Skrattar bäst som skrattar sist

Vi har skrattat rått, jag och mina kollegor, åt de här hopplösa deckaromslagen (pocketvarianten är dessutom sådär glossig och blir alldeles fettfläckig så fort man petar på den).

Aldrig i livet att jag skulle ta upp en Carol O'Connell, liksom. Häromdagen, då jag rotade runt i mina deckarhyllor, insåg jag att i min ägo finns Judas child av, döm av min förvåning, Carol O'Connell!

Jag började naturligtvis bläddra i den och kom på att den här har jag faktiskt läst och tyckt att den var riktigt bra. Otroligt obehaglig historia om kidnappade barn, kvävande småstadsmentalitet och en seriemördare som stöter på oväntade problem. Judas child (titeln syftar på det barn seriemördaren använder sig av för att locka till sig det egentliga offret) hör inte till O'Connells Mallory-serie ovan, utan är en fristående deckare.

Judging the book by its cover och allt sånt där... Med skammens rosor på kinden är det jag som gör avbön, går till bibblan och lånar en Mallory-deckare (men helst utan den platinablonda peruken på omslaget).

Måndagslistan

Vilket bättre sätt att inleda veckan på, om inte med en lista? Här kommer tio av mina absoluta favorithjältar i deckarvärlden.

1. Paddy Mehan (Denise Mina): Världens bästa arbetarklasshjälte! Jag gillar tidsspannet mellan de tre böckerna där man får följa Paddy från springschas till fullfjädrad kriminalreporter i 90-talets Glasgow. 
2. Puck Bure (Maria Lang): Älskade Puck! Jag hör till alla dem som sörjde djupt när Maria Lang övergav Puck som jag-huvudperson i sina deckare. Det myspysakademiska paret Puck och Einar balanseras fint av den melankoliske kriminalkommissarie Christer Wijk (och visst anar man ett triangeldrama mellan de tre karaktärerna, eller är det bara i min överhettade fantasi?).
3. Rob Ryan (i Tana Frenchs In the Woods): I French andra bok får vi ju fortsätta att följa Cassie, men vad hände egentligen med hennes partner Rob? Är jag den enda som vill läsa mer om Rob?
4. Susan Ward (Chelsea Cain): Archie, den egentliga huvudpersonen, och hans besatthet av den ondskefulla Gretchen tröttnade jag redan på i den andra boken. Däremot har jag blivit mer och mer förtjust i den kämpande och lite halvmisslyckade journalisten Susan.
5. V.I. Warshawski (Sara Paretsky): Stencool kvinnlig private eye som är skönt deckargubbig, dvs super, slåss och lyssnar på opera.
6. Stephanie Plum (Janet Evanovich): Evanovich borde visserligen ha slutat skriva för tio böcker sedan, men matbesatta Stephanie med den osvikliga förmågan att få sina bilar sprängda i luften är en rolig karaktär. Läs de första tre böckerna.
7. Jackson Brodie (Kate Atkinson): Antihjälte som gör sitt bästa att inte bli indragen i fler mordhistorier.
8. Andy Dalziel (Reginald Hill): Tjock, odräglig och omöjlig att inte tycka om! Reginald Hill dog ju härom året, men han hann med att skriva hela 24 böcker om Dalziel och Pascoe, så jag har fortfarande en hel hög kvar att läsa.
9. Harriet Vane (Dorothy Sawyers): Ärligt talat så har jag alltid tyckt att Lord Peter Wimsey är en tröttsam sprätt. Harriet Vane känns däremot som en mycket mer intressant karaktär, inte minst för att hon första gången dyker upp i egenskap av mordmisstänkt (Oskuld och arsenik).
10. Hercule Poirot (Agatha Christie): Detektivernas detektiv. Antingen älskar man Miss Marple eller så älskar man Hercule Poirot (lite som att man är en katt- eller hundmänniska). Jag hör till de senare.

Invasion

Leksaker. Över en natt har de ryckt in över vardagsrummet, försåtsminerat köket och invaderat biblioteket. Med siktet inställt på världsherravälde, misstänker jag.

Gosedjuren marscherar över vardagsrumsgolvet.

Den där Alfons har jag aldrig riktigt litat på...

Men, vad nu...?

De har tagit Brontë-systrarna! Nä, nu j-ar...

Kerstin + Katarina

Att Kerstins Ekmans senaste, Grand Final i skojarbranschen, varit en av höstens mest hyllade böcker i recensionsspalterna har väl knappast undgått någon. Och det med rätta, Ekman är underbart vass och underhållande i sin skildring av den svenska litteraturscenen. Dessutom utspelar sig stora delar av boken i mitt älskade Uppsala! Man kan konstatera att det i vissa avseenden har hänt skrämmande lite i den akademiska världen sedan 1950-talet...

Om ni gillar att lyssna på böcker kan jag verkligen rekommendera ljudboksvarianten, ypperligt inläst av Katarina Ewerlöf. Hon prickar rätt in i minsta tonfall - fantastiskt hur en bra inläsare kan lyfta en bok! Nu är jag väldigt sugen på att både läsa mer av Kerstin och lyssna mer på Katarina.

