Nu måste vi banne mig prata om Wool

Alltså, det här med mind blowing läsupplevelser händer mig mer och mer sällan. Och det är ju det man alltid hoppas på då man börjar läsa en ny bok, att det kanske kan vara en KANINTESLUTALÄSA-bok. Så på  rekommendation av mina kollegor satte jag igång med Hugh Howey's Wool och, damn, vad jäkla spännande den var! Vi tänker oss någon gång i framtiden, kanske 50 år, kanske 100. Jorden är obeboelig, luften går inte att andas och de tusental människor som överlevt katastrofen bor i en gigantisk silo under jord. Tillvaron i silon är hårt styrd och minutiöst planerad: man tilldelas matransoner, tillstånd att föda barn och alla har en specifik funktion att fylla - mekaniker, odlare, sjukvårdare osv - för att det lilla samhället ska fungera. Och, framför allt, man talar absolut inte om 'utsidan'! De som bryter detta tabu, döms till "städning", dvs att bege sig ut i det fria för att rengöra den filmlins som dokumenterar det som händer ovan mark. Ingen städare har hittills överlevt.

Utan närmare förklaring kastas man rakt in i handlingen - och det är ett grepp som jag verkligen gillar! Det gör det hela så mycket mer obehagligt och klaustrofobiskt, för vad är det egentligen som hänt? Howey förmedlar helt mästerligt den här kusliga känslan, hintar om att någon någonstans har en djävulsk plan utan att avslöja för mycket. Det hela får mig att tänka på The Passage av Justin Cronin, som visserligen är episk på ett helt annat sätt, men förmedlar samma känsla av obehag, ensamhet och mardrömslik tillvaro. Mums!

Jag är också väldigt svag för temat att bygga upp samhällen från scratch. Det fascinerar mig helt enkelt. För liksom, vänta nu, det finns ju hur många som helst tekniska nötter att knäcka om man ska bo i en silo under marken. Det här med syre, till exempel. Och vad gör man med de döda? Generatorer, hur fungerar det egentligen?

Wool består egentligen av fem olika novellas, men funkar anmärkningsvärt bra som helhet. Uppföljaren, eller snarare de två första prequeldelarna slukas as we speak. Happy dance.

Upstairs downstairs

Sist av kanske alla har jag upptäckt Downton Abbey och är numera svårt beroende. Detta beroende omfattar det mesta som utspelar sig i brittisk upstairs/downstairs-miljö under första halvan av 1900-talet. Och gud vad jag älskar den här typen av skildringar i böcker och film! Det är något otroligt fascinerande med hela den här epoken: två världskrig är i vardande och ett samhälle som präglats av otroligt rigida sociala hierarkier är på väg att förändras och luckras upp. En svunnen tid helt enkelt. Och naturligtvis väldigt estetiskt tilltalande med engelska gods, urtjusiga aftonklänningar och stärkta kragar!

En högst angenäm läsning på ovanstående tema är The Uninvited Guests av Sadie Jones. Vi får bekanta oss med en typisk överklassfamilj på den engelska landsbygden. Även om man gör sitt bästa för att upprätthålla fasaden, befinner sig familjen i ekonomiska trångmål och styvpappan ger sig av för att (ve och fasa) försöka ordna ett lån för att rädda hem och familj. Kvar blir de två vuxna barnen och deras mor. Just ikväll ska den äldsta dotterns 20-årsdag firas och huset bubblar av febril aktivitet inför kvällens födelsedagsmiddag. Den falska sköldpaddssoppan står och sjuder, vaktlarna är fyllda, man har svidat om till aftonstass och inväntar middagsgästerna ankomst.

Mitt i förberedelserna dyker en skara människor upp, strandsatta efter en tågolycka i närheten. Ytterst olämpligt! Fast beslutna om att inget ska förstöra kvällens middagsbjudning, skuffas de oinbjudna gästerna in i vardagsrummet i väntan på transport därifrån. Men är det inte något som är lite lite underligt med det hela? Något som är lite lite off? När så ytterligare en objuden gäst dyker upp tar kvällen en helt ny vändning. Den karismatiske, om än något excentriske, passageraren drar in middagsgästerna i ett intrikat och synnerligen obehagligt psykologiskt spel.

