The Maze Runner

Det var den bombastiska filmaffischen för The Maze Runner som fick mig att bli nyfiken på James Dashners dystopiska ungdomstrilogi. En ung man utan minnen vaknar upp i en låda och kastas in i ett djävulskt realdataspel där ett femtiotal ungdomar kämpar för sina liv i en intrikat labyrint. Som sammanfattningen antyder, har Dashner lånat friskt och tämligen ogenerat från fler än en dystopisk historia. Inte minst Cube och Hungerspelen.

Raison d'être? Tja, jag tycker nog att det finns en. Oturligt nog läste jag första boken i trilogin på svenska och översättningen är ett problem. Under tiden i labyrinten uppfinner pojkarna nya ord och uttryck (typ: det språk vi känner till räcker inte till för att beskriva de fasor och umbäranden vi genomlider) och de svenska motsvarigheterna sitter inte som en smäck. Det stör läsningen och språket haltar. Andra boken, som jag faktiskt gillade bättre än den första, läste jag på engelska istället och då fungerar språket bättre. Med det menar jag inte att böckerna är några större mästerverk, men på samma sätt som Hungerspelsböckerna får de liksom jobbet gjort: enkelt och rakt berättat, spännande och något platta men ändå tillräckligt intressanta karaktärer för att jag ska orka engagera mig i berättelsen.

I andra boken, Scorch Trials, har de överlevande ungdomarna lämnat labyrinten för att sättas på prov i den "riktiga" världen. Tyckte man att tillvaron kändes tuff i labyrinten är det inget i jämförelse med ökenvandringar, livsfarliga blixtoväder och zombiepest. Spännande, med andra ord! Jag ställer mig dock lite frågande till är själva logiken i boken, varför utsätts killarna för dessa vedermödor? I de första två böckerna antyds det att det handlar om att rädda mänskligheten genom någon slags survival of the fittest-princip. Det ska bli intressant att se om Dashner lyckas knyta ihop det i den tredje och avslutande delen.

Sex, YA och rock'n'roll

Ja, kanske inte så mycket sex, då, men en hel del ångande heta kärleksscener och mycket trummor i Jean Haus In the band. Och, ja, jag gillar't! Underbarnet/trummisen Riley har fått collegestipendium men får lägga sina planer på is när det krisar i familjen. Till slut låter hon sig övertalas att provspela för ett lokalt rockband och får såklart giget (hallå, underbarn!). Och coolhetsfaktorn i att spela i ett rockband är ju något högre än i hennes gamla marschband... Det enda smolket i bägaren är gitarristen som naturligtvis är smokin' hot men inte gör någon större hemlighet av att han vill peta Riley från bandet.

Det är lite gulligt, lite sexigt, personerna funkar och storyn håller. Solklar trea, med andra ord! Men ärligt talat, framsidan? Ja, jag ser att det är ett par trumpinnar, men vad är det där rosa? Ser ut som ett läbbigt skavsår eller något ännu äckligare. Urk.

PS För övrigt min andra Kåbåbok och jag börjar inse att det är kan bli en dyr historia. Hur gör ni andra läsplatteägare för att inte förköpa er?!

Tell the wolves I'm home

Läser underbara underbara Carol Rifka Brunt's Tell the wolves I'm home. En sån otroligt berörande (berörande som i ont-i-hjärtat-berörande, inte kletigt- och klibbigtberörande) bok! Det är dessutom ett sådant fint flyt i både historien och språket att den liksom läser sig själv. Alltid lika härligt när det händer!

YA för hela slanten

Jag känner att jag måste bringa lite ordning i den hejdlösa YA-orgien jag ägnat mig åt den senaste tiden. Det började alltså med Jamie McGuires Beautiful disaster som jag tyckte var bra med vissa invändningar. Clash av Nicole Williams visade sig vara en blek kopia av Beautiful disaster, katastrofalt skriven och i total avsaknad av trovärdighet. Nepp, niet, non, alltså. The truth about faking av Leigh Talbert Moore, om dotter till pastor och frigjord massör som jagar kille som visar sig vara gay och till slut låter sig raggas upp av den nye snygge och sjukt trevlige killen, var en allmänt kletig röra som för tankarna till Seventh Heaven. Ni vet, den där TV-serien om ett klämkäckt pastorspar med sjuttioelva ungar som i varje avsnitt får lära sig en Viktig Läxa om Livet. Urk. T.J. Dells bok In the Woods visade sig vara en rätt tramsig faerie romance-grej. En genre jag definitivt fick nog av då jag läste Melissa Marrs böcker.

Men så till de bra! My life next door av Huntley Fitzpatrick var i mångt och mycket en fullträff. Fin kärlekshistoria om superordentliga Samantha som växer upp med sin odrägliga storasyster och sjukt kontrollfreakiga mamma, som dessutom ogenerat utnyttjar Samantha i sin politiska karriär. Samantha själv skulle mycket hellre växa upp hos kaosgrannfamiljen med skrotig bakgård. När hon till slut får ihop det med en av sönerna i huset bredvid är det naturligtvis bäddat för konflikter. 

