Broken Harbour

Jag har gått och dragit en hel del på den här bokrecensionen för, som sagt, jag älskade Tana French In the Woods och Faithful Place (andra boken, som jag inte ens kan komma ihåg vad den heter, not so much). Broken Harbour är både till story och karaktärer som en blandning mellan de båda.

Dubbelt så bra, alltså? Nja. Det är någonting med Broken Harbour som lämnar mig en smula likgiltig trots att Tana French levererar sina vanliga trademarks: dynamiken mellan de två huvudpersonerna (den erfarne snuten/ensamvargen och rookien som otippat hittar varandra under mordutredningen), dysfunktionella familjer och djupt begravda familjehemligheter och, slutligen, vad som verkar vara ett helt oförklarligt såväl som bestialiskt mord.

En till synes lycklig småbarnsfamilj hittas brutalt mördad i sitt eget hus. Ett gräl som gått över styr eller en mystiskt förövare som lyckats försvinna spårlöst från brottsplatsen? De små ledtrådarna, pusselbitarna som faller på plats, målar sakta men säkert upp bilden av en familj i upplösning. Det gör hon bra. På samma sätt som hon låter mordutredaren Mick få gott om utrymme i historien. Trots det köper jag inte karaktärerna, deras drivkraft eller ens mordmotivet. Det hela är inte tillräckligt trovärdigt och ger vibbar av billig förortsthriller à la Harlan Coben och Linwood Barclay, som jag har riktigt svårt för. Och visst, bara en detalj, men varför måste Mick säga 'old son' i var och varannan mening? Störande klyschigt.

Jag kan bara hoppas att Tana French ska hitta tillbaka till de gritty Dublinskildringarna som hon gör så bra i Faithful Place. Och kanske skriva mer om Rob från In the Woods? Skulle definitivt vilja läsa mer om honom.

Pat och Angie revisited

Som så många andra föll jag pladask för amerikanske deckarförfattaren Dennis Lehane och förtjusades av både Mystic River och Shutter Island. Men när jag kom till A Drink Before the War, första delen i serien om deckarparet Patrick McKenzie och Angela Gennaro, gick det trögare. Jag fastnade varken för karaktärerna eller historien. Men skam den som ger sig, tänkte jag, och gav mig på uppföljaren Darkness, Take My Hand. Och tur var väl det, för det här var jäklar i mig så spännande att jag flera gånger höll på att ramla ur soffan!

Samtidigt som en serie bestialiska mord äger rum i Boston, kopplas Angie och Patrick in för att övervaka sonen till en välrenommerad psykolog. När sonen visar sig bli massmördarens nästa offer dras deckarduon ofrivilligt in i jakten på en (eller kanske rentav flera?) utstuderad psykopat. Spåren leder tillbaka till deras barndomskvarter och så småningom till Patrick själv...

Bokens förtjänst ligger till stor del i att den huvudsakligen kretsar kring karaktären Patrick. Patrick som sakta men säkert börjar förlora tron på mänskligheten och fotfästet i tillvaron. Förhållandet till flickvännen Grace och hennes dotter håller honom visserligen på rätt köl, men visst liksom anar man att den lyckliga familjeleken snart kommer att gå käpprätt åt fanders. Inte minst till följd av den uppblossande attraktionen mellan Patrick och nyskilda partnern Angie.

Den blir en bra balans mellan det personliga dramat och mordmysteriet (som fö vävs ihop på ett snyggt sätt) och karaktärerna får ett djup och en trovärdighet som jag saknade i den första boken. Vanligtvis har jag rätt svårt för den här typen av brutala deckare (där mördarna dessutom sminkar sig till clowner - kan det bli obehagligare, liksom?), men det fungerar eftersom historien är så snygg, spännande och gastkramande (och för att jag harigt bläddrade förbi de värsta partierna).

Inte flera mord!

Nygifta paret Bure beger sig tillsammans med Pucks far, egyptologiprofessor Johannes Ekstedt, till Skoga för en trivsam semestervistelse utan några som helst mord eller andra hemskheter. Men när semestern inleds med ett lik på gräsmattan, ihjälhugget med en egyptisk dolk, visar sig det snart att den småborgerliga villaidyllen är allt annat än lugn och trivsam.