Det här är en underhållande och minst sagt sylvass berättelse som för tankarna till både Gosford Park och The Haunting of Hill House. Jones bygger skickligt upp den där känslan av att något är lite fel, lite obehagligt, utan att man riktigt kan sätta fingret på vad det är. Och karaktärerna är härligt osympatiska, arroganta och snobbiga utan att förlora överklassens diskreta charm. En ganska så perfekt kombo av Downton Abbey, viktoriansk spökhistoria och psykologisk skräck!

YA för hela slanten

Jag känner att jag måste bringa lite ordning i den hejdlösa YA-orgien jag ägnat mig åt den senaste tiden. Det började alltså med Jamie McGuires Beautiful disaster som jag tyckte var bra med vissa invändningar. Clash av Nicole Williams visade sig vara en blek kopia av Beautiful disaster, katastrofalt skriven och i total avsaknad av trovärdighet. Nepp, niet, non, alltså. The truth about faking av Leigh Talbert Moore, om dotter till pastor och frigjord massör som jagar kille som visar sig vara gay och till slut låter sig raggas upp av den nye snygge och sjukt trevlige killen, var en allmänt kletig röra som för tankarna till Seventh Heaven. Ni vet, den där TV-serien om ett klämkäckt pastorspar med sjuttioelva ungar som i varje avsnitt får lära sig en Viktig Läxa om Livet. Urk. T.J. Dells bok In the Woods visade sig vara en rätt tramsig faerie romance-grej. En genre jag definitivt fick nog av då jag läste Melissa Marrs böcker.

Men så till de bra! My life next door av Huntley Fitzpatrick var i mångt och mycket en fullträff. Fin kärlekshistoria om superordentliga Samantha som växer upp med sin odrägliga storasyster och sjukt kontrollfreakiga mamma, som dessutom ogenerat utnyttjar Samantha i sin politiska karriär. Samantha själv skulle mycket hellre växa upp hos kaosgrannfamiljen med skrotig bakgård. När hon till slut får ihop det med en av sönerna i huset bredvid är det naturligtvis bäddat för konflikter. 

Den sista ungdomsboken som slank med var Going too far av Jennifer Echolls. Alltså, jag gillar verkligen Echolls! Hon är så fyndig och har ett så bra flyt i sina böcker, inte minst i Forget you, som jag läste för ett par år sedan. Going too far var riktigt bra och spelar absolut i samma liga. Riktigt rappa dialoger, massor av kemi och framförallt en otroligt skön huvudperson.

Bildkälla: http://effyeahnerdfighters.com/post/22786631892/4leafcolour-i-started-reading-the-fault-in-our

Ja, också måste ni naturligtvis läsa superhyllade The Fault in Our Stars av John Green! Historien om cancersjuka Hazel och Gus som finner varandra trots att det mesta är skit och suger när kroppen inte längre vill vara med. Varmt och humoristiskt (bara lite käckhetsvarning) utan att bli riktigt tårdrypande om svårt ämne.

Puih. Nu är det dags att läsa vuxenböcker igen.

Sorterade kakor

Slarviga översättningar gör mig deppig. Och det är inte bara de små förlagen som slarvar. Det slarvas lite här och där, men mest slarvas det ändå i deckargenren. Vissa författare gör sig naturligtvis inte riktigt lika bra på svenska (svenskan är ju som bekant ett jämförelsevis ordfattigt språk) och ibland är det svårt att få med subtila språknyanser. Men det är inte det jag pratar om. Det jag pratar om är språkförbistring. Faktafel. Ja, okunskap helt enkelt. När "tea" blir "te" då det egentligen är fråga om middag. "Mobile home" översätts glatt till "mobilt hem". Jag försöker vara snäll och tänka att översättaren kanske hade lite bråttom.

Tills jag läser andra boken i Denise Minas deckarserie om Alex Morrow, Getingsommar. Jag älskar Denise Mina, som jag tycker överträffar de flesta andra deckarförfattare. Hon har ett egensinnigt språk, skapar egensinniga karaktärer och, framförallt: hon behandlar läsaren med lite respekt. I Minas böcker slipper man övertydligheter, klyschiga poliser och förutsägbar handling. Man tror att man har historien klar för sig när den plötsligt tar en ny vändning. Den där lilla detaljen som man kanske förbisåg visar sig istället vara helt avgörande för handlingen.

