Inte flera mord!

Nygifta paret Bure beger sig tillsammans med Pucks far, egyptologiprofessor Johannes Ekstedt, till Skoga för en trivsam semestervistelse utan några som helst mord eller andra hemskheter. Men när semestern inleds med ett lik på gräsmattan, ihjälhugget med en egyptisk dolk, visar sig det snart att den småborgerliga villaidyllen är allt annat än lugn och trivsam.

Det här är den första riktiga Skogadeckaren (Mördaren ljuger inte ensam utspelades ju på en ö utanför Skoga) och vi får göra bekantskap med landsfogde Anders Löving, som tydligen är lite av en sprätt. Det hade jag helt glömt bort, men jag gillar karaktären! Till Lövings stora förtvivlan känner sig inte mindre än fyra av de misstänkta manade att bekänna mordet. Vem skyddar egentligen vem? Och vem är den skyldige?

Maria Lang tappar tyvärr lite fart i sin tredje deckare. Varken liket på gräsmattan eller den äktenskapliga otukt Puck och Eje med jämna mellanrum ägnar sig åt lyckas liva upp bokens postäkenskapliga paltkoma. Den svartsjuka spänning som uppstod mellan Puck och Eje i Farligt att förtära är som bortblåst. Pappa Ekstedt utgör visserligen ett skönt inslag i form av en akademisk stofil som går omkring och orerar om egyptiska faraoner och visar föga tålamod för mord och polisutredningar. Men här behövs mer drama!

Lite intressant är det förstås att det för första gången mest handlar om Puck och Christer (till min stora lättnad, eftersom jag börjar tycka att Eje är en tråkmåns), som parallellt med polisutredningen går på en egen mördarjakt. Jag behöver väl knappast avslöja vem som först hittar den skyldige? Jag gillar även att Puck känns lite mindre ängslig och våpig än i de tidigare två böckerna, kanske för att hon inte har Einar att hålla i handen.

Betyg: 3 av 5. More bounce to the ounce, tack.