Gubbigt och… franskt!

Alltså, det här med gäckande hemlighetsfulla unga kvinnor och medelålders män som är besatta av dem. Är vi inte lite mätta på just det temat?

I det här fallet handlar det om 2014 års nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano. Sin vana trogen gav mamma mig årets nobelpristagare och valet föll på Nätternas gräs, där huvudpersonen Jean flanerar runt i Paris och minns en svunnen tid då han umgicks med tveksamma personer och var förälskad i den mystiska och ouppnåeliga Dannie. Med den gamla svarta anteckningsboken som kompass - fullproppad av namn, adresser, telefonnummer och andra detaljer i tillvaron - kartlägger (ja, på sätt och vis handlar det nog om ett bokslut) han den unge Jeans förehavanden.

Vanligtvis orsakar den här typen av skildringar en viss litterär förstoppning hos mig. Lite prententiöst, lite förstorade manliga egon, rätt så gubbigt och väldigt franskt. Ändå är det något som tilltalar mig i det lilla formatet, i hur nuet och minnena sammanfogas i stadsbilden och det här med minnets tillförlitlighet. Vad är det man minns egentligen? Kan man förlita sig på sina minnen hur noggrannt man än för dagbok över tillvaron? Eller skapar man sin egen historia genom att välja och sålla bort i minnesbanken?

Lite märkligare är kanske att jag känner ett visst släktskap med den unge rätt naive och omogne Jean. Sanningen är att ett 18-årigt jag en gång traskade runt i samma kvarter som Jean och funderade på ungefär samma saker, de saker man ställs inför då man flyttat hemifrån för första gången och testar att vara vuxen. Fast Montparnasse var förstås i slutet av 90-talet en rätt tråkig och ocharmig del av Paris, vilket den äldre Jean också konstaterar. Några stenkast därifrån, i det betydligt borgerligare och chica Saint Placide, bodde jag i en svinkall pigkammare på åttonde våningen utan hiss. Det var tider, det.

Grattis till Grate förlag som nu prickat in två Nobelpristagare på loppet av bara ett par år. Kanske kan man satsa en peng på formgivningen nu? De tråkiga svartvita fotona som pryder förlagets omslag har väl ändå gjort sitt nu.

Fuskandets tid är förbi

Alla föräldrar gör det. Av lättja, tristess eller moraliska betänkligheter läser man vissa delar i godnattsagorna lite extensivt. Hoppar kanske över de oändliga textmassorna i Pettsson och Findus eller censurerar den patriarkala översittartomten i Elsa Beskows Hattstugan. Men när publiken når en viss ålder, i det här fallet tre år, kommer man inte undan med dylikt fusk. Är man dessutom två sagoläsare i familjen är det en god idé att synka sina censurer, annars kan man vara illa ute! För treåringen har stenkoll. På allt. I synnerhet alla turer kring att skrämma en räv och att man får ett rejält kokstryk om man händelsevis skulle råka tutta eld på sitt hus (fastän, inflikar sagoläsaren lite stressat, vuxna absolut inte får slå barn).

Bättre då att läsa bilderböcker som inte kräver genvägar! Här är tre stycken favoriter som är lika roliga att läsa som att lyssna på:

En stackars liten haj, Mårten Sandén och Per Gustavsson
För den lille pojken i Sandén och Gustavssons bilderbok är kvällsbadet en vånda, för tänk om det skulle dyka upp en haj i badvattnet (helt rimlig fobi för alla oss som växt upp med Hajenfilmerna)! Och en kväll händer det pojken fruktar allra mest; en haj förirrar sig till hans badkar. Nu visar det sig vara en väldigt liten haj som dessutom längtar väldigt mycket efter sin mamma, så sådär himla läskig är den faktiskt inte. Pojken bestämmer sig för att hjälpa hajen och tillsammans ger de sig ut på en drömlik resa i natten. Fin och till synes gullig historia - men håll koll på vad som utspelar sig i perifirin! Jag tycker dessutom Gustavsson har tagit ett rejält kliv framåt sedan prinsessböckerna med sina drömskt akvarelliga illustrationer.

Bockarna Bruse kommer igen, Björn F. Rörvik och Gry Moursund
Sedan Bockarna Bruse i badhuset har mellanbocken hunnit bli en surmulen och lätt sadistisk tonåring, caféet på fäboden har kånkat och trollat flyttat till ett äldreboende där hen lever i högsta välmående och terroriserar skröpliga gamlingar. Bockarna Bruse bestämmer sig för att hälsa på.

