Glassigt

Idag känner jag mig som en riktig lattemamma. Lättsam YA-läsning (jag har gett mig själv dispens från Utopia) med kaffemuggen i högsta hugg i den gassande februarisolen. Och barnet som sover i vagnen. Glassigt värre!

Böcker om böcker

Ingenting kan vara så inspirerande för läslustan som att läsa böcker om just litteratur! Jag har nyligen plöjt igenom brittiske litteraturkritikern James Woods lilla essäpärla How Fiction Works där Wood i korta paragrafer (boken är föredömliga 187 sidor lång) bl a benar ut på vilket sätt beskrivningar, berättarteknik och karaktärstyper bidrar till att skapa en bra roman ('roman' som i den västerländska kanon). Vilket berättarperspektiv är mest effektfullt? Blir historien nödvändigtvis mer autentisk av många och detaljerade beskrivningar? Vad är det som ger liv åt en karaktär? Är runda karaktärer (Anna Karenina, Emma Bovary, Julien Sorel), dvs "tänkande" karaktärer, mer äkta än platta (Mr Collins, Jean Brodie, Gatsby)? Vad ger en text ett bra flyt? Blir vi bättre människor av att läsa romaner? Wood undersöker varje fråga på ett sätt som är tilltalande akademiskt men aldrig tråkigt och allt som oftast får jag en oemotståndlig lust att plocka fram de exempel ur boken som finns i min bokhylla för att bläddra, läsa om och jämföra med Woods analyser.

Jag inser också att det finns ett hav av olästa och mästerligt bra böcker därute som bara ligger och väntar - Anna Karenina t ex, varför har jag inte läst den? Jag älskar ju Krig och fred! Henry James, Thomas Mann och Marilynne Robinson har jag inte heller läst (liksom många andra av de citerade författarna). Här finns minsann en hel del att ta igen!

Måndagslistan

Jag är en lättrörd person. Döda husdjur, brustna hjärtan, olidliga orättvisor, vackra gester: allt detta får mig att skvala som ett midsommarregn. Allra värst är det på bio. Jag ser inte längre Disneyfilmer på bio sedan Lejonkungen, en tårfylld och lätt förödmjukande upplevelse. Däremot kan det vara ganska härligt att få vältra sig ohämmat i starka känslor i sällskap av en bok. Här är fyra underbart snyftiga och storvulna böcker:

Tidsresenärens hustru (Audrey Niffenegger): Svindlande kärlekshistoria i tid och rum. Niffenegger låter bygger upp förväntningarna på den oundvikliga tragedin redan från start på ett alldeles utomordentligt sätt.

Jag saknar dig, jag saknar dig (Peter Pohl): Otroligt hjärtknipande ungdomsklassiker om att förlora sin tvillingsyster. Den bok jag läst allra flest gånger, utan konkurrens.

Kameliadamen (Alexander Dumas d y): Den unge Armand förälskar sig i hålldamen Marguerite, den lungsjuka Marguerite lämnar Armand på ett otroligt ädelt sätt, missförstånd och förvecklingar uppstår och Marguerite dör slutligen på ett synnerligen tynande och attraktivt sätt i Armands armar (oups, SPOILER!). Vid det här laget flödar garanterat tårarna hos även den mest hårdföre läsare.

Möss och människor (John Steinbeck): En kanske inte så storvulen historia men däremot både grym och vacker. Slutet är på samma gång så fint och sorgligt att det börjar svida i ögonen. Sniff.


Fler tips på hjärta, smärta och tårdrypande läsning mottages tacksamt!
/Fröken Kleenex

Söndagen som gått

Idag har jag druckit kaffe.

Beundrat våra tulpaner.

Tittat på massor av vatten.

Tänkt på engelsk konfekt.

Bakat en triljon schackrutor.

Och inte läst en enda rad. Märkligt.

