Måndagslistan

Måndagslistan är tillbaka igen och tillägnas idag irriterande fiktiva personer. Ni vet, de här karaktärerna som skaver likt en felvänd kontaktlins eller ett laxben som fastnat i halsen. Man blinkar och gnuggar och harklar sig, men det är liksom kört. Läsglädjen är som bortblåst.

1. Emma Bovary i Madame Bovary: Gustave Flaubert må vara den moderna romanens fader, men jag står helt enkelt inte ut med den bortskämda och världsfrånvända Emma! Den där arseniken kunde hon ha fått svälja långt tidigare i berättelsen för min del.

2. Peter Kier i Förbländningen: Egentligen är hela persongalleriet i Elias Canettis bok en samling djupt osympatiska typer, men värst är ändå den känslomässigt förkrympte boksamlaren Peter Kier. Tack och lov får han en högst passande död i sällskap av sina egna böcker.

3. Bridget Jones: Jag har så svårt för den här typen av "komiska" katastrofhjältinnor. Skärp dig, sluta tröstät och bete dig som en vuxen människa, för guds skull! Besläktad med huvudpersonen Krissie i Helen Fitzgeralds hyllade Dead Lovely.

4. Karlsson på taket: Alla barn hatar Karlsson på taket (utom ryssarna av någon anledning). Som liten blev jag oerhört stressad av allt ofog Karlsson ställde till med och som lillebror sedan fick skulden för. En småfet bully är vad han är!

5. Elizabeth Wakefield, ena tvillinghalvan i Francine Pascals Tvillingarna i Sweet Valley High: Elizabeth är den sockersöta och äppelkäcka plugghästen som tycker om att baka kakor med mamma (till skillnad från syrran Jessica som är osäker, poppistörstande och älskar färgen lila). Hur någon normalt funtad tolvåring kan relatera till den här pappaktiga karaktären övergår mitt förstånd.

Måndagslistan

Det verkar inte skrivas en endaste liten bok nuförtiden utan att någon propsar på att göra filmmanus av den. Att göra film på böcker är ju egentligen oerhört vanskligt, det ska så mycket till för att filmversionen ens ska ha en chans mot boken (boken är ju, som bekant, ett oslagbart medium). Här är dock sju bokfilmatiseringar som är minst lika bra som böckerna:

Orlando (av Virginia Wolf): Dööösnygg helt enkelt från början till slut. Tilda Swinton är perfekt i rollen som den manlige såväl som den kvinnliga Orlando.

Sagan om ringen (J.R.R. Tolkien): Låt oss vara ärliga nu, böckerna är verkligen makalöst tråkiga! Visuellt gör de sig betydligt bättre med fladdrande hårmanar, natursköna vyer och, naturligtvis, Ian McKellen (obligatorisk i varje större fantasyrulle).

Resan till Melonia (Stormen av William Shakespeare): Animering av fantastiska Per Åhlin (Karl-Bertil Jonssons julafton).

Såklart att det är så här Caliban ser ut!

Plein soleil (The Talented Mr Ripley av Patricia Highsmith): Matt Damon-versionen i all ära, men den franska filmatiseringen från 1960 är helt klart strået vassare. Bad boy Alain Delon gör en utmärkt psykopatisk Tom Ripley.

Jane Eyre (av Emily Brontë): Här är det nog even tie mellan versionen från 1943 och den från 2011. Den senare är andlöst vacker och samtidigt sådär dyster som bara en engelsk hed i novemberväder kan vara. Den förra är å andra sidan mer trogen boken och har en starkare rollbesättning (favoriten Orson Welles och Joan Fontaine).

Processen (av Frantz Kafka): Anthony Perkins och Orson Welles i en och samma rulle - bara det! Dessutom lika mästerligt klaustrofobisk (om inte mer) som bokförlagan.

Pestens tid (av Stephen King): The Shining av Kubrick är väl egentligen den mest hyllade King-filmatiseringen, men jag är väldigt förtjust i den här miniserien. Dels gör sig civilisationskollapstemat väldigt bra på film, dels är Gary Sinise jäkligt läcker i rollen som Stu Redman.