Översättningen av Getingsommar har under läsningens gång hela tiden haltat lite. Språket känns egendomligt föråldrat. Och kanske är det så att Mina inte riktigt översätter sig bra till svenska, men när översättaren helt ogenerat bara byter ut "assorted cookies" mot "sorterade kakor" - quelle horreur! Så får man bara inte göra med Denise Mina.

Ryssar ryssar ryssar!

Jag gillar egentligen inte ryssar. Eller rättare sagt; jag gillar egentligen inte vad jag uppfattar som "typisk" rysk narratologi. Det antagandet grundar sig på två läsupplevelser: fantasythrillern Night Watch av Sergei Lukyanenko och Gogols Döda själar. Så här i efterhand kan jag tycka att underlaget för min antipati mot de stackars ryssarna är något fjuttigt. Speciellt efter att ha läst Elif Batumans The Possessed.  Besatthet av ryska författare, alltså.

Litteraturvetaren och skribenten Batuman berättar lustfyllt om hennes möten med den ryska litteraturen: uppslukad av Anna Karenina på mormors soffa, deltagare i internationell Leo Tolstojkonferens på Yasnaya Polyana, studier i uzbekiska en sommar i deppiga Samarkand. Alla berättelser kantas av fantastiska, knäppa, stolliga och dramatiska människor (oftast ryssar) och det hela är en salig blandning av litteraturanalys, reseskildring och rysk historia. Underhållande, lite småquirky och framförallt väldigt läsinspirerande. Jag vill också ligga på en soffa och läsa Tolstoj tills jag blir vimmelkantig!

Så det är precis vad jag ska göra. Och jag börjar med Anna Karenina. Sedan blir det kanske Eugen Onegin. Eller varför inte Tjechovs Damen med hunden? Nä, vänta, Onda andar av Dostojevskij! Batuman avslutar med ett spännande resonemang kring Onda andar och mimetiskt begär (att människan drivs av begäret till det andra begär) och det kliar i fingrarna efter att läsa och jämföra med Batumans analys. Så lite tid, så många böcker!

PS Och är inte filmaffischen till just Anna Karenina storslaget romantisk! Den skulle jag lätt gå och se om jag bara slapp Keira Knightley i rollen som Anna.

Ungdomskärlek

Jag är ju rätt besatt av ungdomsböcker. Och letar ständigt efter bra romance. Som av en händelse snubblade jag över Jamie McGuires Beautiful Disaster, en stormande kärlekshistoria mellan den duktiga (men kanske inte fullt så mycket goodie two shoe som hon låtsas vara) Abby och bad boy Travis, snyggt paketerad i amerikansk collegemiljö. YA och romance, med andra ord!

Beautiful Disaster håller i ungefär 200 sidor och då slår det fullkomligen gnistor mellan Abby och Travis och deras minst sagt dysfunktionella förhållande. Sedan händer något med Travis karaktär som gör att jag istället vill slå något hårt i huvudet på honom och hoppas innerligt att Abby dumpar den här machotråkiga snubben. Dessutom står historien och stampar, den håller helt enkelt inte för 500 sidor och det slutar mest med upprepningar på samma tema. Jag gillar dock omslaget som, trots en viss övertydlig symbolik, är både snyggt och dessutom skiljer sig från nio av tio andra ungdomsboksomslag med cockerspanielsöta tonåringar som håller varandra i handen.

Den här läsningen gav i alla fall så mycket mersug på bra ungdomsböcker och kärlekshistorier att jag plötsligt hade beställt ytterligare fem "teen romance"-böcker (kanske lite over the top, så här i efterhand). Med hopp om att de är i klass med Summer Sisters, Jelicoe Road eller varför inte Sarah Dessen när hon är på topp, på tur står nu:

Kärlek vid första ögonkastet

Läser underbara Jeanette Wintersons självbiografi Why be happy when you could be normal? Lyssna bara på den här fantastiska inledningen:

When my mother was angry with me, which was often, she said, 'The Devil lead us to the wrong crib.'
The image of Satan taking time off from the Cold War and McCarthyism to visit Manchester in 1960 - purpose of visit: to deceive Mrs Winterson - has a flamboyant theatricality to it.

You had me at hello.