Illustrationerna, som ser ut att ha tecknats av en tioåring, är både geniala (kolla exempelvis in snorkråkorna i trollets näsa) och sjukt störiga. Det händer så mycket att man nästan tappar bort sig i bilderna. Samtidigt funkar illustrationer och text väldigt bra ihop och jag tänker mig att Pija Lindenbaums svenska översättning ligger stilmässigt nära originalet.

Den farliga resan, Tove Jansson
Jag har kommit över min fobi över att läsa barnböcker på vers och tur är väl det eftersom Tove Janssons bilderböcker går på högvarv här hemma. I Den farliga resan finns mycket att fundera på: kan snokar verkligen simma? Vad händer när fåglar flyger upp-och-ned? Var är monstrets ögon? Varför har Sniff juveler och hur mycket väger egentligen en Hemul? Jansson tar udden av de rätt så otäcka strapatserna och låter det resande sällskapet sluta sin resa i muminfamiljens trygga trädgård.

Merethe Merethe!

Tillbaka till den goda ångestläsningen och dessutom en ny favoritförfattare! Mitt första möte med norska författaren Merethe Lindström ägde rum i novellen Kyssen, en av de noveller som ingick i Novellix Den nordiska fyran. Jag gick länge och tänkte på Kyssen efter att ha läst den med känslan av att historien lämnar fler frågor än svar efter sig.

Personerna i Lindströms noveller får ofta axla det där lite skamsna, jobbiga, otillräckliga och ibland förbjudna. Det är utelämnande, visst, men inte utan medkänsla och respekt för karaktärerna. Och hon prickar ofta väldigt rätt i beskrivningarna av beteenden och relationer, hon ingjuter känslan av att "precis sådär är det ju!" hos läsaren.

Novellsamlingen Arkitekt består av sex noveller som alla i någon mån handlar om dysfunktionella relationer. Mellan makar, föräldrar och barn, kärlekspar, grannar. Alla berättelser fungerar alldeles för sig själva, men tillsammans blir intrycket minst sagt överväldigande. En familj i kris (?) strandad på en öde camping, en mamma som våndas över att inte ha råd att ställa till födelsedagskalas och som samtidigt inte kan låta bli att förargas över att sonen äter så mycket, en personlig assistent som inleder ett förbjudet förhållande med sin brukare - men vem är det egentligen som utnyttjar vem?

Mest av allt tänker jag på den fjärde novellen som börjar med att två vuxna och två barn sitter i en bil en smällkall vinterkväll på väg till en gård på landet. Som läsare känner man sig känner lite desorienterad: vad har kvinnan och mannen för relation till varandra? Vilka är barnen, är det deras barn? Varför är kvinnan så tvekande och handfallen inför barnen? Varför skäms hon? Vad symboliserar den barrikaderade uthusdörren på gården? Är det kaninungarna på logen som är barnen? Varför är det så jäkla kallt och varför är huvudpersonerna så oförmögna att ordna upp tillvaron? Är slutet hoppfullt? Resignerat? Lindström låter läsaren undra och berättelserna lämnar en gnagande känsla av att man kanske inte helt fattat vad som just utspelat sig. Det får mig att läsa om novellerna, på jakt efter nya ledtrådar och tolkningar.

The Maze Runner

Det var den bombastiska filmaffischen för The Maze Runner som fick mig att bli nyfiken på James Dashners dystopiska ungdomstrilogi. En ung man utan minnen vaknar upp i en låda och kastas in i ett djävulskt realdataspel där ett femtiotal ungdomar kämpar för sina liv i en intrikat labyrint. Som sammanfattningen antyder, har Dashner lånat friskt och tämligen ogenerat från fler än en dystopisk historia. Inte minst Cube och Hungerspelen.

Raison d'être? Tja, jag tycker nog att det finns en. Oturligt nog läste jag första boken i trilogin på svenska och översättningen är ett problem. Under tiden i labyrinten uppfinner pojkarna nya ord och uttryck (typ: det språk vi känner till räcker inte till för att beskriva de fasor och umbäranden vi genomlider) och de svenska motsvarigheterna sitter inte som en smäck. Det stör läsningen och språket haltar. Andra boken, som jag faktiskt gillade bättre än den första, läste jag på engelska istället och då fungerar språket bättre. Med det menar jag inte att böckerna är några större mästerverk, men på samma sätt som Hungerspelsböckerna får de liksom jobbet gjort: enkelt och rakt berättat, spännande och något platta men ändå tillräckligt intressanta karaktärer för att jag ska orka engagera mig i berättelsen.