Game of Thrones Revisited

Eftersom jag är en vansinnigt ordentligt person som inte ägnar sig åt illegal nedladdning, har jag snällt fått vänta på att SVT ska visa megasuccén Game of Thrones. Och, ja, den är precis lika bra som alla säger! Fina miljöer, bra manus och påkostad produktion. Jag är ju rätt besatt av rollbesättning när det gäller bokfilmatiseringar och i det här fallet tycker jag att man lyckats överlag bra, med ett undantag: Jaime. Är han sådär snygg som han framställs i boken? Nej. Är han överhuvudtaget lik sin tvillingsyster Cersei? Rungande nej. Otroligt jobbigt och distraherande. Extra irriterande är att han, vilket alla som läst böckerna vet, (SPOILERVARNING!) hänger med ett bra tag, till skillnad från vissa andra centrala karaktärer...

Lika som bär?

Som grädde på moset har jag blivit lite sugen på att återuppta bok fem i serien, A Dance with Dragons. Jag lyckades klämma de fyra första i somras men kom av mig då jag upptäckte att femman utspelar sig parallellt med fyran, vilket just då kändes lite surt och utdraget. Sedan kom en viss ung dam in i våra liv och då var det inte längre läge för tusensidig fantasy. Men nu börjar jag känna mig redo för att ge mig på den igen, frågan är bara: hur länge kommer det att fortsätta vara bra? Jag tycker att det är lite oroande att det efter bok fyra fortfarande finns så många löst hängande trådar i handlingen. Min största farhåga är att Martin kommer att göra en Robert Jordan och skriva på serien tills han faller av pinn'.

Bara för att det är fredag...

... och för att frisyrerna är så fina!

TV-bloggaren om bokrean

Om någon undrar vad jag sysslar med när jag inte bloggar, så står jag bl a och svamlar ogenerat om bokrean på UNT:s webbteve (känsliga tittare uppmanas att ha skämskudde nära till hands). Vi kan väl nöja oss med att konstatera att jag förmodligen inte kommer att göra någon kometkarriär inom TV...

Hur som helst. Förutom böckerna i inslaget vill jag även passa på att tipsa om följande böcker i reakatalogerna:

Barn
Siv sover vilse (Pija Lindenbaum): Om hur läskigt det kan vara när man ska sova över hos en kompis för första gången. Avgudar Lindenbaum.
Visor och ramsor i Hellsingland: Finfina Lennart Hellsingsånger framförda av bl a Lena Nyman och, om jag inte missminner mig, Lill Lindfors.
Ska vi leka, Krokodil? (Jo Ledge): Personligen tycker jag att Krokodilböckerna är rätt fula, men jag har än så länge inte stött på en 1-åring som inte gillar dem!


Roman
Cirkeln (Mats Strandberg och Sara Bergmark: Ungdomsfantasy på svenska, rätt ogenerat inspirerad av Buffy. Sluka-och-svälj-bok som många med mig gillar!
Inlåsta (Emma Donoghue): Otroligt obehaglig men på samma gång fin Fritzelhistoria.
Darling River (Sara Stridsberg): Becksvart parafras på Nabokovs Lolita. Stridsberg är i mitt tycke en av Sveriges mest intressanta författare just nu!

Fakta
Oligarkerna (Claes Ericsson): Hyperintressant om Rysslands nya överklass.
Även tystnaden har ett slut (Ingrid Betancourt): Jag har egentligen lite svårt för den här typen av biografier, men Betancourts skildring av åren hos FARC-gerillan är oerhört fascinerande.


Deckare
Ett litet snedsprång (Denise Rudberg): Rudberg kan konsten att berätta en historia i rafflande miljöer. Nu är det inte längre chick lit som gäller, utan istället elegant crime. Känns dessutom befriande med en medelålders änka i huvudrollen!
Det fördolda (Michael Hjort och Hans Rosenfeldt): Välskrivet, spännande och med en härligt osympatisk huvudperson.

Måndagslistan

Jag har gått och drömt en hel del om hus på sistone, okynnessurfat på Hemnet och fantiserat om trädgårdsland och äppelträd. Tyvärr är det nog så att de hus som ryms inom vår budget alla ligger långt bortom ära, redlighet och arbetsplatser. De här litterära husen skulle jag däremot ge upp både jobb och högerfot för att få bo i:

Villa Villerkulla: What's not to like? Prickig häst på verandan, ett sockerdrickaträd (slår alla äppelträd i världen) och en kappsäck med guld på vinden. Boende och försörjning på en och samma gång.