Måndagslistan

Om jag säger vampyrer, tänker ni kanske: Uttjatat! Överexponerat! Sååå 2010! - Nej, nej och nej! säger jag. För även om ni vid det här laget har hunnit tröttna på bleksiktiga mystiska män och trånande unga kvinnnor à la Twilight, finns det fortfarande guldkorn att vaska fram ur genren. Speciellt om man, som jag, gillar action, blod och pangpang (och, ok då, lite romantik också). I give to you: mina topp 5-vampyrförfattare!

En ung dam på hugget.

Natasha Rhodes: Rhodes har även skrivit bokmanus på Blade-filmerna, vilket man nästan kan ana då man läser hennes egna böcker. I den rätt knäppa serien om den motvilliga vampyrjägaren Kayla Steele dräller det av blod och gore och superonda vampyrer med inopererade knivar i underarmarna. Gillar skarpt!

Kayla Steele-serien: Dante's Girl, The Last Angel och Circus of Sins.

Karen Chance: Skriver parallellt på serien om sierskan Cassie och spin-off-böckerna om halvvampyren Dorina - båda riktigt bra med mycket humor, action och dessutom ganska så dirty... Är väldigt förtjust i Pritkin-karaktären i den första serien (en skjutgalen och lätt kolerisk magiker).

Cassandra Palmer-serien: Touch the Dark, Claimed by Shadow, Embrace the Night, Curse the Dawn, Hunt the Moon
Dorina Basarab-serien: Midnight's Daughter, Death's Mistress


Jennifer Rardin: Rardin skriver om special ops-agenten Jaz Parks som drar runt i världen och sätter dit paranormala terrorister. Lite som Mission Impossible med vampyrförstärkning.

Delar i serien: Once Bitten, Twice Shy; Another One Bites the Dust; Biting the Bullett; Bitten to Death;  One More Bite; Bite Marks; Bitten in Two; The Deadliest Bite

Patricia Briggs: Ok, här fuskar jag lite. Böckerna handlar egentligen om varulvar, men huvudpersonen, coyote-skiftaren Mercedes, har en vampyrkompis som är lite kär i henne, så det tycker jag räknas. Bra skrivet med oväntat djup.

Mercy Thompson-serien (spin-offen Alpha and Omega håller inte samma kvalitet, så undvik!): Moon Called, Blood Bound, Iron Kissed, Bone Crossed, Silver Borne, River Marked

Suzanne McLeod: Urban fantasy-serie som utspelar sig i London. Också lite blandad kompott: huvudpersonen är fae, men därutöver figurerar vampyrer, satyrer, häxor och diverse annat oknytt. McLeod är väldigt bra på att bygga upp atmosfär och jag gillar verkligen undergroundkänslan i första boken.

Delar i serien: The Sweet Scent of Blood, The Cold Kiss of Death, The Bitter Seed of Magic

Måndagslistan

Jag är en lättrörd person. Döda husdjur, brustna hjärtan, olidliga orättvisor, vackra gester: allt detta får mig att skvala som ett midsommarregn. Allra värst är det på bio. Jag ser inte längre Disneyfilmer på bio sedan Lejonkungen, en tårfylld och lätt förödmjukande upplevelse. Däremot kan det vara ganska härligt att få vältra sig ohämmat i starka känslor i sällskap av en bok. Här är fyra underbart snyftiga och storvulna böcker:

Tidsresenärens hustru (Audrey Niffenegger): Svindlande kärlekshistoria i tid och rum. Niffenegger låter bygger upp förväntningarna på den oundvikliga tragedin redan från start på ett alldeles utomordentligt sätt.

Jag saknar dig, jag saknar dig (Peter Pohl): Otroligt hjärtknipande ungdomsklassiker om att förlora sin tvillingsyster. Den bok jag läst allra flest gånger, utan konkurrens.

Kameliadamen (Alexander Dumas d y): Den unge Armand förälskar sig i hålldamen Marguerite, den lungsjuka Marguerite lämnar Armand på ett otroligt ädelt sätt, missförstånd och förvecklingar uppstår och Marguerite dör slutligen på ett synnerligen tynande och attraktivt sätt i Armands armar (oups, SPOILER!). Vid det här laget flödar garanterat tårarna hos även den mest hårdföre läsare.