I andra boken, Scorch Trials, har de överlevande ungdomarna lämnat labyrinten för att sättas på prov i den "riktiga" världen. Tyckte man att tillvaron kändes tuff i labyrinten är det inget i jämförelse med ökenvandringar, livsfarliga blixtoväder och zombiepest. Spännande, med andra ord! Jag ställer mig dock lite frågande till är själva logiken i boken, varför utsätts killarna för dessa vedermödor? I de första två böckerna antyds det att det handlar om att rädda mänskligheten genom någon slags survival of the fittest-princip. Det ska bli intressant att se om Dashner lyckas knyta ihop det i den tredje och avslutande delen.

Snyggast på festen

Nina levererar.

Tre månader med Veterinären

Det finns alltid en risk för orimliga förväntningar då man tar sig an tokhyllade böcker. Jag hade länge gått och suktat efter Gertrud Hellbrands Veterinären när jag fick den i min hand i våras. Det här, tänkte jag, borde ju verkligen vara min kopp te: feta romaner om medelklassens liv och leverne (en genre jag är väldigt svag för inom amerikansk skönlitteratur).

Tre månader senare hade jag äntligen kämpat mig igenom den. Med betoning på kämpat. Jag fattar inte, det här borde jag ju gilla! Välskrivet, intressant familljedrama, spännande subkultur (i det här fallet hästmänniskor). Men berättelsen griper aldrig tag i mig. Jag tror att problemet ligger lite i bokens huvudperson som känns blek och lite suddig, en berättare som aldrig tar plats i historien. Det skulle kunnat bli intressant med den komplicerade relationen till mamman och hennes förväntningar och antaganden om livet, men konfrontationen och upplösningen uteblir helt och hållet.

Veterinären hamnar för min del i kategorin välskrivet men märkligt oengagerande och oavslutat, även om den definitivt har potential som mammaskildring.

Fler noveller

Från att ha varit en minst sagt svårflirtad novelläsare, har jag under det senaste året snubblat över massor av novellsamlingar som jag verkligen gillat. Kanske är noveller lite av en acquired taste?

Senaste novellsamlingen är Mavis Gallants Från det femtonde distriktet, ett fynd från en av Kulturrådets bibliotekssändningar (Kulturrådet jobbar ju bl a med distributionsstöd mot biblioteken, vilket innebär att folkbiblioteken fyra gånger om året får en laddning fantastiska/obskyra/stundom oläsliga böcker som de kanske annars inte skulle ha köpt in).

Mavis Gallant, som gick bort tidigare i år, är liksom sin författarkollega Alice Munro från Kanada men har levt större delen av sitt liv i Paris. Och novellerna i Från det femtonde distriktet utspelar sig just i Europa kring andra världskriget fram till 1970-talet. Det handlar genomgående om främlingar, emigranter och människor som lever i exil. Ibland är hemlandet platsen för exil, som i novellen om den tyske soldaten som återvänder efter andra världskriget till ett Tyskland och en familj som har gått vidare och inte vill veta av honom eller hans erfarenheter. Många av novellerna handlar om att längta bort till en annan tillvaro, en engelsk familj som bosätter sig på den italienska rivieran eller en polsk immigrant som försörjer sig som misslyckad skådespelare i Paris, även om det främlingskapet kanske inte är geografiskt betingat, utan snarare något inneboende i människorna.

Vid en första anblick är det en rätt dyster skara människor Gallant skildrar i sina noveller, men hennes historier är inte utan värme och humor. Och det är något med hennes personer som slår an en ton av både igenkännande och medkänsla, men kanske även av förakt. Det är just den kombinationen som engagerar mig och får mig att läsa vidare.

Jomenvisst - klart det ska vara skräck, rock'n'roll och romance i jul

Mitt senaste beroende stavas Karina Halle. Det började med The Devil's Metal - plotten påminner starkt om Almost famous: ung kvinnlig journalist i vardande får sitt livs chans, dvs följa med det heta metalbandet Hybrid på turné. Förutsättningarna att skriva den ultimata rock'n'roll-artikeln är perfekta, förutom att rockbandet ifråga har sålt sin själ till djävulen, vilket skapar en minst sagt dålig stämning under turnén. Jag älskar blandningen av skräck, romance och rock'n'roll - fungerar alldeles utmärkt!