Orlandos gods (i Virginia Wolfs Orlando): Lantligt boende med 365 rum och 52 trappor, en stab av tjänstefolk och egen krypta. Bodde jag här skulle jag glida runt i buxbomslabyrinten iförd pudrad peruk dagarna i ända.

Howl's moving castle (i boken med samma namn av Diana Wynne Jones): Hur bra är det inte att ha fyra olika spakar för att välja var någonstans man vill kliva ut genom dörren? Jag skulle ha dem inställda på ICA, biblioteket, jobbet och kanske Paris. Dessutom otroligt praktiskt med en elddemon som håller igång maskineriet i dessa tider av stigande elpriser.

Stugan i Tove Janssons Sommarboken: Jag har alltid drömt om att bo på en egen ö! Det här är den perfekta skärgårdsidyllen, komplett med spökskog och originell farmor.

Sökes: buxbomslabyrint i Norduppland.

Om bokhögar som växer i takt med Greklands statsskuld

Man kan aldrig få för mycket böcker, brukar jag säga. Och det är ju ett alldeles utmärkt resonemang i teorin. I praktiken är det tyvärr en annan femma. Just nu dignar bokhyllorna av lästa älsklingar och olästa högst eventuellt blivande älsklingar (i likhet med många andra tidsoptimistiska bokhandelsmänniskor har jag en drös olästa läsex i hyllan som jag inte nämns sortera bort i händelse av att just den boken skulle visa sig vara fantastiskt bra).

Och att hänga på biblan så mycket som jag och Matilda gör är fullkomligt livsfarligt! Innan man vet ordet av har det slunkit ned både en och annan bok, för det finns ju så många böcker som verkar så himla bra!  Egentligen borde jag inte få sätta foten i en bokhandel förrän åtminstone två hyllmeter lästa böcker är avverkade. Men så är det ju bokrean. Och det faktum att jag häromdagen råkade gå förbi Röda rummet och fynda den här raringen för ynka 10 spänn:

Som för övrigt gör sig väldigt bra i hyllan bredvid den här godbiten som jag hittade på English Bookshop:

Väntehögen på nattygsbordet växer sig högre och högre och till slut når man en punkt då de olästa bokhögarna inte bara är en källa till lust och njutning, utan även lite - jag drar mig för att skriva det - men, ja, faktiskt lite ångestframkallande. Inte bra. Så nu får det vara slut på spontan bokshopping och masslån på biblan, 'en in, en ut', ska bli min nya förhållningsregel. Just det! Ska bara titta lite i bokreakatalogen först...

Virgin Suicides

Ikväll visar SVT Sophia Coppolas utmärkta Virgin Suicides, baserad på den lika utmärkta boken av Jeffrey Eugenides. En fängslande historia om de hårt hållna systrarna Lisbon som en efter en, till synes, oförklarligt, tar livet av sig. Historien berättas av grannpojkarna i villakvarteret där de bor, som - liksom läsaren - oemotståndligt dras till de mystiska systrarna utan att någonsin lyckas lära känna dem. Jag älskar den här typen av mytiska Jean Brodie-karaktärer: istället för att läsa om karaktärens tankar och känslor får man skymtar av personen genom dess omgivning, ett mycket snyggt litterärt grepp!

Här vare steam punk!

Har det inte varit på tok för få inlägg om fantasy på sistone? Det ska jag genast råda bot på med ett alldeles förträffligt steam punk-tips:

Någonting har gått väldigt fel i den militära krigssimualtorn Demi-Monde. Demi-Monde, en datorvärld som befolkats av historiska superskurkar (däribland nazisten Reinhard Heydrich, Robespierre och KGB-chefen Lavrentitj Berija) i syfte att träna amerikanska soldater i strid, börjar nämligen plötsligt leva sitt eget liv. När den amerikanske presidentens dotter Norma fastnar i denna helvetiska simulator skickas den unga Ella Thomas in för att rädda henne. Uppdraget visar sig inte bli fullt lika okomplicerat som hon tänkt sig: inte bara har man förlorat kontrollen över Demi-Monde, dess minst sagt obehagliga invånare har hittat ett sätt att ta sig ut i den riktiga världen...

