The Maze Runner

Det var den bombastiska filmaffischen för The Maze Runner som fick mig att bli nyfiken på James Dashners dystopiska ungdomstrilogi. En ung man utan minnen vaknar upp i en låda och kastas in i ett djävulskt realdataspel där ett femtiotal ungdomar kämpar för sina liv i en intrikat labyrint. Som sammanfattningen antyder, har Dashner lånat friskt och tämligen ogenerat från fler än en dystopisk historia. Inte minst Cube och Hungerspelen.

Raison d'être? Tja, jag tycker nog att det finns en. Oturligt nog läste jag första boken i trilogin på svenska och översättningen är ett problem. Under tiden i labyrinten uppfinner pojkarna nya ord och uttryck (typ: det språk vi känner till räcker inte till för att beskriva de fasor och umbäranden vi genomlider) och de svenska motsvarigheterna sitter inte som en smäck. Det stör läsningen och språket haltar. Andra boken, som jag faktiskt gillade bättre än den första, läste jag på engelska istället och då fungerar språket bättre. Med det menar jag inte att böckerna är några större mästerverk, men på samma sätt som Hungerspelsböckerna får de liksom jobbet gjort: enkelt och rakt berättat, spännande och något platta men ändå tillräckligt intressanta karaktärer för att jag ska orka engagera mig i berättelsen.

I andra boken, Scorch Trials, har de överlevande ungdomarna lämnat labyrinten för att sättas på prov i den "riktiga" världen. Tyckte man att tillvaron kändes tuff i labyrinten är det inget i jämförelse med ökenvandringar, livsfarliga blixtoväder och zombiepest. Spännande, med andra ord! Jag ställer mig dock lite frågande till är själva logiken i boken, varför utsätts killarna för dessa vedermödor? I de första två böckerna antyds det att det handlar om att rädda mänskligheten genom någon slags survival of the fittest-princip. Det ska bli intressant att se om Dashner lyckas knyta ihop det i den tredje och avslutande delen.

Nu måste vi banne mig prata om Wool

Alltså, det här med mind blowing läsupplevelser händer mig mer och mer sällan. Och det är ju det man alltid hoppas på då man börjar läsa en ny bok, att det kanske kan vara en KANINTESLUTALÄSA-bok. Så på  rekommendation av mina kollegor satte jag igång med Hugh Howey's Wool och, damn, vad jäkla spännande den var! Vi tänker oss någon gång i framtiden, kanske 50 år, kanske 100. Jorden är obeboelig, luften går inte att andas och de tusental människor som överlevt katastrofen bor i en gigantisk silo under jord. Tillvaron i silon är hårt styrd och minutiöst planerad: man tilldelas matransoner, tillstånd att föda barn och alla har en specifik funktion att fylla - mekaniker, odlare, sjukvårdare osv - för att det lilla samhället ska fungera. Och, framför allt, man talar absolut inte om 'utsidan'! De som bryter detta tabu, döms till "städning", dvs att bege sig ut i det fria för att rengöra den filmlins som dokumenterar det som händer ovan mark. Ingen städare har hittills överlevt.

Utan närmare förklaring kastas man rakt in i handlingen - och det är ett grepp som jag verkligen gillar! Det gör det hela så mycket mer obehagligt och klaustrofobiskt, för vad är det egentligen som hänt? Howey förmedlar helt mästerligt den här kusliga känslan, hintar om att någon någonstans har en djävulsk plan utan att avslöja för mycket. Det hela får mig att tänka på The Passage av Justin Cronin, som visserligen är episk på ett helt annat sätt, men förmedlar samma känsla av obehag, ensamhet och mardrömslik tillvaro. Mums!

Jag är också väldigt svag för temat att bygga upp samhällen från scratch. Det fascinerar mig helt enkelt. För liksom, vänta nu, det finns ju hur många som helst tekniska nötter att knäcka om man ska bo i en silo under marken. Det här med syre, till exempel. Och vad gör man med de döda? Generatorer, hur fungerar det egentligen?

Wool består egentligen av fem olika novellas, men funkar anmärkningsvärt bra som helhet. Uppföljaren, eller snarare de två första prequeldelarna slukas as we speak. Happy dance.

Och världen skälvde: första halvlek

Det är nästan så att man vill torka svetten ur pannan: 600 sidor avverkade i Ayn Rands tegelstenskoloss! Och vilken fascinerande läsning sen: dystopi, science fiction, thriller och politiskt manifest i ett! Jag ska inte uppehålla mig vid Rands politiska agenda (den kommer ni att kunna läsa mer om här), men jag bara måste lätta lite på trycket, så här kommer en första recension.

Detta har hänt: I en inte alltför avlägsen framtid har USA förvandlats till en socialistisk och antikapitalistisk stat. "Vem är John Galt?" är den ständigt upprepade frasen som kommit att uttrycka människors rädsla, passivitet och uppgivenhet. Bokens huvudperson, Dagny Taggart, kämpar för att rädda sitt tågföretag Taggart Transcontinental från sin bror som, i maskopi med klåfingriga byråkrater, hotar att köra företaget i botten. Medan andra framstående industriledare och affärs- och vetenskapsmän mystiskt börjar försvinna, försöker Dagny tillsammans med den framgångsrike företagsledaren Hank Rearden bekämpa den politiska utvecklingen. Men när slutligen direktiv 10-289 klubbas igenom - ett direktiv som dikterar produktionsvillkoren, fryser arbetsmarknaden och förbjuder företagen att göra ekonomisk vinst - ger Dagny upp och lämnar sitt företag åt dess öde.

En annan central karaktär i boken är den gäckande Fransisco d'Anconia, en gång barndomskamrat och älskare till Dagny, numera internationell playboy och multimiljonär. Fransisco verkar spela de socialistiska "plundrarna" rätt i händerna, men man anar att det föreligger någon slags dold agenda.

Som dystopi betraktat fungerar den grå och byråkratiska kuliss Ayn Rand målar upp mycket bra. Miljön känns tidlös men har samtidigt inslag av både 1930-tal (ekonomisk depression) och 1950-tal (teknisk utveckling). Industrin och tekniken spelar både en estetisk och symbolisk roll i berättelsen (det är ingen slump att Dagny driver en järnväg, symbolen för drivkraft och framåtanda, men mer om det senare). Karaktärerna är märkligt platta och grovhuggna och känns närmast som tagna ur en film noir. Konstigt nog bidrar det till att förhöja bokens märkliga atmosfär, även om de långa politiska monologerna stundtals blir lite tröttsamma.

På många sätt är boken väldigt visuell och filmisk - man får känslan av att Orson Welles när som helst skulle kunna dyka upp i rollen som enigmatisk industrimagnat. Dagny tänker jag mig som Ingrid Bergman, Hank Rearden är en solklar Paul Newman och Fransisco får nog gestaltas av Errol Flynn. I min något anakronistiska rollista spelas Dagnys bror, James Taggart, lite otippat av Thor Modéen.

Om ni är nyfikna på Och världen skälvde anno 2011, har ni trailern här, men jag tycker nog att min casting var bättre!