Det här är den första riktiga Skogadeckaren (Mördaren ljuger inte ensam utspelades ju på en ö utanför Skoga) och vi får göra bekantskap med landsfogde Anders Löving, som tydligen är lite av en sprätt. Det hade jag helt glömt bort, men jag gillar karaktären! Till Lövings stora förtvivlan känner sig inte mindre än fyra av de misstänkta manade att bekänna mordet. Vem skyddar egentligen vem? Och vem är den skyldige?

Maria Lang tappar tyvärr lite fart i sin tredje deckare. Varken liket på gräsmattan eller den äktenskapliga otukt Puck och Eje med jämna mellanrum ägnar sig åt lyckas liva upp bokens postäkenskapliga paltkoma. Den svartsjuka spänning som uppstod mellan Puck och Eje i Farligt att förtära är som bortblåst. Pappa Ekstedt utgör visserligen ett skönt inslag i form av en akademisk stofil som går omkring och orerar om egyptiska faraoner och visar föga tålamod för mord och polisutredningar. Men här behövs mer drama!

Lite intressant är det förstås att det för första gången mest handlar om Puck och Christer (till min stora lättnad, eftersom jag börjar tycka att Eje är en tråkmåns), som parallellt med polisutredningen går på en egen mördarjakt. Jag behöver väl knappast avslöja vem som först hittar den skyldige? Jag gillar även att Puck känns lite mindre ängslig och våpig än i de tidigare två böckerna, kanske för att hon inte har Einar att hålla i handen.

Betyg: 3 av 5. More bounce to the ounce, tack. 

Pepp!

Är oerhört pepp på Tana French's kommande Broken Harbour. In the Woods är en av mina favoritdeckare ever (läs den för guds skull, om du inte redan gjort det!) och Broken Harbour låter mycket lovande, även den på temat familjetragedier begravda i det förflutna. Ute 19 juli - count down börjar NU!

Farligt att förtära

Liksom Vår sång blir stum, utspelar sig Farligt att förtära på ett läroverk, men till skillnad från Vår sång... lyckas Maria Lang här skapa en betydligt mer underhållande och intressant mordmiljö. Lang var ju själv studierektor vid Nya elementarskolan för flickor i Stockholm, som säkert inspirerat bokens läroverk. Med lätt hand målar hon upp den förväntansfulla uppsluppenheten och pirret inför stundande studentexamen. En nyförlovad Puck hoppar in som vikarie i litteraturhistoria och bland hennes kolleger på läroverket hittar vi fästmannen Einar, som parallellt med sin avhandling jobbar som historialärare; en sol-och-vårande kemilärare, en sardonisk och synnerligen mondän franskalärare, en hurtig gymnastikdirektör och en beige och försigkommen biologilärare. Lägg sedan till några snaskiga intriger och intima affärer inom ovan nämnda lärarkollegium et voilà: här har vi både motiv och potentiella mördare.

Sådär lite lagom elegant inleds Farligt att förtära med Almqvist-citatet: ”Två ting äro vita, Tintomara, oskuld - arsenik.” Det flaggas med andra ord för giftmord, en i mina ögon mycket lovande mordmetod! Det är i allmänhet lite extra mystiskt och spännande med gift eftersom det krävs en viss list och mått av tur för att få alla variabler att stämma (vilket även visar sig senare i historien). Hur får man tag i giftet? På vilket sätt och hur snabbt verkar det? Och, framför allt, hur får man i det i offret?

Den årliga skolpjäsen blir alltså betydligt mer dramatisk än planerat då huvudrollsinnehaverskan förgiftas med cyankalium i premiärförställningen, mitt framför ögonen på hela skolan. Mördaren hinner ta av daga ytterligare tre personer innan Christer Wijk får fast den skyldige och det visar sig att ett pikant och rätt freudianskt motiv ligger bakom de fyra morden. I vanlig ordning har man som läsare lite svårt att själv luska ut vem som är den skyldige, vilket börjar störa mig något. Vad är det för vits med en pusseldeckare om inte läsaren själv får möjlighet att pussla? Jag tycker nog att Maria Lang kunde gjort lite mer av själva gifteriet.

