Merethe Merethe!

Tillbaka till den goda ångestläsningen och dessutom en ny favoritförfattare! Mitt första möte med norska författaren Merethe Lindström ägde rum i novellen Kyssen, en av de noveller som ingick i Novellix Den nordiska fyran. Jag gick länge och tänkte på Kyssen efter att ha läst den med känslan av att historien lämnar fler frågor än svar efter sig.

Personerna i Lindströms noveller får ofta axla det där lite skamsna, jobbiga, otillräckliga och ibland förbjudna. Det är utelämnande, visst, men inte utan medkänsla och respekt för karaktärerna. Och hon prickar ofta väldigt rätt i beskrivningarna av beteenden och relationer, hon ingjuter känslan av att "precis sådär är det ju!" hos läsaren.

Novellsamlingen Arkitekt består av sex noveller som alla i någon mån handlar om dysfunktionella relationer. Mellan makar, föräldrar och barn, kärlekspar, grannar. Alla berättelser fungerar alldeles för sig själva, men tillsammans blir intrycket minst sagt överväldigande. En familj i kris (?) strandad på en öde camping, en mamma som våndas över att inte ha råd att ställa till födelsedagskalas och som samtidigt inte kan låta bli att förargas över att sonen äter så mycket, en personlig assistent som inleder ett förbjudet förhållande med sin brukare - men vem är det egentligen som utnyttjar vem?

Mest av allt tänker jag på den fjärde novellen som börjar med att två vuxna och två barn sitter i en bil en smällkall vinterkväll på väg till en gård på landet. Som läsare känner man sig känner lite desorienterad: vad har kvinnan och mannen för relation till varandra? Vilka är barnen, är det deras barn? Varför är kvinnan så tvekande och handfallen inför barnen? Varför skäms hon? Vad symboliserar den barrikaderade uthusdörren på gården? Är det kaninungarna på logen som är barnen? Varför är det så jäkla kallt och varför är huvudpersonerna så oförmögna att ordna upp tillvaron? Är slutet hoppfullt? Resignerat? Lindström låter läsaren undra och berättelserna lämnar en gnagande känsla av att man kanske inte helt fattat vad som just utspelat sig. Det får mig att läsa om novellerna, på jakt efter nya ledtrådar och tolkningar.

Fler noveller

Från att ha varit en minst sagt svårflirtad novelläsare, har jag under det senaste året snubblat över massor av novellsamlingar som jag verkligen gillat. Kanske är noveller lite av en acquired taste?

Senaste novellsamlingen är Mavis Gallants Från det femtonde distriktet, ett fynd från en av Kulturrådets bibliotekssändningar (Kulturrådet jobbar ju bl a med distributionsstöd mot biblioteken, vilket innebär att folkbiblioteken fyra gånger om året får en laddning fantastiska/obskyra/stundom oläsliga böcker som de kanske annars inte skulle ha köpt in).

Mavis Gallant, som gick bort tidigare i år, är liksom sin författarkollega Alice Munro från Kanada men har levt större delen av sitt liv i Paris. Och novellerna i Från det femtonde distriktet utspelar sig just i Europa kring andra världskriget fram till 1970-talet. Det handlar genomgående om främlingar, emigranter och människor som lever i exil. Ibland är hemlandet platsen för exil, som i novellen om den tyske soldaten som återvänder efter andra världskriget till ett Tyskland och en familj som har gått vidare och inte vill veta av honom eller hans erfarenheter. Många av novellerna handlar om att längta bort till en annan tillvaro, en engelsk familj som bosätter sig på den italienska rivieran eller en polsk immigrant som försörjer sig som misslyckad skådespelare i Paris, även om det främlingskapet kanske inte är geografiskt betingat, utan snarare något inneboende i människorna.

Vid en första anblick är det en rätt dyster skara människor Gallant skildrar i sina noveller, men hennes historier är inte utan värme och humor. Och det är något med hennes personer som slår an en ton av både igenkännande och medkänsla, men kanske även av förakt. Det är just den kombinationen som engagerar mig och får mig att läsa vidare.

Alice M

Vad passar väl bättre än att blogga om Alice Munro senaste novellsamling på själva Nobeldagen? Som många av hennes tidigare novellsamlingar kretsar Dear Life kring kvinnoöden och kanadensiskt småstadsliv. Historierna är till en början förledande vardagslunkiga, men Munro är väldigt bra på att invagga läsaren i någon slags falsk trygghet för att sedan hitta vändpunkter som liksom skakar om en. I en av novellerna får man följa en äldre kvinna som sakta börjar tappa greppet om tillvaron. Munro lyckas skildra både den inre och yttre resan på ett sätt som både roar och gör mig illa berörd. Att fånga det känslospektrat i en kort novell är väldigt skickligt och man kan väl inte anat än att hålla med om att 

 ”den samtida novellkonstens mästare” är ett välförtjänt epitet.

Dear Life har blivit mycket uppmärksammad eftersom de fyra sista novellerna är av mer självbiografisk karaktär, men jag tycker inte att det är just de som är de starkaste berättelserna i novellsamlingen.

What we talk about when we talk about Anne Frank

Jag hade inte läst något av Nathan Englander (en av alla dessa "bra" medelålders amerikanska manliga författare) förrän jag hittade den här novellsamlingen i butikens fictionhylla. Helt klockrent omslag, smart titel (titeln är verkligen viktig - kunde ju exempelvis inte motstå den genialiska titeln Tell the wolves I'm home och tur var väl det!) också handlar det om, tja, judar. Jag är personligen väldigt fascinerad av judar, eller snarare av den judiska identiteten/subkulturen/självbilden och tanken på någon slags gemensam "erfarenhet". Fascinerad och på samma gång lite provocerad.

Det är lite som det här med att man inte får skämta om minoriteter eller sociala grupper om man inte själv är del av den. Endast svarta kan skämta om svarta, homosexuella om homosexuella och bara judar kan skämta om judar. Eller för den delen skriva om judar. Naturligtvis beror det på att man har själva erfarenheten av att vara jude, men det har också att göra med trovärdigheten och på något sätt rätten att skriva om det. Och Englander gör det bra! Det är en imponerande bredd i historierna, från novellen om mötet mellan ett ortodoxt och "liberalt" judiskt par, till en "om min morfar"-historia till en helt fantastisk (och fasansfull!) novell som utspelar sig på ett pensionärssommarläger. Allt med ett lätt handlag och till synes utan ansträngning.

Appropå det här med judar vill jag även slå ett slag för Nina Solomons "OK Amen", en reportagebok om den judiskortodoxa communityn i Williamsborough. Också superintressant och med gott författarhandlag!