Den sista ungdomsboken som slank med var Going too far av Jennifer Echolls. Alltså, jag gillar verkligen Echolls! Hon är så fyndig och har ett så bra flyt i sina böcker, inte minst i Forget you, som jag läste för ett par år sedan. Going too far var riktigt bra och spelar absolut i samma liga. Riktigt rappa dialoger, massor av kemi och framförallt en otroligt skön huvudperson.

Bildkälla: http://effyeahnerdfighters.com/post/22786631892/4leafcolour-i-started-reading-the-fault-in-our

Ja, också måste ni naturligtvis läsa superhyllade The Fault in Our Stars av John Green! Historien om cancersjuka Hazel och Gus som finner varandra trots att det mesta är skit och suger när kroppen inte längre vill vara med. Varmt och humoristiskt (bara lite käckhetsvarning) utan att bli riktigt tårdrypande om svårt ämne.

Puih. Nu är det dags att läsa vuxenböcker igen.

Ungdomskärlek

Jag är ju rätt besatt av ungdomsböcker. Och letar ständigt efter bra romance. Som av en händelse snubblade jag över Jamie McGuires Beautiful Disaster, en stormande kärlekshistoria mellan den duktiga (men kanske inte fullt så mycket goodie two shoe som hon låtsas vara) Abby och bad boy Travis, snyggt paketerad i amerikansk collegemiljö. YA och romance, med andra ord!

Beautiful Disaster håller i ungefär 200 sidor och då slår det fullkomligen gnistor mellan Abby och Travis och deras minst sagt dysfunktionella förhållande. Sedan händer något med Travis karaktär som gör att jag istället vill slå något hårt i huvudet på honom och hoppas innerligt att Abby dumpar den här machotråkiga snubben. Dessutom står historien och stampar, den håller helt enkelt inte för 500 sidor och det slutar mest med upprepningar på samma tema. Jag gillar dock omslaget som, trots en viss övertydlig symbolik, är både snyggt och dessutom skiljer sig från nio av tio andra ungdomsboksomslag med cockerspanielsöta tonåringar som håller varandra i handen.

Den här läsningen gav i alla fall så mycket mersug på bra ungdomsböcker och kärlekshistorier att jag plötsligt hade beställt ytterligare fem "teen romance"-böcker (kanske lite over the top, så här i efterhand). Med hopp om att de är i klass med Summer Sisters, Jelicoe Road eller varför inte Sarah Dessen när hon är på topp, på tur står nu:

Score!

Plötsligt så händer det. Efter en rad besvikelser hittar jag en Sarah Dessen som jag faktiskt fastnar för! Bokens teman - utanförskap, självbild, familjerelationer - känns igen från Dessens andra böcker. Huvudpersonen Macy är en typisk Dessen-karaktär; duktig tjej som efter sin pappas död håller sig själv och sina känslor i schack med järnhård disciplin, både i skolan, på fritiden och i relationen med pojkvännen och supergeniet Jason. Givetvis når det hela en punkt då Macy inte längre kan eller vill kontrollera allt. En utlösande faktor visar sig vara den snygge Wes, som inte alls är Macys typ men som kanske har mer gemensamt med henne än vad hon först tror.

Ja, jisses, här får Dessen verkligen till det. Karaktärerna Macy och Wes funkar så bra ihop. Äntligen blir det lite kemi och inte bara en ljummen välling av "tonårsproblem". Det pratas en hel del i boken och det på ett bra sätt. Dialogerna är faktiskt stundtals riktigt lysande. Synd bara att den svenska översättningen är så stelbent. Mitt perfekta liv funkar inte alls lika bra som originaltiteln The Truth About Forever. Och, nej, "hjärnlägret" är inte en ok översättning av amerikanskans Brain camp. Inte heller "mobil villa" (trailer home). Jag är också lite tveksam till att en 17-åring - hur ordentlig hon än är - "utövar" yoga. Man får känslan av att det inte lagts så mycket krut på just översättningen (det kanske gäller för ungdomsböcker i allmänhet?) och det är ju lite synd på så rara ärtor och en så viktig publik.

Det här med att bli vuxen

Det slår mig, då jag läser Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder, hur mycket tonåren handlar om den svajiga balansgången mellan barn- och vuxenvärld och föräldrarnas betydelse i den transitprocessen. Ingen revolutionerande insikt, det medges, men det blir så tydligt i den scenen där huvudpersonen Maja reflekterar över sitt ambivalenta förhållande till pappan:

Jag ville säga något mer men orden var trögflytande som sirap. Att han var fin. Att han var dum i huvudet. Att mamma aldrig hade kommit. Att det väl var lika bra. Att jag hade supit mig full och haft sex med första bästa granne. Att jag hade tillbringat helgen ensam i hennes stora hus. Att jag hatade honom. Att jag alltid skulle älska honom.