Barnbokspanelen testar: Djurpekisar

Barnbokspanelen består idag av Gabriella, 31 år, och Matilda, 4,5 månader. Gabriellas favoritbarnbok just nu är Agaton Öman och alfabetet av Sven Nordqvist. Matilda har inga speciella favoritböcker men hyser en förkärlek för psykedeliska färger och böcker med ljudeffekter (helst katt- eller uggleljud). I övrigt favoriseras böcker med gott tuggmotstånd.

Av någon anledning verkar pekboksförfattare tycka att det är väldigt viktigt att små bebisar lär sig att skilja på olika djur, därav denna uppsjö av djurpekisar. Vi har testat tre stycken av lite olika pedagogisk karaktär.

Husdjur med illustrationer av Marion Billet

Sex olika husdjur placerade i detaljerade miljöer. Varje husdjur ger ifrån sig ett - förvånansvärt - realistiskt läte. Gabriella gillar kanariefågeln bäst, medan Matilda (inte helt otippat) föredrar katten. Även hästen får ett uppskattande gurgel. Sämst mottagande får kaninen (morotssmask) och marsvinet (något slags pipande). Bilderna är tydliga och lite naivistiska. Plus för bra miljöbilder, minus för den oarketypiska och råttlika hunden.

De egna fötterna visade sig bli ett stort distraktionsmoment  för somliga i testpanelen.

Vem låter...? med illustrationer av Fia Eliasson

Även här handlar det om djurläten, men istället för inspelade ljud får läsaren själv härma de olika djuren. Varje djur får två sidor: på den första skymtar man enbart djuret med frågan "Vem ryter/råmar osv" och på den andra får man se djuret ifråga samt en upprepning av själva lätet. Djuren verkar vara lite random utvalda då det förekommer både domesticerade och vilda djur. Gabriella tilltalas av den orangepastelliga 50-talsestestiken även om det är lite oklart huruvida Matilda verkligen uppfattar de milda färgkontrasterna. Bokens succé bygger rätt mycket på läsarens djurimitationsförmåga och vi upplever därför att t ex elefanten inte riktigt kommer till sin rätt (lyckas man inte med ett autentiskt elefantläte rekommenderar vi att man förstärker ljudet med lämplig snabelimitation).

Gosiga djurboken med illustrationer av Stella Baggott

Djurpekis med taktila inslag. Åtta djur i olika färger och av olika material. Gabriella tycker att den blanka fisken och den skrovliga grodan är häftigast. Övriga djurmaterial känns mest bara obestämbart fluffiga. Matildas intresse för att känna på djuren verkar svalt, men det kan också bero på att hennes handmotorik än så länge lämnar övrigt att önska. Förutom de olika materialinslagen känns bokens formgivning pastellig och lite omodern. Vid riklig salivproduktion hos läsaren riskerar de pälsiga djuren att bli lite ofräscha.

Matilda provsmakar Gosiga djurboken

Trevliga överraskningar

Det bästa med vår lägenhet är att man, till följd av överfulla bokhyllor, kan göra spännande bokfynd på oväntade ställen. Som här t ex: Andrew Taylors senaste ligger bara och väntar på att någon ska ta upp den från sin plats i köksfönstret!

Telepatiska superskurkar

Ja, ni läste rätt! Telepatiska superskurkar! Jag kan på rak arm inte komma på något jag hellre skulle vilja läsa om. Tack, Carolyn Crane, för att du kom på den idén.

Kort recap: Justine är hypokondriker och övertygad om att hon när som helst kommer att dö av en hjärnblödning. När hennes hypokondri hotar att haverera hennes liv träffar hon Packard, som erbjuder en minst sagt faustiansk lösning på problemet: i gengäld mot att han håller hennes hypokondri i schack ska Justine använda sina telepatiska förmågor till att sätta fast brottslingar som undkommit lagens långa arm, brottslingar som förtjänar att straffas... eller?

Detta är urban fantasy/romance när den är som bäst! Klurig intrig, härlig paranoia, smart dialog och svettig spänning. När man slukat Mind Games finns det tack och lov en uppföljare, Double Cross, som slutar i en cliffhanger så olidligt spännande att det nästan är kriminellt! Bara att febrigt sitta och vänta på att tredje och sista delen kommer ut senare i år.

Nytt år, nya utmaningar

Vi bestämde oss för att blåsa liv i vår gamla bokcirkel som drog sin sista suck i samband med Gogols Döda själar (det enda som dog visade sig vara vår läslusta). Cirkeln 2.0 skulle dock inte bli vilken rödtjutsbokcirkel som helst. Nej, här skulle diskuteras, analyseras och argumenteras på riktigt - ett bildningsprojekt kort och gott. 

Eftersom det är lika bra att börja storslaget kom vi överens om Samhällsutopier som tema för vår första träff. Walden av Henry David Thoureau, Och världen skälvde av Ayn Rand samt Utopia av Thomas More blir de verk vi först kommer att ta oss an. Ett ganska fiffigt urval, om jag får säga det själv!

Våra diskussioner, analyser och briljanta resonemang kommer ni att kunna läsa mer om här.