Jag är väldigt förtjust i Rod Rees alternativa cyberverklighet som är en härlig mischmasch av andra världskriget och fin de siècle-känsla. Rees har dessutom bemödat sig med att omsorgsfullt bygga upp ideologiska såväl som etniska och religiösa bakgrunder till det ständigt pågående inbördeskriget i Demi-Monde, komplett med en hel begreppsvärld (UnFunDaMentalism, HimPerialism, nuJus, LessBiens, WhoDoo osv). De historiska och kulturella referenserna fullkomligt flödar, för det mesta på ett bra sätt. Men ibland kan det här minutiösa världsbygget kännas lite överarbetat, jag har svårt för alla förkortningar som jag inte riktigt orkar hålla reda på, inte heller är de olika "encyklopediuppslagen" som inleder varje kapitel speciellt roliga.

Bäst blir det när Rees istället ger sig hän åt det lätt mardrömslika och fartfyllda äventyret: färgstarka cabaretscener, en minnesvärd flykt i ett kloaksystem, explosioner och pangpang i största allmänhet är sådant som jag definitivt uppskattar. Både hjältar och kändisskurkar fungerar dessutom alldeles utmärkt. Ella Thomas skaffar sig snart ett gäng motvilliga - och lagom underhållande - allierade (inte alla digitala invånare i Demi-Monde är nazister, mördare och galningar) i jakten på Norma. Så småningom står det klart för dem att Norma i själva verket utgör en viktigt komponent för Heydrich plan att nästla sig in i den riktiga världen. Nu handlar det inte bara om att rädda presidentens dotter, hela världen står på spel!

Givetvis slutar det hela i en cliffhanger och givetvis bara MÅSTE man veta hur det ska gå. Då är det bara att lomma iväg till English Bookshop och införskaffa nummer två i serien (fyra delar är planerade), Demi-Monde Spring.

PS Kolla även in den otroligt snygga hemsidan:
http://www.thedemi-monde.com/index.php

Spökbloggaren

Hittade följande text insmugen i min måndagslista efter att ha lämnat bloggen oövervakad några ögonblick:

Sist men inte minst vill jag också slå ett slag för Vredens druvor. Här har ni en tegelsten som man gladeligen sträckläser. Fylld till bredden av färgstarka personporträtt och ångest inför teknikens frammarsch i den amerikanska södern. Svält, våld, politik, ja, nästan allt man kan begära finns insprängt mellan de sköra pappskivor som utgör vredens utsida. Som grädde på moset får den mig alltid att tänka på det gamla ordspråket om druvans vrede som gör sig påmind på utvalda söndagsmornar.

Så lömskt! Tur att man har ögonen med sig. Ja, ja, eftersom jag också råkar tycka att John Steinbecks Vredens druvor är en hejdundrande bra klassiker, så får jag väl göra ett tillägg till måndagens lista. Men bara för den här gången!

Bistra miner i Vredens druvor

Måndagslistan

Jag har tyvärr inga trevliga minnen alls av att läsa klassiker i skolan: Trägudars land och Hemsöborna får mig fortfarande att rysa av obehag och tristess. Så synd när det finns så många andra fantastiska klassiker att upptäcka och inspireras av! Här är fem klassikertips från mig idag till mig då:

Jane Eyre (Charlotte Brontë): Svindlande kärlekshistoria, rakryggad hjältinna, mörkögd machohjälte/mjukis. Och en galen fru på vinden! Mer romantiskt än så blir det inte.

Krig och fred (Leo Tolstoy): En visserligen sjukt maffig sak men också en fantastiskt fascinerande släkthistoria och perfekt historialektion.

Kallocain (Karin Boye): En 16-årig fantasynörd uppskattar garanterat även dystopisk och samhällskritisk sci fi!

To Kill a Mocking Bird (Harper Lee): Otroligt fin och samtidigt obehaglig berättelse om rasmotsättningar i den amerikanska södern, om civilkurage och om barndomens förtrollade värld.

Främlingen (Albert Camus): Om det är någonting man kan relatera till som tonåring, så är det främlingskap och känslan av att inte passa in. Massvis med diskussionsunderlag för svenskatimmen!

