Snyggast på festen

Nina levererar.

Tre månader med Veterinären

Det finns alltid en risk för orimliga förväntningar då man tar sig an tokhyllade böcker. Jag hade länge gått och suktat efter Gertrud Hellbrands Veterinären när jag fick den i min hand i våras. Det här, tänkte jag, borde ju verkligen vara min kopp te: feta romaner om medelklassens liv och leverne (en genre jag är väldigt svag för inom amerikansk skönlitteratur).

Tre månader senare hade jag äntligen kämpat mig igenom den. Med betoning på kämpat. Jag fattar inte, det här borde jag ju gilla! Välskrivet, intressant familljedrama, spännande subkultur (i det här fallet hästmänniskor). Men berättelsen griper aldrig tag i mig. Jag tror att problemet ligger lite i bokens huvudperson som känns blek och lite suddig, en berättare som aldrig tar plats i historien. Det skulle kunnat bli intressant med den komplicerade relationen till mamman och hennes förväntningar och antaganden om livet, men konfrontationen och upplösningen uteblir helt och hållet.

Veterinären hamnar för min del i kategorin välskrivet men märkligt oengagerande och oavslutat, även om den definitivt har potential som mammaskildring.

Fler noveller

Från att ha varit en minst sagt svårflirtad novelläsare, har jag under det senaste året snubblat över massor av novellsamlingar som jag verkligen gillat. Kanske är noveller lite av en acquired taste?

Senaste novellsamlingen är Mavis Gallants Från det femtonde distriktet, ett fynd från en av Kulturrådets bibliotekssändningar (Kulturrådet jobbar ju bl a med distributionsstöd mot biblioteken, vilket innebär att folkbiblioteken fyra gånger om året får en laddning fantastiska/obskyra/stundom oläsliga böcker som de kanske annars inte skulle ha köpt in).

Mavis Gallant, som gick bort tidigare i år, är liksom sin författarkollega Alice Munro från Kanada men har levt större delen av sitt liv i Paris. Och novellerna i Från det femtonde distriktet utspelar sig just i Europa kring andra världskriget fram till 1970-talet. Det handlar genomgående om främlingar, emigranter och människor som lever i exil. Ibland är hemlandet platsen för exil, som i novellen om den tyske soldaten som återvänder efter andra världskriget till ett Tyskland och en familj som har gått vidare och inte vill veta av honom eller hans erfarenheter. Många av novellerna handlar om att längta bort till en annan tillvaro, en engelsk familj som bosätter sig på den italienska rivieran eller en polsk immigrant som försörjer sig som misslyckad skådespelare i Paris, även om det främlingskapet kanske inte är geografiskt betingat, utan snarare något inneboende i människorna.

Vid en första anblick är det en rätt dyster skara människor Gallant skildrar i sina noveller, men hennes historier är inte utan värme och humor. Och det är något med hennes personer som slår an en ton av både igenkännande och medkänsla, men kanske även av förakt. Det är just den kombinationen som engagerar mig och får mig att läsa vidare.