Inte flera mord!

Nygifta paret Bure beger sig tillsammans med Pucks far, egyptologiprofessor Johannes Ekstedt, till Skoga för en trivsam semestervistelse utan några som helst mord eller andra hemskheter. Men när semestern inleds med ett lik på gräsmattan, ihjälhugget med en egyptisk dolk, visar sig det snart att den småborgerliga villaidyllen är allt annat än lugn och trivsam.

Det här är den första riktiga Skogadeckaren (Mördaren ljuger inte ensam utspelades ju på en ö utanför Skoga) och vi får göra bekantskap med landsfogde Anders Löving, som tydligen är lite av en sprätt. Det hade jag helt glömt bort, men jag gillar karaktären! Till Lövings stora förtvivlan känner sig inte mindre än fyra av de misstänkta manade att bekänna mordet. Vem skyddar egentligen vem? Och vem är den skyldige?

Maria Lang tappar tyvärr lite fart i sin tredje deckare. Varken liket på gräsmattan eller den äktenskapliga otukt Puck och Eje med jämna mellanrum ägnar sig åt lyckas liva upp bokens postäkenskapliga paltkoma. Den svartsjuka spänning som uppstod mellan Puck och Eje i Farligt att förtära är som bortblåst. Pappa Ekstedt utgör visserligen ett skönt inslag i form av en akademisk stofil som går omkring och orerar om egyptiska faraoner och visar föga tålamod för mord och polisutredningar. Men här behövs mer drama!

Lite intressant är det förstås att det för första gången mest handlar om Puck och Christer (till min stora lättnad, eftersom jag börjar tycka att Eje är en tråkmåns), som parallellt med polisutredningen går på en egen mördarjakt. Jag behöver väl knappast avslöja vem som först hittar den skyldige? Jag gillar även att Puck känns lite mindre ängslig och våpig än i de tidigare två böckerna, kanske för att hon inte har Einar att hålla i handen.

Betyg: 3 av 5. More bounce to the ounce, tack. 

Puck på film

Nä, dra mig baklänges! Norstedts har tydligen sålt filmrättigheterna för sex av Maria Langs deckare, hur kan detta ha undgått mig? Det är TV4 och produktionsföretaget Pampas som står bakom projektet och filmerna spelas in i Nora (böckernas Skoga), tack och lov i 50-talstappning. Med bävan och spänd förväntan frågar jag mig nu: vem ska spela Puck?! En ung Harriet Anderssson hade ju varit idealiskt, men en lämplig nutida kandidat kan jag inte komma på. Några förslag?

Puck, om jag själv får välja!

Farligt att förtära

Liksom Vår sång blir stum, utspelar sig Farligt att förtära på ett läroverk, men till skillnad från Vår sång... lyckas Maria Lang här skapa en betydligt mer underhållande och intressant mordmiljö. Lang var ju själv studierektor vid Nya elementarskolan för flickor i Stockholm, som säkert inspirerat bokens läroverk. Med lätt hand målar hon upp den förväntansfulla uppsluppenheten och pirret inför stundande studentexamen. En nyförlovad Puck hoppar in som vikarie i litteraturhistoria och bland hennes kolleger på läroverket hittar vi fästmannen Einar, som parallellt med sin avhandling jobbar som historialärare; en sol-och-vårande kemilärare, en sardonisk och synnerligen mondän franskalärare, en hurtig gymnastikdirektör och en beige och försigkommen biologilärare. Lägg sedan till några snaskiga intriger och intima affärer inom ovan nämnda lärarkollegium et voilà: här har vi både motiv och potentiella mördare.

Sådär lite lagom elegant inleds Farligt att förtära med Almqvist-citatet: ”Två ting äro vita, Tintomara, oskuld - arsenik.” Det flaggas med andra ord för giftmord, en i mina ögon mycket lovande mordmetod! Det är i allmänhet lite extra mystiskt och spännande med gift eftersom det krävs en viss list och mått av tur för att få alla variabler att stämma (vilket även visar sig senare i historien). Hur får man tag i giftet? På vilket sätt och hur snabbt verkar det? Och, framför allt, hur får man i det i offret?

Den årliga skolpjäsen blir alltså betydligt mer dramatisk än planerat då huvudrollsinnehaverskan förgiftas med cyankalium i premiärförställningen, mitt framför ögonen på hela skolan. Mördaren hinner ta av daga ytterligare tre personer innan Christer Wijk får fast den skyldige och det visar sig att ett pikant och rätt freudianskt motiv ligger bakom de fyra morden. I vanlig ordning har man som läsare lite svårt att själv luska ut vem som är den skyldige, vilket börjar störa mig något. Vad är det för vits med en pusseldeckare om inte läsaren själv får möjlighet att pussla? Jag tycker nog att Maria Lang kunde gjort lite mer av själva gifteriet.