Jag läser Vi Läser

Det slank med en Vi Läser då jag köpte frimärken på Pressbyrån häromdagen. En Vi Läser som har fått en make over, bantats ned i formatet och bytt chefredaktör.

Mitt utlåtande är:

Format: Fånigt litet, känns snålt (jag hör till dem som fortfarande sörjer det gamla DN-formatet som varje morgon gjorde det till en utmaning att inte doppa kulturen i kaffet och att hitta ostmackan under nyhetsdelen). Ogillar även typsnittet på rubrikerna, men bakgrunden som ser ut som ett linjerat papper är fin!

Reportage: Författarreportagen känns ljumna (Joan Didion, Hanne-Vibeke Holst och David Lagercrantz), inga författare som får mig att gå igång, direkt. Lotta Kühlhorn-reportaget är roligast, mest för att hon gör så fina mönster och den fantastiska färgen på hennes hår.

Boktips: Varken Emma Donaghue, Rebecka Skloot eller Belind Bauer är för mig några nyheter. Den enda jag inte hört talas om och som jag blir riktigt nyfiken på är Elif Batumans Besatta - äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem.

Betyg: 2 av 5 mopsar. Godkänt för nya redaktören Yokiko Duke, men inte mer än så.

Hemma hos

Man bara måste älska sökmotorer! Den stackars läsare som irrat sig till min blogg efter att ha googlat 'badkarsfötter' och 'IKEA' blev nog rätt besviken på just den här träffen. För att kompensera eventuella designtörstande läsare med siktet inställt på badkarsfötter och andra inredningsdetaljer kommer här ett litet inredningsreportage från min enkla boning.

Dagens frukost.

 Storspov.

 Böcker.

Lite fler böcker. Och tidningar.

Bebis!

Fiffig orienteringskarta för frysfacken.

Tack och på återseende!

Gårdagens biblioteksskörd

Den senaste trippen till bibblan resulterade i:

Jeffrey Eugenides The Marriage Plot som jag har haft ögonen på ett tag, mycket lovande story. Dessvärre är det ett korttidslån, så här gäller det att ligga i!

Två stycken omläsningar: Vår sång blir stum av Maria Lang och Dödsdansen av Stephen King. Jag ska försöka dra igenom alla Puck Bure-deckare i vår (mer om det senare) och Dödsdansen lånade jag istället för Att skriva... som jag egentligen var ute efter men som var utlånad.

Bilderboksretro 50-tal som jag bara inte kunde motstå...

Mitt löfte troget en Mallorydeckare av Carol O'Connell (Shell Game). Blev dock lite avskräckt av följande baksidetext:

"... Once a feral child, loose on the city streets, she is now a New York City policewoman, and not much changed: a tall young woman with green gunslinger eyes and a ferocious inner compass of right and wrong."

 Green gunslinger eyes?! Ehum.

Och världen skälvde: första halvlek

Det är nästan så att man vill torka svetten ur pannan: 600 sidor avverkade i Ayn Rands tegelstenskoloss! Och vilken fascinerande läsning sen: dystopi, science fiction, thriller och politiskt manifest i ett! Jag ska inte uppehålla mig vid Rands politiska agenda (den kommer ni att kunna läsa mer om här), men jag bara måste lätta lite på trycket, så här kommer en första recension.

Detta har hänt: I en inte alltför avlägsen framtid har USA förvandlats till en socialistisk och antikapitalistisk stat. "Vem är John Galt?" är den ständigt upprepade frasen som kommit att uttrycka människors rädsla, passivitet och uppgivenhet. Bokens huvudperson, Dagny Taggart, kämpar för att rädda sitt tågföretag Taggart Transcontinental från sin bror som, i maskopi med klåfingriga byråkrater, hotar att köra företaget i botten. Medan andra framstående industriledare och affärs- och vetenskapsmän mystiskt börjar försvinna, försöker Dagny tillsammans med den framgångsrike företagsledaren Hank Rearden bekämpa den politiska utvecklingen. Men när slutligen direktiv 10-289 klubbas igenom - ett direktiv som dikterar produktionsvillkoren, fryser arbetsmarknaden och förbjuder företagen att göra ekonomisk vinst - ger Dagny upp och lämnar sitt företag åt dess öde.

