Gubbigt och… franskt!

Alltså, det här med gäckande hemlighetsfulla unga kvinnor och medelålders män som är besatta av dem. Är vi inte lite mätta på just det temat?

I det här fallet handlar det om 2014 års nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano. Sin vana trogen gav mamma mig årets nobelpristagare och valet föll på Nätternas gräs, där huvudpersonen Jean flanerar runt i Paris och minns en svunnen tid då han umgicks med tveksamma personer och var förälskad i den mystiska och ouppnåeliga Dannie. Med den gamla svarta anteckningsboken som kompass - fullproppad av namn, adresser, telefonnummer och andra detaljer i tillvaron - kartlägger (ja, på sätt och vis handlar det nog om ett bokslut) han den unge Jeans förehavanden.

Vanligtvis orsakar den här typen av skildringar en viss litterär förstoppning hos mig. Lite prententiöst, lite förstorade manliga egon, rätt så gubbigt och väldigt franskt. Ändå är det något som tilltalar mig i det lilla formatet, i hur nuet och minnena sammanfogas i stadsbilden och det här med minnets tillförlitlighet. Vad är det man minns egentligen? Kan man förlita sig på sina minnen hur noggrannt man än för dagbok över tillvaron? Eller skapar man sin egen historia genom att välja och sålla bort i minnesbanken?

Lite märkligare är kanske att jag känner ett visst släktskap med den unge rätt naive och omogne Jean. Sanningen är att ett 18-årigt jag en gång traskade runt i samma kvarter som Jean och funderade på ungefär samma saker, de saker man ställs inför då man flyttat hemifrån för första gången och testar att vara vuxen. Fast Montparnasse var förstås i slutet av 90-talet en rätt tråkig och ocharmig del av Paris, vilket den äldre Jean också konstaterar. Några stenkast därifrån, i det betydligt borgerligare och chica Saint Placide, bodde jag i en svinkall pigkammare på åttonde våningen utan hiss. Det var tider, det.

Grattis till Grate förlag som nu prickat in två Nobelpristagare på loppet av bara ett par år. Kanske kan man satsa en peng på formgivningen nu? De tråkiga svartvita fotona som pryder förlagets omslag har väl ändå gjort sitt nu.

Alice M

Vad passar väl bättre än att blogga om Alice Munro senaste novellsamling på själva Nobeldagen? Som många av hennes tidigare novellsamlingar kretsar Dear Life kring kvinnoöden och kanadensiskt småstadsliv. Historierna är till en början förledande vardagslunkiga, men Munro är väldigt bra på att invagga läsaren i någon slags falsk trygghet för att sedan hitta vändpunkter som liksom skakar om en. I en av novellerna får man följa en äldre kvinna som sakta börjar tappa greppet om tillvaron. Munro lyckas skildra både den inre och yttre resan på ett sätt som både roar och gör mig illa berörd. Att fånga det känslospektrat i en kort novell är väldigt skickligt och man kan väl inte anat än att hålla med om att 

 ”den samtida novellkonstens mästare” är ett välförtjänt epitet.

Dear Life har blivit mycket uppmärksammad eftersom de fyra sista novellerna är av mer självbiografisk karaktär, men jag tycker inte att det är just de som är de starkaste berättelserna i novellsamlingen.