Betyg: Eftersom Maria Lang fortfarande håller deckarfanan högt blir det ändå, med viss tvekan, betyg fyra av fem. Men mer pussel och kluriga ledtrådar önskas!

Mördaren ljuger inte ensam

Nästa Langdeckare på tur är debuten Mördaren ljuger inte ensam från 1949. Det här är i min mening en av hennes bästa böcker: perfekt mordmiljö i form av en isolerad och naturskön ö i Bergslagen och en lagom arketypisk men ändå intressant rollbesättning (glamorös it-girl, känslig poet, korkad boytoy, manhaftig flata osv).

Tänk svensk sommaridyll. Ett kompisgäng har samlats på en semesterö i Bergslagen. Man äter, dricker, badar och umgås. Konversationen är lättsamt akademisk och så här låter det t ex då Puck berättar om sin eviga Fredrika Bremer-avhandling:

- Vad håller du själv på med? 

- "Fredrika Bremer och männen."

Det jubel, som mötte detta meddelande, var fullständigt respektlöst mot mig och den stora författarinnan. Mina paralleller till berömda verk sådana som "Goethe och kvinnorna" och "Kvinnorna kring Tégner" dämpade ingalunda den allmänna munterheten och Einar frågade med en mycket spjuveraktig glimt i ögonvrån hur det förhöll sig med mina naturliga förutsättningar för ett så delikat ämne.

Den angenäma tillvaron får ett abrupt slut då Puck hittar en av gästerna, den gäckande och undersköna Marianne, under en gran, strypt med sin egen sjal. Kommissarie Christer Wijk, barndomskamrat till Eje och lämpligt nog på semester i Nora, tillkallas och jakten på mördaren kan börja. Det visar sig att under den gemytliga ytan har både en och annan i sällskapet saker att dölja...

Även om kluriga mordgåtor inte riktigt är Langs starka sidor (upplösningen tenderar att serveras lite väl fixt och färdigt utan att man som läsare riktigt fått chansen att vrida och vända på olika ledtrådar), får Mördaren... klart godkänt i pusselavseende. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det handlar om ett crime passionnel vars psykologiska bakgrund kanske inte är vattentät men ändå tillräckligt tillfredställande för min del.

Vad beträffar förhållandet mellan Puck och Einar, har de tidigare träffats på värdens disputationsfest, tycke har uppstått och Puck befinner sig nu i det där bubbligt förväntansfulla förälskelsestadiet. Det är med andra ord upplagt för romantiska skogspromenader och tête-à-têter i vitmålade ekor. Lite irriterande är det förstås att Puck är sådär flickigt undergiven medan Eje är manligt lugn och stoisk, men boken är ju ändå skriven i slutet av 1940-talet. I det avseendet får man väl ändå säga att vissa aspekter i boken är lite otippat queera.

Sammanfattningsvis är Mördaren ljuger inte ensam en stark debut, lika delar pusseldeckare och akademiskt myspys. Betyg blir en tveklös fyra.

Vår sång blir stum

Av någon outgrundlig anledning valde jag att börja min Maria Lang-retrospektiv med Vår sång blir stum från 1960, där paret Puck och Eje är förpassade till två biroller. Boken utspelar sig i Maria Langs älskade Skoga (dvs verklighetens Nora i Bergslagen) och det är studentexamen i luften. I centrum står den Caligula-liknande rektor Hellman som lyckas göra sig ovän med de både lärarkollegor, studenter och censorer. Det är alltså bara en tidsfråga innan Hellman brutalt mördas under studentfesten i Skoga stadshotell. Naturligtvis tillkallas kommissarien och Skogasonen Christer Wijk.

Mest av allt är jag lite besviken äver paret Bures halvhjärtade inhopp. Boken är skriven i tredje person (alltså inte ur de första deckarnas Puck-jagsperspektiv) och vimsar mellan de olika huvudpersonernas perspektiv. Jag är dessutom måttligt förtjust i Maria Langs alter ego, författaren Almi Graan, som lite omotiverat dyker upp i rollen som åhörare under examensförhören. Till slut är det även lite snopet hur Christer Wijk lite huxflux löser mordgåtan utan någon större ansträngning. På det stora hela en ganska oinspirerad Langdeckare.