Vem känner inte igen sig i den känslan av att älska någon så himla mycket samtidigt som man kan bli så vansinnigt irriterad på samma person? Det är väl just det som är essensen i föräldra-barn-relationen, den här hatkärleken som man bara kan känna för någon som står en riktig riktigt nära. Vissheten om att alltid vara älskad skapar en trygghet som tillåter barnet att frigöra sig från föräldrarna och bli vuxen och, om jag ska fortsätta med mitt amatörpsykologiska resonemang, ur det perspektivet är tonårsupproret ett typiskt sundhetstecken.

Förutom att Här ligger jag och blöder är skönt ångesthumoristisk och väldigt rapp i språket, tycker jag att bokens främsta förtjänst är just Jägerfelds skicklighet i att skildra den där svindlande känslan av att vara på väg mot vuxenvärlden samtidigt som man vill hålla fast i tryggheten av att vara barn. Visst finns där även en begynnande kärlekshistoria med den obligatoriska killen, men den spelar en mer perifer roll i berättelsen. Bokens kärna kretsar istället kring Majas relation till den frånvarande mamman och den något motvillige pappan. Maja slits mellan viljan att vara vuxen, oberoende och distanserad och behovet av att få känna sig trygg, älskad och bekräftad av sina föräldrar, speciellt eftersom Majas föräldrar inte riktigt klarar av att möta Majas behov.

Jag tycker att Jägerfeld väldigt fint beskriver den problematiska relationen mellan Maja och mamman (och att just mammans frånvaro i större delen av boken blir väldigt effektfull), men även pappan som försöker men kanske inte riktigt lyckas. Till syvende och sist är det kanske ändå så att en funktionsoduglig förälder är bättre än ingen alls...

Just Listen

Sarah Dessen är en av mina favoriter i ungdomsgenren (eller YA, young adult, som vi insatta brukar säga för att det ska låta lite mer seriöst). Framförallt gillar jag Dessens förmåga att skapa relaterbara karaktären och att suga in läsaren i en - i alla fall i mitt fall - ganska avlägsen ungdomsvärld.

I Just Listen får vi följa Annabel, tjejen som verkar ha det mesta: modellutseende, häftiga kompisar, amerikansk helyllefamilj. Tills den avgörande händelsen äger rum och allt faller som ett korthus  kring Annabel (ett korthus som byggts på svajig grund, visar det sig). Annabel blir utfrusen i skolan, börjar tröttna på sin modellkarriär och på hemmaplan är det inte heller bra. Mellansystern Whitney har flyttat hem igen efter att kollapsat av sin ätstörning och föräldrarna kämpar med att upprätthålla den glättiga fasaden. Men när allt verkar som mörkast träffar Annabel Owen. Owen som har en egen säck av jobbigt bagage men som ändå har lyckats övervinna sin ilska och blivit trygg, stark och ärlig mot sig själv. Och som är besatt av musik. Kanske har Annabel en eller två saker att lära från honom...

Mitt största problem med Just Listen är att Dessen försöker få med lite för många "stora frågor" i handlingen. Det är övergrepp, ätstörningar, mobbning, skilsmässor, föräldrarelationer, syskonrelationer etc etc. Resultatet blir en historia där författaren är inne och nosar på en massa intressanta sidospår som det liksom inte blir något av. Istället stressar Dessen förbi för att låta Annabel snubbla i mål på ett ganska förutsägbart sätt. Jag känner mig inte alls lika engagerad av hennes historia som t ex Audens i Along for the Ride, trots att Auden har en betydligt mindre "problematisk" tillvaro.

Följden är att många av karaktärerna känns platta och inte helt trovärdiga. Framförallt borde Owen ha kunnat få mycket mer plats i boken, men hela hans historia får man som läsare bara ana. Att han dessutom är outhärdligt klok och insiktsfull för en 17-18-åring känns rätt störande. Annabels föräldrar är också märkligt generiska och intetsägande (av någon anledning tänker jag mig dem som Brenda och Brandons föräldrar i Beverly Hills - lite äppelkäcka och snusförnuftiga, liksom). Den glättiga mammans depression hastas förbi, pappan sitter mest och är fyrkantig framför en historisk dokumentär (hans största känslomässiga bedrift är att låta ögonen smalna då Annabel berättar om sin hemlighet för föräldrarna).

Eftersom jag samtidigt läser Melina Marchettas The Piper's Son är det svårt att inte göra jämförelser dem emellan. Till skillnad från Dessen låter Marchetta sina karaktärer vara besvärliga, obekväma och lite skitiga. Det är definitivt inte uppenbart vad som ska bli av dem och det är det, inser jag, som gör The Piper's Son trovärdig i mina ögon.