Merethe Merethe!

Tillbaka till den goda ångestläsningen och dessutom en ny favoritförfattare! Mitt första möte med norska författaren Merethe Lindström ägde rum i novellen Kyssen, en av de noveller som ingick i Novellix Den nordiska fyran. Jag gick länge och tänkte på Kyssen efter att ha läst den med känslan av att historien lämnar fler frågor än svar efter sig.

Personerna i Lindströms noveller får ofta axla det där lite skamsna, jobbiga, otillräckliga och ibland förbjudna. Det är utelämnande, visst, men inte utan medkänsla och respekt för karaktärerna. Och hon prickar ofta väldigt rätt i beskrivningarna av beteenden och relationer, hon ingjuter känslan av att "precis sådär är det ju!" hos läsaren.

Novellsamlingen Arkitekt består av sex noveller som alla i någon mån handlar om dysfunktionella relationer. Mellan makar, föräldrar och barn, kärlekspar, grannar. Alla berättelser fungerar alldeles för sig själva, men tillsammans blir intrycket minst sagt överväldigande. En familj i kris (?) strandad på en öde camping, en mamma som våndas över att inte ha råd att ställa till födelsedagskalas och som samtidigt inte kan låta bli att förargas över att sonen äter så mycket, en personlig assistent som inleder ett förbjudet förhållande med sin brukare - men vem är det egentligen som utnyttjar vem?

Mest av allt tänker jag på den fjärde novellen som börjar med att två vuxna och två barn sitter i en bil en smällkall vinterkväll på väg till en gård på landet. Som läsare känner man sig känner lite desorienterad: vad har kvinnan och mannen för relation till varandra? Vilka är barnen, är det deras barn? Varför är kvinnan så tvekande och handfallen inför barnen? Varför skäms hon? Vad symboliserar den barrikaderade uthusdörren på gården? Är det kaninungarna på logen som är barnen? Varför är det så jäkla kallt och varför är huvudpersonerna så oförmögna att ordna upp tillvaron? Är slutet hoppfullt? Resignerat? Lindström låter läsaren undra och berättelserna lämnar en gnagande känsla av att man kanske inte helt fattat vad som just utspelat sig. Det får mig att läsa om novellerna, på jakt efter nya ledtrådar och tolkningar.

The Maze Runner

Det var den bombastiska filmaffischen för The Maze Runner som fick mig att bli nyfiken på James Dashners dystopiska ungdomstrilogi. En ung man utan minnen vaknar upp i en låda och kastas in i ett djävulskt realdataspel där ett femtiotal ungdomar kämpar för sina liv i en intrikat labyrint. Som sammanfattningen antyder, har Dashner lånat friskt och tämligen ogenerat från fler än en dystopisk historia. Inte minst Cube och Hungerspelen.

Raison d'être? Tja, jag tycker nog att det finns en. Oturligt nog läste jag första boken i trilogin på svenska och översättningen är ett problem. Under tiden i labyrinten uppfinner pojkarna nya ord och uttryck (typ: det språk vi känner till räcker inte till för att beskriva de fasor och umbäranden vi genomlider) och de svenska motsvarigheterna sitter inte som en smäck. Det stör läsningen och språket haltar. Andra boken, som jag faktiskt gillade bättre än den första, läste jag på engelska istället och då fungerar språket bättre. Med det menar jag inte att böckerna är några större mästerverk, men på samma sätt som Hungerspelsböckerna får de liksom jobbet gjort: enkelt och rakt berättat, spännande och något platta men ändå tillräckligt intressanta karaktärer för att jag ska orka engagera mig i berättelsen.

I andra boken, Scorch Trials, har de överlevande ungdomarna lämnat labyrinten för att sättas på prov i den "riktiga" världen. Tyckte man att tillvaron kändes tuff i labyrinten är det inget i jämförelse med ökenvandringar, livsfarliga blixtoväder och zombiepest. Spännande, med andra ord! Jag ställer mig dock lite frågande till är själva logiken i boken, varför utsätts killarna för dessa vedermödor? I de första två böckerna antyds det att det handlar om att rädda mänskligheten genom någon slags survival of the fittest-princip. Det ska bli intressant att se om Dashner lyckas knyta ihop det i den tredje och avslutande delen.

Snyggast på festen

Nina levererar.

Tre månader med Veterinären

Det finns alltid en risk för orimliga förväntningar då man tar sig an tokhyllade böcker. Jag hade länge gått och suktat efter Gertrud Hellbrands Veterinären när jag fick den i min hand i våras. Det här, tänkte jag, borde ju verkligen vara min kopp te: feta romaner om medelklassens liv och leverne (en genre jag är väldigt svag för inom amerikansk skönlitteratur).