Däremot ger jag pluspoäng för originellt val av mordvapen samt de akademiska inslagen; givetvis bokens ledmotiv, O gamla klang..., som varje Uppsalastudent kan rabbla baklänges i sömnen, men även den härligt ankdammiga fejden mellan rektor Hellman och professor Ottosson. Som en sann humanioranörd uppskattar jag också de skrytiga latinreferenserna.

Betyg: 2 av 5 undulater.

Skrattar bäst som skrattar sist

Vi har skrattat rått, jag och mina kollegor, åt de här hopplösa deckaromslagen (pocketvarianten är dessutom sådär glossig och blir alldeles fettfläckig så fort man petar på den).

Aldrig i livet att jag skulle ta upp en Carol O'Connell, liksom. Häromdagen, då jag rotade runt i mina deckarhyllor, insåg jag att i min ägo finns Judas child av, döm av min förvåning, Carol O'Connell!

Jag började naturligtvis bläddra i den och kom på att den här har jag faktiskt läst och tyckt att den var riktigt bra. Otroligt obehaglig historia om kidnappade barn, kvävande småstadsmentalitet och en seriemördare som stöter på oväntade problem. Judas child (titeln syftar på det barn seriemördaren använder sig av för att locka till sig det egentliga offret) hör inte till O'Connells Mallory-serie ovan, utan är en fristående deckare.

Judging the book by its cover och allt sånt där... Med skammens rosor på kinden är det jag som gör avbön, går till bibblan och lånar en Mallory-deckare (men helst utan den platinablonda peruken på omslaget).

Måndagslistan

Vilket bättre sätt att inleda veckan på, om inte med en lista? Här kommer tio av mina absoluta favorithjältar i deckarvärlden.

1. Paddy Mehan (Denise Mina): Världens bästa arbetarklasshjälte! Jag gillar tidsspannet mellan de tre böckerna där man får följa Paddy från springschas till fullfjädrad kriminalreporter i 90-talets Glasgow. 
2. Puck Bure (Maria Lang): Älskade Puck! Jag hör till alla dem som sörjde djupt när Maria Lang övergav Puck som jag-huvudperson i sina deckare. Det myspysakademiska paret Puck och Einar balanseras fint av den melankoliske kriminalkommissarie Christer Wijk (och visst anar man ett triangeldrama mellan de tre karaktärerna, eller är det bara i min överhettade fantasi?).
3. Rob Ryan (i Tana Frenchs In the Woods): I French andra bok får vi ju fortsätta att följa Cassie, men vad hände egentligen med hennes partner Rob? Är jag den enda som vill läsa mer om Rob?
4. Susan Ward (Chelsea Cain): Archie, den egentliga huvudpersonen, och hans besatthet av den ondskefulla Gretchen tröttnade jag redan på i den andra boken. Däremot har jag blivit mer och mer förtjust i den kämpande och lite halvmisslyckade journalisten Susan.
5. V.I. Warshawski (Sara Paretsky): Stencool kvinnlig private eye som är skönt deckargubbig, dvs super, slåss och lyssnar på opera.
6. Stephanie Plum (Janet Evanovich): Evanovich borde visserligen ha slutat skriva för tio böcker sedan, men matbesatta Stephanie med den osvikliga förmågan att få sina bilar sprängda i luften är en rolig karaktär. Läs de första tre böckerna.
7. Jackson Brodie (Kate Atkinson): Antihjälte som gör sitt bästa att inte bli indragen i fler mordhistorier.
8. Andy Dalziel (Reginald Hill): Tjock, odräglig och omöjlig att inte tycka om! Reginald Hill dog ju härom året, men han hann med att skriva hela 24 böcker om Dalziel och Pascoe, så jag har fortfarande en hel hög kvar att läsa.
9. Harriet Vane (Dorothy Sawyers): Ärligt talat så har jag alltid tyckt att Lord Peter Wimsey är en tröttsam sprätt. Harriet Vane känns däremot som en mycket mer intressant karaktär, inte minst för att hon första gången dyker upp i egenskap av mordmisstänkt (Oskuld och arsenik).
10. Hercule Poirot (Agatha Christie): Detektivernas detektiv. Antingen älskar man Miss Marple eller så älskar man Hercule Poirot (lite som att man är en katt- eller hundmänniska). Jag hör till de senare.