Betyg: Eftersom Maria Lang fortfarande håller deckarfanan högt blir det ändå, med viss tvekan, betyg fyra av fem. Men mer pussel och kluriga ledtrådar önskas!

Mördaren ljuger inte ensam

Nästa Langdeckare på tur är debuten Mördaren ljuger inte ensam från 1949. Det här är i min mening en av hennes bästa böcker: perfekt mordmiljö i form av en isolerad och naturskön ö i Bergslagen och en lagom arketypisk men ändå intressant rollbesättning (glamorös it-girl, känslig poet, korkad boytoy, manhaftig flata osv).

Tänk svensk sommaridyll. Ett kompisgäng har samlats på en semesterö i Bergslagen. Man äter, dricker, badar och umgås. Konversationen är lättsamt akademisk och så här låter det t ex då Puck berättar om sin eviga Fredrika Bremer-avhandling:

- Vad håller du själv på med? 

- "Fredrika Bremer och männen."

Det jubel, som mötte detta meddelande, var fullständigt respektlöst mot mig och den stora författarinnan. Mina paralleller till berömda verk sådana som "Goethe och kvinnorna" och "Kvinnorna kring Tégner" dämpade ingalunda den allmänna munterheten och Einar frågade med en mycket spjuveraktig glimt i ögonvrån hur det förhöll sig med mina naturliga förutsättningar för ett så delikat ämne.

Den angenäma tillvaron får ett abrupt slut då Puck hittar en av gästerna, den gäckande och undersköna Marianne, under en gran, strypt med sin egen sjal. Kommissarie Christer Wijk, barndomskamrat till Eje och lämpligt nog på semester i Nora, tillkallas och jakten på mördaren kan börja. Det visar sig att under den gemytliga ytan har både en och annan i sällskapet saker att dölja...

Även om kluriga mordgåtor inte riktigt är Langs starka sidor (upplösningen tenderar att serveras lite väl fixt och färdigt utan att man som läsare riktigt fått chansen att vrida och vända på olika ledtrådar), får Mördaren... klart godkänt i pusselavseende. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det handlar om ett crime passionnel vars psykologiska bakgrund kanske inte är vattentät men ändå tillräckligt tillfredställande för min del.

Vad beträffar förhållandet mellan Puck och Einar, har de tidigare träffats på värdens disputationsfest, tycke har uppstått och Puck befinner sig nu i det där bubbligt förväntansfulla förälskelsestadiet. Det är med andra ord upplagt för romantiska skogspromenader och tête-à-têter i vitmålade ekor. Lite irriterande är det förstås att Puck är sådär flickigt undergiven medan Eje är manligt lugn och stoisk, men boken är ju ändå skriven i slutet av 1940-talet. I det avseendet får man väl ändå säga att vissa aspekter i boken är lite otippat queera.

Sammanfattningsvis är Mördaren ljuger inte ensam en stark debut, lika delar pusseldeckare och akademiskt myspys. Betyg blir en tveklös fyra.

Vår sång blir stum

Av någon outgrundlig anledning valde jag att börja min Maria Lang-retrospektiv med Vår sång blir stum från 1960, där paret Puck och Eje är förpassade till två biroller. Boken utspelar sig i Maria Langs älskade Skoga (dvs verklighetens Nora i Bergslagen) och det är studentexamen i luften. I centrum står den Caligula-liknande rektor Hellman som lyckas göra sig ovän med de både lärarkollegor, studenter och censorer. Det är alltså bara en tidsfråga innan Hellman brutalt mördas under studentfesten i Skoga stadshotell. Naturligtvis tillkallas kommissarien och Skogasonen Christer Wijk.

Mest av allt är jag lite besviken äver paret Bures halvhjärtade inhopp. Boken är skriven i tredje person (alltså inte ur de första deckarnas Puck-jagsperspektiv) och vimsar mellan de olika huvudpersonernas perspektiv. Jag är dessutom måttligt förtjust i Maria Langs alter ego, författaren Almi Graan, som lite omotiverat dyker upp i rollen som åhörare under examensförhören. Till slut är det även lite snopet hur Christer Wijk lite huxflux löser mordgåtan utan någon större ansträngning. På det stora hela en ganska oinspirerad Langdeckare.

Däremot ger jag pluspoäng för originellt val av mordvapen samt de akademiska inslagen; givetvis bokens ledmotiv, O gamla klang..., som varje Uppsalastudent kan rabbla baklänges i sömnen, men även den härligt ankdammiga fejden mellan rektor Hellman och professor Ottosson. Som en sann humanioranörd uppskattar jag också de skrytiga latinreferenserna.

Betyg: 2 av 5 undulater.