Mördaren ljuger inte ensam

Nästa Langdeckare på tur är debuten Mördaren ljuger inte ensam från 1949. Det här är i min mening en av hennes bästa böcker: perfekt mordmiljö i form av en isolerad och naturskön ö i Bergslagen och en lagom arketypisk men ändå intressant rollbesättning (glamorös it-girl, känslig poet, korkad boytoy, manhaftig flata osv).

Tänk svensk sommaridyll. Ett kompisgäng har samlats på en semesterö i Bergslagen. Man äter, dricker, badar och umgås. Konversationen är lättsamt akademisk och så här låter det t ex då Puck berättar om sin eviga Fredrika Bremer-avhandling:

- Vad håller du själv på med? 

- "Fredrika Bremer och männen."

Det jubel, som mötte detta meddelande, var fullständigt respektlöst mot mig och den stora författarinnan. Mina paralleller till berömda verk sådana som "Goethe och kvinnorna" och "Kvinnorna kring Tégner" dämpade ingalunda den allmänna munterheten och Einar frågade med en mycket spjuveraktig glimt i ögonvrån hur det förhöll sig med mina naturliga förutsättningar för ett så delikat ämne.

Den angenäma tillvaron får ett abrupt slut då Puck hittar en av gästerna, den gäckande och undersköna Marianne, under en gran, strypt med sin egen sjal. Kommissarie Christer Wijk, barndomskamrat till Eje och lämpligt nog på semester i Nora, tillkallas och jakten på mördaren kan börja. Det visar sig att under den gemytliga ytan har både en och annan i sällskapet saker att dölja...

Även om kluriga mordgåtor inte riktigt är Langs starka sidor (upplösningen tenderar att serveras lite väl fixt och färdigt utan att man som läsare riktigt fått chansen att vrida och vända på olika ledtrådar), får Mördaren... klart godkänt i pusselavseende. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det handlar om ett crime passionnel vars psykologiska bakgrund kanske inte är vattentät men ändå tillräckligt tillfredställande för min del.

Vad beträffar förhållandet mellan Puck och Einar, har de tidigare träffats på värdens disputationsfest, tycke har uppstått och Puck befinner sig nu i det där bubbligt förväntansfulla förälskelsestadiet. Det är med andra ord upplagt för romantiska skogspromenader och tête-à-têter i vitmålade ekor. Lite irriterande är det förstås att Puck är sådär flickigt undergiven medan Eje är manligt lugn och stoisk, men boken är ju ändå skriven i slutet av 1940-talet. I det avseendet får man väl ändå säga att vissa aspekter i boken är lite otippat queera.

Sammanfattningsvis är Mördaren ljuger inte ensam en stark debut, lika delar pusseldeckare och akademiskt myspys. Betyg blir en tveklös fyra.