Kanske inte riktigt lika bra men ändå läsvärd är The Artists Trilogy som inleds med Sins and needles. Ellie Watt, lurendrejare och bedragare sedan barnsben, beslutar sig för en nystart i livet. Det är dags att hålla sig på den raka vägen. Inte helt okomplicerat då hennes sociopatiska ex (vars bil hon viserligen stulit) är henne hack i häl. Och då hon dessutom stöter på sin mobbade kompis från high school uppstår ett tillfälle som helt enkelt är för bra för att vara sant - Ellie beslutar sig för att göra en sista stöt. Naturligtvis går det inte alls som hon tänkt sig.

Det är spännande, våldsamt, lätt störande och emellanåt riktigt kul. Och får läsaren att garanterat sätta skinkmackan i halsen.

Alice M

Vad passar väl bättre än att blogga om Alice Munro senaste novellsamling på själva Nobeldagen? Som många av hennes tidigare novellsamlingar kretsar Dear Life kring kvinnoöden och kanadensiskt småstadsliv. Historierna är till en början förledande vardagslunkiga, men Munro är väldigt bra på att invagga läsaren i någon slags falsk trygghet för att sedan hitta vändpunkter som liksom skakar om en. I en av novellerna får man följa en äldre kvinna som sakta börjar tappa greppet om tillvaron. Munro lyckas skildra både den inre och yttre resan på ett sätt som både roar och gör mig illa berörd. Att fånga det känslospektrat i en kort novell är väldigt skickligt och man kan väl inte anat än att hålla med om att 

 ”den samtida novellkonstens mästare” är ett välförtjänt epitet.

Dear Life har blivit mycket uppmärksammad eftersom de fyra sista novellerna är av mer självbiografisk karaktär, men jag tycker inte att det är just de som är de starkaste berättelserna i novellsamlingen.

Tredje cirkeln

Det drar ihop sig till cirkelträff igen, denna gång på tema ondska och fascism. På läs- och filmlistan står:

Han är tillbaka av Timur Vermes...

... Den banala ondskan av Hanna Arendt...

... och filmen The Wave.

Hej ångest!

Boktrailers

Jag vet inte om det här är ett nytt fenomen eller om jag bara inte noterat det tidigare, men boktrailers? Nej. Nej! Och var det fö bara jag som satt och vred mig under Babels hemmareportage hos Thomas Engström och Gabriella Håkansson?! Ouäh!

De skandalösa

Sveriges romancedrottning nummer ett, Simona Ahrnstedt, släppte sin tredje historiska kärleksroman för inte så länge sedan. Ahrnstedtsfansen kommer knappast bli besvikna på De skandalösa, som följer vad som börjar bli ett väl inarbetat koncept: egensinnig kvinnlig outsider träffar mörk, lite mystisk, välbeskaffad och lagom dominant hjälte. Kärleksscenerna funkar, bra språk (även om det är liter störigt med vissa otidstypiska uttryck som dyker upp lite här och där) och íntrigen är helt ok, men jag önskar att Ahrnstedt kunde lägga ned lite mer krut på den historiska inramningen. Att pliktskyldigast placera huvudpersonerna i långrockar och chemiser gör att Ahrnstedt inte lyckas höja sig över andra författare i genren. Synd, för det tror jag verkligen att hon har potential att göra.

Matildas favoriter

För er som undrar vad 2-åringarna läser nu förtiden kommer här Matildas fem-i-topp-lista:

5. På femte plats hittar vi en gammal favorit: Jenny, Jenny, Jenny och Jonny åker tåg. Vad? Ni har aldrig hört talas om Jenny, Jenny, Jenny och Jonny åker tåg? Nä, det är det faktiskt inte så många som har. Den lilla pärla från tidigt 1980-tal har getts ut av Vardagsgruppen och i serien om Jenny, Jenny, Jenny (ja, de heter alltså alla Jenny) och deras dagpappa Jonny finns även Jenny, Jenny, Jenny och Jonny åker lastbil. Samtliga böcker handlar om hur Jenny, Jenny och Jenny och Jonny tar sig fram på "konstiga men roliga sätt". På en skala från ett till tio får den här boken 8.5 på haschighet. Total avsaknad av vettig handling, intressanta karaktärer eller något som helst pedagogiskt inslag. Men Matilda gillar den! Så vi läser den. Om. Och om. Och om igen.

