Och världen skälvde: första halvlek

Det är nästan så att man vill torka svetten ur pannan: 600 sidor avverkade i Ayn Rands tegelstenskoloss! Och vilken fascinerande läsning sen: dystopi, science fiction, thriller och politiskt manifest i ett! Jag ska inte uppehålla mig vid Rands politiska agenda (den kommer ni att kunna läsa mer om här), men jag bara måste lätta lite på trycket, så här kommer en första recension.

Detta har hänt: I en inte alltför avlägsen framtid har USA förvandlats till en socialistisk och antikapitalistisk stat. "Vem är John Galt?" är den ständigt upprepade frasen som kommit att uttrycka människors rädsla, passivitet och uppgivenhet. Bokens huvudperson, Dagny Taggart, kämpar för att rädda sitt tågföretag Taggart Transcontinental från sin bror som, i maskopi med klåfingriga byråkrater, hotar att köra företaget i botten. Medan andra framstående industriledare och affärs- och vetenskapsmän mystiskt börjar försvinna, försöker Dagny tillsammans med den framgångsrike företagsledaren Hank Rearden bekämpa den politiska utvecklingen. Men när slutligen direktiv 10-289 klubbas igenom - ett direktiv som dikterar produktionsvillkoren, fryser arbetsmarknaden och förbjuder företagen att göra ekonomisk vinst - ger Dagny upp och lämnar sitt företag åt dess öde.

En annan central karaktär i boken är den gäckande Fransisco d'Anconia, en gång barndomskamrat och älskare till Dagny, numera internationell playboy och multimiljonär. Fransisco verkar spela de socialistiska "plundrarna" rätt i händerna, men man anar att det föreligger någon slags dold agenda.

Som dystopi betraktat fungerar den grå och byråkratiska kuliss Ayn Rand målar upp mycket bra. Miljön känns tidlös men har samtidigt inslag av både 1930-tal (ekonomisk depression) och 1950-tal (teknisk utveckling). Industrin och tekniken spelar både en estetisk och symbolisk roll i berättelsen (det är ingen slump att Dagny driver en järnväg, symbolen för drivkraft och framåtanda, men mer om det senare). Karaktärerna är märkligt platta och grovhuggna och känns närmast som tagna ur en film noir. Konstigt nog bidrar det till att förhöja bokens märkliga atmosfär, även om de långa politiska monologerna stundtals blir lite tröttsamma.

På många sätt är boken väldigt visuell och filmisk - man får känslan av att Orson Welles när som helst skulle kunna dyka upp i rollen som enigmatisk industrimagnat. Dagny tänker jag mig som Ingrid Bergman, Hank Rearden är en solklar Paul Newman och Fransisco får nog gestaltas av Errol Flynn. I min något anakronistiska rollista spelas Dagnys bror, James Taggart, lite otippat av Thor Modéen.

Om ni är nyfikna på Och världen skälvde anno 2011, har ni trailern här, men jag tycker nog att min casting var bättre!