Möss och människor (John Steinbeck): En kanske inte så storvulen historia men däremot både grym och vacker. Slutet är på samma gång så fint och sorgligt att det börjar svida i ögonen. Sniff.


Fler tips på hjärta, smärta och tårdrypande läsning mottages tacksamt!
/Fröken Kleenex

Måndagslistan

Jag har gått och drömt en hel del om hus på sistone, okynnessurfat på Hemnet och fantiserat om trädgårdsland och äppelträd. Tyvärr är det nog så att de hus som ryms inom vår budget alla ligger långt bortom ära, redlighet och arbetsplatser. De här litterära husen skulle jag däremot ge upp både jobb och högerfot för att få bo i:

Villa Villerkulla: What's not to like? Prickig häst på verandan, ett sockerdrickaträd (slår alla äppelträd i världen) och en kappsäck med guld på vinden. Boende och försörjning på en och samma gång.

Orlandos gods (i Virginia Wolfs Orlando): Lantligt boende med 365 rum och 52 trappor, en stab av tjänstefolk och egen krypta. Bodde jag här skulle jag glida runt i buxbomslabyrinten iförd pudrad peruk dagarna i ända.

Howl's moving castle (i boken med samma namn av Diana Wynne Jones): Hur bra är det inte att ha fyra olika spakar för att välja var någonstans man vill kliva ut genom dörren? Jag skulle ha dem inställda på ICA, biblioteket, jobbet och kanske Paris. Dessutom otroligt praktiskt med en elddemon som håller igång maskineriet i dessa tider av stigande elpriser.

Stugan i Tove Janssons Sommarboken: Jag har alltid drömt om att bo på en egen ö! Det här är den perfekta skärgårdsidyllen, komplett med spökskog och originell farmor.

Sökes: buxbomslabyrint i Norduppland.

Måndagslistan

Jag har tyvärr inga trevliga minnen alls av att läsa klassiker i skolan: Trägudars land och Hemsöborna får mig fortfarande att rysa av obehag och tristess. Så synd när det finns så många andra fantastiska klassiker att upptäcka och inspireras av! Här är fem klassikertips från mig idag till mig då:

Jane Eyre (Charlotte Brontë): Svindlande kärlekshistoria, rakryggad hjältinna, mörkögd machohjälte/mjukis. Och en galen fru på vinden! Mer romantiskt än så blir det inte.

Krig och fred (Leo Tolstoy): En visserligen sjukt maffig sak men också en fantastiskt fascinerande släkthistoria och perfekt historialektion.

Kallocain (Karin Boye): En 16-årig fantasynörd uppskattar garanterat även dystopisk och samhällskritisk sci fi!

To Kill a Mocking Bird (Harper Lee): Otroligt fin och samtidigt obehaglig berättelse om rasmotsättningar i den amerikanska södern, om civilkurage och om barndomens förtrollade värld.

Främlingen (Albert Camus): Om det är någonting man kan relatera till som tonåring, så är det främlingskap och känslan av att inte passa in. Massvis med diskussionsunderlag för svenskatimmen!

Måndagslistan

Halsen är svullen och näsan rinner. Jag går runt och känner mig sådär förkylningsynklig och vill bara krypa ned under täcket med något lättsamt och romantiskt i bokväg. I mina drömmar, alltså. I verkligheten försöker jag roa en uttråkad bebis, få ihop någon slags lunch och kanske även hinna med att gå på toaletten.

För er som ostört kan ligga och snörvla under täcket kommer här den perfekta verklighetsflykten för ynkliga hemmadagar:

Welcome to Temptation (Jennifer Crusie): Två systrar hamnar i en konservativ småstad för att spela in en indiefilm som visar sig bli något helt annat. De stöter på patrull i form av stadens (heta) borgmästare, aversion följt av tycke uppstår mellan borgmästare och äldre syster. Fyndiga oneliners, massor av filmreferenser och en ganska så ångande kärlekshistoria. En av mina Crusie-favoriter.

Breathing Room (Susan Elizbeth Phillips): Stormande kärleksaffär mellan kontrollfreakig självhjälpsguru och skådespelarplayboy. Givetvis inte helt okomplicerat, speciellt inte med en gravid exfru i hasorna...