4. Vad hände sen? Tove Jansons bilderboksklassiker från står sig fortfarande! Mitt gamla sönderlästa ex börjar ha sett sina bästa dagar, men än håller det sånär ihop. Dessutom kan man skumläsa det mesta tills man kommer till sidan där Gaffsan sitter och fiskar. Här måste man titta noga på Gaffsan (läskig!), påpeka att Gaffsan har lila hår (lila!) och sedan morra precis som Gaffsan gör. Gaffsan rules!

3. Matildas katter, Jan Lööf. Alltså det handlar om en tjej som heter Matilda och som har två katter. Sa jag att hon heter Matilda?

2. Siv sover vilse av Pija Lindenbaum. Det här är ju inte alls någon lämplig bok för en tvååring (de böcker Matilda tycker bäst om brukar inte vara det). Frågan är om den ens är lämplig för en 32-åring? Otäck och lätt mardrömslik berättelse om när Siv ska sova över för första gången hos sin kompis Cerisia. För den vuxne läsaren ganska roliga referenser till pretentiösa medelklassföräldrar (och jag fnissar alltid inombords åt drömsekvensen där Siv kommer på Cerisias föräldrar med att glufsa i sig tårta efter läggdags: "Vi ska ha allt mumset för oss själva!", vilken förälder tjuväter liksom inte godis då barnen inte ser?).

1. Mina och Kåge drar västerut, Anna Höglund. Kåge tycker att Sverige har blivit tråkigt och bestämmer att han och Mina ska flytta till USA, för där är allting större och lite bättre. Den lätt försagda och hunsade Mina följer med, fast hon helst inte vill lämna Ekorren och mostrarna och fastän allt känns konstigt och annorlunda och väldigt olikt hemma. Lågmäld historia om könsroller, främlingskap, hemlängtan och ganska oförblommad antiamerikanism. Ja, sen förekommer det spännande inslag såsom krokodiler och en hurrikan, också.

Sisterland

Curtis Sittenfeld är en sådan där författare som jag upplever växer med varje bok hon skriver. Debuten Prep var en coming of age-historia som jag och många med mig gillade. Andra boken var en typisk andrabok vars titel jag inte kommer ihåg, men med tredje boken, American Wife, var det som om hon ömsat skinn och blivit en helt ny författare. Det fanns en helt annan tyngd i berättelsen (och dessutom något så otippat som en kärleksroman med George W Bush i huvudrollen!), som verkligen skilde sig från de första två böckerna.

I Sisterland tycker jag Sittenfeld återigen tagit ett stort kliv framåt. Daisy och Violt Shram är enäggstvillingar och därtill synska, men medan Violet omfamnar sin speciella förmåga gör Daisy sitt bästa för att hemlighålla och undertrycka den. Med en kärleksfull och framgångsrik man, ett lugnt och bekvämt liv i förorten, börjar hon känna att hon uppnått den normalitet som hon alltid eftersträvat. Men Daisys trygga medelklasstillvaro sätts på spel då Violet förutspår en jordbävning med påföljd av en enorm medial uppmärksamhet.

Det här med systerskap, rivalitet och blinda lojalitet på en och samma gång, skildrar Sittenfeld verkligen på pricken. Att anstränga sig för att vara olika men ändå höra ihop. Den minutiösa beskrivningen av hushållssysslor och föräldraskapets bestyr i Daisys (eller Kate, som hon nu väljer att kalla sig) monotona tillvaro framställs som en påtaglig kontrast till Violets destruktiva utåtlevande och uppmärksamhetstörstande. Men i själva verket är det under Daisys slätstrukna fasad som det verkligen kokar och bubblar och Violets utspel är endast katalysatorn för en katastrof av episka proportioner i Daisiys eget liv.

Efter att ha läst Sisterland känner jag mig helt omtumlad och har känslan av att allt och inget har hänt. Och det är väl ett riktigt bra betyg.