Tre månader senare hade jag äntligen kämpat mig igenom den. Med betoning på kämpat. Jag fattar inte, det här borde jag ju gilla! Välskrivet, intressant familljedrama, spännande subkultur (i det här fallet hästmänniskor). Men berättelsen griper aldrig tag i mig. Jag tror att problemet ligger lite i bokens huvudperson som känns blek och lite suddig, en berättare som aldrig tar plats i historien. Det skulle kunnat bli intressant med den komplicerade relationen till mamman och hennes förväntningar och antaganden om livet, men konfrontationen och upplösningen uteblir helt och hållet.

Veterinären hamnar för min del i kategorin välskrivet men märkligt oengagerande och oavslutat, även om den definitivt har potential som mammaskildring.

Fler noveller

Från att ha varit en minst sagt svårflirtad novelläsare, har jag under det senaste året snubblat över massor av novellsamlingar som jag verkligen gillat. Kanske är noveller lite av en acquired taste?

Senaste novellsamlingen är Mavis Gallants Från det femtonde distriktet, ett fynd från en av Kulturrådets bibliotekssändningar (Kulturrådet jobbar ju bl a med distributionsstöd mot biblioteken, vilket innebär att folkbiblioteken fyra gånger om året får en laddning fantastiska/obskyra/stundom oläsliga böcker som de kanske annars inte skulle ha köpt in).

Mavis Gallant, som gick bort tidigare i år, är liksom sin författarkollega Alice Munro från Kanada men har levt större delen av sitt liv i Paris. Och novellerna i Från det femtonde distriktet utspelar sig just i Europa kring andra världskriget fram till 1970-talet. Det handlar genomgående om främlingar, emigranter och människor som lever i exil. Ibland är hemlandet platsen för exil, som i novellen om den tyske soldaten som återvänder efter andra världskriget till ett Tyskland och en familj som har gått vidare och inte vill veta av honom eller hans erfarenheter. Många av novellerna handlar om att längta bort till en annan tillvaro, en engelsk familj som bosätter sig på den italienska rivieran eller en polsk immigrant som försörjer sig som misslyckad skådespelare i Paris, även om det främlingskapet kanske inte är geografiskt betingat, utan snarare något inneboende i människorna.

Vid en första anblick är det en rätt dyster skara människor Gallant skildrar i sina noveller, men hennes historier är inte utan värme och humor. Och det är något med hennes personer som slår an en ton av både igenkännande och medkänsla, men kanske även av förakt. Det är just den kombinationen som engagerar mig och får mig att läsa vidare.

Jomenvisst - klart det ska vara skräck, rock'n'roll och romance i jul

Mitt senaste beroende stavas Karina Halle. Det började med The Devil's Metal - plotten påminner starkt om Almost famous: ung kvinnlig journalist i vardande får sitt livs chans, dvs följa med det heta metalbandet Hybrid på turné. Förutsättningarna att skriva den ultimata rock'n'roll-artikeln är perfekta, förutom att rockbandet ifråga har sålt sin själ till djävulen, vilket skapar en minst sagt dålig stämning under turnén. Jag älskar blandningen av skräck, romance och rock'n'roll - fungerar alldeles utmärkt!

Kanske inte riktigt lika bra men ändå läsvärd är The Artists Trilogy som inleds med Sins and needles. Ellie Watt, lurendrejare och bedragare sedan barnsben, beslutar sig för en nystart i livet. Det är dags att hålla sig på den raka vägen. Inte helt okomplicerat då hennes sociopatiska ex (vars bil hon viserligen stulit) är henne hack i häl. Och då hon dessutom stöter på sin mobbade kompis från high school uppstår ett tillfälle som helt enkelt är för bra för att vara sant - Ellie beslutar sig för att göra en sista stöt. Naturligtvis går det inte alls som hon tänkt sig.

Det är spännande, våldsamt, lätt störande och emellanåt riktigt kul. Och får läsaren att garanterat sätta skinkmackan i halsen.

Alice M

Vad passar väl bättre än att blogga om Alice Munro senaste novellsamling på själva Nobeldagen? Som många av hennes tidigare novellsamlingar kretsar Dear Life kring kvinnoöden och kanadensiskt småstadsliv. Historierna är till en början förledande vardagslunkiga, men Munro är väldigt bra på att invagga läsaren i någon slags falsk trygghet för att sedan hitta vändpunkter som liksom skakar om en. I en av novellerna får man följa en äldre kvinna som sakta börjar tappa greppet om tillvaron. Munro lyckas skildra både den inre och yttre resan på ett sätt som både roar och gör mig illa berörd. Att fånga det känslospektrat i en kort novell är väldigt skickligt och man kan väl inte anat än att hålla med om att 

 ”den samtida novellkonstens mästare” är ett välförtjänt epitet.

Dear Life har blivit mycket uppmärksammad eftersom de fyra sista novellerna är av mer självbiografisk karaktär, men jag tycker inte att det är just de som är de starkaste berättelserna i novellsamlingen.