Harriet (Jilly Cooper): Spontant vill man kanske rynka på näsan åt brittiska romancedrottniningen Jilly Cooper, men faktum är att tanten är riktigt rolig! Här är det Harriet, en tafatt ung kvinna som blir på smällen, lyckas få anställning som barnflicka hos känd författare med Rochester-kvaliteter och givetvis faller pladask för sin attraktive arbetsgivare. Typiskt brittisk humor med illaluktande hundar, opålitliga värmeberedare, dammig tweed och rävjagande adel.

One for the Money (Janet Evanovich): Frånskild, arbetslös och med en hamster som livskamrat. Livsutsikterna ser inte direkt strålande ut när Stephanie Plum bestämmer sig för att slå sig in på bountyhunterbanan. Hennes första uppdrag blir att få fast sin föredetta pojkvän, Trentonsnuten Joe Morelli. När Stephanie tror att botten är nådd, är det alltid någon som spränger hennes bil i luften, kedjar fast henne i badkaret eller chockbehandlar hennes hår. Undvik för guds skull den taffliga översättningen i Richter-utgåvan!

Sister Mine (Tawni O'Dell): Taxichaffisen Shae-Lynns liv kompliceras plötsligt då hennes gravida syster, sedan länge försvunen, kommer tillbaka till det lilla kolgruvesamhället Jolly Mount. O'Dells böcker är väl egentligen mer av grit lit än chick lit, men här kombinerar hon skön humor och romantik med sedvanlig arbetarrealism, en oväntat finfin kombo!

Måndagslistan

Vilket bättre sätt att inleda veckan på, om inte med en lista? Här kommer tio av mina absoluta favorithjältar i deckarvärlden.

1. Paddy Mehan (Denise Mina): Världens bästa arbetarklasshjälte! Jag gillar tidsspannet mellan de tre böckerna där man får följa Paddy från springschas till fullfjädrad kriminalreporter i 90-talets Glasgow. 
2. Puck Bure (Maria Lang): Älskade Puck! Jag hör till alla dem som sörjde djupt när Maria Lang övergav Puck som jag-huvudperson i sina deckare. Det myspysakademiska paret Puck och Einar balanseras fint av den melankoliske kriminalkommissarie Christer Wijk (och visst anar man ett triangeldrama mellan de tre karaktärerna, eller är det bara i min överhettade fantasi?).
3. Rob Ryan (i Tana Frenchs In the Woods): I French andra bok får vi ju fortsätta att följa Cassie, men vad hände egentligen med hennes partner Rob? Är jag den enda som vill läsa mer om Rob?
4. Susan Ward (Chelsea Cain): Archie, den egentliga huvudpersonen, och hans besatthet av den ondskefulla Gretchen tröttnade jag redan på i den andra boken. Däremot har jag blivit mer och mer förtjust i den kämpande och lite halvmisslyckade journalisten Susan.
5. V.I. Warshawski (Sara Paretsky): Stencool kvinnlig private eye som är skönt deckargubbig, dvs super, slåss och lyssnar på opera.
6. Stephanie Plum (Janet Evanovich): Evanovich borde visserligen ha slutat skriva för tio böcker sedan, men matbesatta Stephanie med den osvikliga förmågan att få sina bilar sprängda i luften är en rolig karaktär. Läs de första tre böckerna.
7. Jackson Brodie (Kate Atkinson): Antihjälte som gör sitt bästa att inte bli indragen i fler mordhistorier.
8. Andy Dalziel (Reginald Hill): Tjock, odräglig och omöjlig att inte tycka om! Reginald Hill dog ju härom året, men han hann med att skriva hela 24 böcker om Dalziel och Pascoe, så jag har fortfarande en hel hög kvar att läsa.
9. Harriet Vane (Dorothy Sawyers): Ärligt talat så har jag alltid tyckt att Lord Peter Wimsey är en tröttsam sprätt. Harriet Vane känns däremot som en mycket mer intressant karaktär, inte minst för att hon första gången dyker upp i egenskap av mordmisstänkt (Oskuld och arsenik).
10. Hercule Poirot (Agatha Christie): Detektivernas detektiv. Antingen älskar man Miss Marple eller så älskar man Hercule Poirot (lite som att man är en katt- eller hundmänniska). Jag hör till de senare.