Kattbarnen och andra ångestböcker jag gillar

Sträckläste precis ut Emma Nordlanders debutroman Kattbarnen om syskonen Amos och Dahlia, som efter moderns död och faderns försvinnande tvingas axla vuxenrollerna och ta hand om sig själva och deras lillasyster. Jag kan ha svårt för den här typen av mis lit, men jag tycker verkligen att Nordlanders utförande är fenomenalt i all sin rakhet och enkelhet. Med enkla medel fångar hon de båda syskonen på ett sätt som känns väldigt ärligt och hon håller en fin balansgång mellan det vackra och det minst sagt olustiga i syskonens relation.

Kattbarnen för tankarna till två andra favoritförfattare, Jayne Anne Phillips och Tawni O'Dell. Phillips och O'Dell behandlar samma tema med otrolig skicklighet i Lark and Termite (Phillips) och Back Roads (O'Dell). Läsobligatorium!

Top of the lake

Vad ni än gör, missa för guds skull inte fantastiska Top of the lake på SVT! Otroligt vacker och ruggig spänningsserie från Nya Zeeland signerad regissören Jane Campion. Top of the lake för tankarna till Gillian Flynn, Daniel Woodrell eller varför inte Tawni O'Dell - alla fantastiska grit lit-författare! På köpet får man Holly Hunter som enigmatisk guru/sektledare.

Jamen, det är ju fredag!

Bloggarsjukan

Jag är en sucker för nostalgi. Säger jag mig i alla fall. Men när jag en varm sommardag kommer på mig själv att omsorgsfullt arrangera hallonsaft, Mariekex och en Dorothy Sawyers-deckare för ett "gud, vad mitt liv är härligt"-foto op börjar jag ana oråd. Verkar det inte lite som om jag drabbats av... BLOGGARSJUKAN! Ni vet, när man är så upptagen med att dokumentera härliga/lyckade/spontana/fantastiska ögonblick i sitt liv att vips vad det är, så är man fast i någon slags pseudotillvaro där inget riktigt har hänt om det inte först delats på Facebook, Twitter eller bloggen.

Självklart tänker jag inte lägga upp ett halvsuddigt foto med dåligt ljus när jag nu har den här härliga bilden som formligen andas varm sommardag med iskall saft och sand mellan tårna. Enjoy, folks!

Älskade Bernadette

Jag har lite svårt att pinpointa Where'd you go, Bernadette? Brevroman? Komedi? Pop lit? Oavsett vilket gillar jag den verkligen! Historien om Bernadette pusslas ihop bit för bit av dottern Bee. Ett brev här, ett mail där, ett antagningsbrev, en tidningsartikel, ett medicinskt utlåtande. Läsaren bjuds på olika glimtar av Bernadette (typisk Jean Brodie-karaktär!); galen hemmafru, älskad mamma och legendariskt arkitektgeni, men även om hon förblir lite suddig i kanterna tappar man absolut inte intresset för henne.

Maria Semple, manusförfattare extraordinaire med en tidigare roman i ryggen (This one is mine), lyckas med konststycket att skapa en kvinnlig karaktär som står för sig själv. Bernadette är liksom sin egen kvinna. Visst är hon en kick ass mamma, ett geni och en värdelös hemmafru, men hon låter sig aldrig reduceras till en enda roll. Utan att be om lov är hon helt enkelt stark, neurotisk, självcentrerad, oberoende - allt på en gång. Kanske är det här en äkta feministisk karaktär? Jag vill definitivt ha fler Bernadettes i mina böcker i alla fall!

Sex, YA och rock'n'roll

Ja, kanske inte så mycket sex, då, men en hel del ångande heta kärleksscener och mycket trummor i Jean Haus In the band. Och, ja, jag gillar't! Underbarnet/trummisen Riley har fått collegestipendium men får lägga sina planer på is när det krisar i familjen. Till slut låter hon sig övertalas att provspela för ett lokalt rockband och får såklart giget (hallå, underbarn!). Och coolhetsfaktorn i att spela i ett rockband är ju något högre än i hennes gamla marschband... Det enda smolket i bägaren är gitarristen som naturligtvis är smokin' hot men inte gör någon större hemlighet av att han vill peta Riley från bandet.

Det är lite gulligt, lite sexigt, personerna funkar och storyn håller. Solklar trea, med andra ord! Men ärligt talat, framsidan? Ja, jag ser att det är ett par trumpinnar, men vad är det där rosa? Ser ut som ett läbbigt skavsår eller något ännu äckligare. Urk.

PS För övrigt min andra Kåbåbok och jag börjar inse att det är kan bli en dyr historia. Hur gör ni andra läsplatteägare för att inte förköpa er?!