på problemet: i gengäld mot att han håller hennes hypokondri i schack ska Justine använda sina telepatiska förmågor till att sätta fast brottslingar som undkommit lagens långa arm, brottslingar som förtjänar att straffas... eller?

Detta är urban fantasy/romance när den är som bäst! Klurig intrig, härlig paranoia, smart dialog och svettig spänning. När man slukat Mind Games finns det tack och lov en uppföljare, Double Cross, som slutar i en cliffhanger så olidligt spännande att det nästan är kriminellt! Bara att febrigt sitta och vänta på att tredje och sista delen kommer ut senare i år.