Nu måste vi banne mig prata om Wool

Alltså, det här med mind blowing läsupplevelser händer mig mer och mer sällan. Och det är ju det man alltid hoppas på då man börjar läsa en ny bok, att det kanske kan vara en KANINTESLUTALÄSA-bok. Så på  rekommendation av mina kollegor satte jag igång med Hugh Howey's Wool och, damn, vad jäkla spännande den var! Vi tänker oss någon gång i framtiden, kanske 50 år, kanske 100. Jorden är obeboelig, luften går inte att andas och de tusental människor som överlevt katastrofen bor i en gigantisk silo under jord. Tillvaron i silon är hårt styrd och minutiöst planerad: man tilldelas matransoner, tillstånd att föda barn och alla har en specifik funktion att fylla - mekaniker, odlare, sjukvårdare osv - för att det lilla samhället ska fungera. Och, framför allt, man talar absolut inte om 'utsidan'! De som bryter detta tabu, döms till "städning", dvs att bege sig ut i det fria för att rengöra den filmlins som dokumenterar det som händer ovan mark. Ingen städare har hittills överlevt.

Utan närmare förklaring kastas man rakt in i handlingen - och det är ett grepp som jag verkligen gillar! Det gör det hela så mycket mer obehagligt och klaustrofobiskt, för vad är det egentligen som hänt? Howey förmedlar helt mästerligt den här kusliga känslan, hintar om att någon någonstans har en djävulsk plan utan att avslöja för mycket. Det hela får mig att tänka på The Passage av Justin Cronin, som visserligen är episk på ett helt annat sätt, men förmedlar samma känsla av obehag, ensamhet och mardrömslik tillvaro. Mums!

Jag är också väldigt svag för temat att bygga upp samhällen från scratch. Det fascinerar mig helt enkelt. För liksom, vänta nu, det finns ju hur många som helst tekniska nötter att knäcka om man ska bo i en silo under marken. Det här med syre, till exempel. Och vad gör man med de döda? Generatorer, hur fungerar det egentligen?

Wool består egentligen av fem olika novellas, men funkar anmärkningsvärt bra som helhet. Uppföljaren, eller snarare de två första prequeldelarna slukas as we speak. Happy dance.

Upstairs downstairs

Sist av kanske alla har jag upptäckt Downton Abbey och är numera svårt beroende. Detta beroende omfattar det mesta som utspelar sig i brittisk upstairs/downstairs-miljö under första halvan av 1900-talet. Och gud vad jag älskar den här typen av skildringar i böcker och film! Det är något otroligt fascinerande med hela den här epoken: två världskrig är i vardande och ett samhälle som präglats av otroligt rigida sociala hierarkier är på väg att förändras och luckras upp. En svunnen tid helt enkelt. Och naturligtvis väldigt estetiskt tilltalande med engelska gods, urtjusiga aftonklänningar och stärkta kragar!

En högst angenäm läsning på ovanstående tema är The Uninvited Guests av Sadie Jones. Vi får bekanta oss med en typisk överklassfamilj på den engelska landsbygden. Även om man gör sitt bästa för att upprätthålla fasaden, befinner sig familjen i ekonomiska trångmål och styvpappan ger sig av för att (ve och fasa) försöka ordna ett lån för att rädda hem och familj. Kvar blir de två vuxna barnen och deras mor. Just ikväll ska den äldsta dotterns 20-årsdag firas och huset bubblar av febril aktivitet inför kvällens födelsedagsmiddag. Den falska sköldpaddssoppan står och sjuder, vaktlarna är fyllda, man har svidat om till aftonstass och inväntar middagsgästerna ankomst.

Mitt i förberedelserna dyker en skara människor upp, strandsatta efter en tågolycka i närheten. Ytterst olämpligt! Fast beslutna om att inget ska förstöra kvällens middagsbjudning, skuffas de oinbjudna gästerna in i vardagsrummet i väntan på transport därifrån. Men är det inte något som är lite lite underligt med det hela? Något som är lite lite off? När så ytterligare en objuden gäst dyker upp tar kvällen en helt ny vändning. Den karismatiske, om än något excentriske, passageraren drar in middagsgästerna i ett intrikat och synnerligen obehagligt psykologiskt spel.

Det här är en underhållande och minst sagt sylvass berättelse som för tankarna till både Gosford Park och The Haunting of Hill House. Jones bygger skickligt upp den där känslan av att något är lite fel, lite obehagligt, utan att man riktigt kan sätta fingret på vad det är. Och karaktärerna är härligt osympatiska, arroganta och snobbiga utan att förlora överklassens diskreta charm. En ganska så perfekt kombo av Downton Abbey, viktoriansk spökhistoria och psykologisk skräck!