En annan central karaktär i boken är den gäckande Fransisco d'Anconia, en gång barndomskamrat och älskare till Dagny, numera internationell playboy och multimiljonär. Fransisco verkar spela de socialistiska "plundrarna" rätt i händerna, men man anar att det föreligger någon slags dold agenda.

Som dystopi betraktat fungerar den grå och byråkratiska kuliss Ayn Rand målar upp mycket bra. Miljön känns tidlös men har samtidigt inslag av både 1930-tal (ekonomisk depression) och 1950-tal (teknisk utveckling). Industrin och tekniken spelar både en estetisk och symbolisk roll i berättelsen (det är ingen slump att Dagny driver en järnväg, symbolen för drivkraft och framåtanda, men mer om det senare). Karaktärerna är märkligt platta och grovhuggna och känns närmast som tagna ur en film noir. Konstigt nog bidrar det till att förhöja bokens märkliga atmosfär, även om de långa politiska monologerna stundtals blir lite tröttsamma.

På många sätt är boken väldigt visuell och filmisk - man får känslan av att Orson Welles när som helst skulle kunna dyka upp i rollen som enigmatisk industrimagnat. Dagny tänker jag mig som Ingrid Bergman, Hank Rearden är en solklar Paul Newman och Fransisco får nog gestaltas av Errol Flynn. I min något anakronistiska rollista spelas Dagnys bror, James Taggart, lite otippat av Thor Modéen.

Om ni är nyfikna på Och världen skälvde anno 2011, har ni trailern här, men jag tycker nog att min casting var bättre!

För däremellan kommer faster

De har fina 60-talsutgåvorna fyndades i boklådorna vid Fyrisån i somras.

De klassiska rödryggade från Bonniers barnbibliotek är från 40-talet och har tillhört min far.

Nu får du skynda dig att växa till dig, Matilda, så att vi kan läsa Pelle Svanslös!

Thente har svaret

... på varför jag har svårt att hitta svenska författare som jag gillar: http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/jonas-thente-dagens-svenska-litteratur-kanns-som-en-sorts-pekbocker-for-vuxna

Vi svenskar är helt enkelt så upptagna med det jordiska (läs trendnödiga och konsumtionsbesatta) att de stora frågorna går oss helt förbi.

Måndagslistan

Halsen är svullen och näsan rinner. Jag går runt och känner mig sådär förkylningsynklig och vill bara krypa ned under täcket med något lättsamt och romantiskt i bokväg. I mina drömmar, alltså. I verkligheten försöker jag roa en uttråkad bebis, få ihop någon slags lunch och kanske även hinna med att gå på toaletten.

För er som ostört kan ligga och snörvla under täcket kommer här den perfekta verklighetsflykten för ynkliga hemmadagar:

Welcome to Temptation (Jennifer Crusie): Två systrar hamnar i en konservativ småstad för att spela in en indiefilm som visar sig bli något helt annat. De stöter på patrull i form av stadens (heta) borgmästare, aversion följt av tycke uppstår mellan borgmästare och äldre syster. Fyndiga oneliners, massor av filmreferenser och en ganska så ångande kärlekshistoria. En av mina Crusie-favoriter.

Breathing Room (Susan Elizbeth Phillips): Stormande kärleksaffär mellan kontrollfreakig självhjälpsguru och skådespelarplayboy. Givetvis inte helt okomplicerat, speciellt inte med en gravid exfru i hasorna...

Harriet (Jilly Cooper): Spontant vill man kanske rynka på näsan åt brittiska romancedrottniningen Jilly Cooper, men faktum är att tanten är riktigt rolig! Här är det Harriet, en tafatt ung kvinna som blir på smällen, lyckas få anställning som barnflicka hos känd författare med Rochester-kvaliteter och givetvis faller pladask för sin attraktive arbetsgivare. Typiskt brittisk humor med illaluktande hundar, opålitliga värmeberedare, dammig tweed och rävjagande adel.

One for the Money (Janet Evanovich): Frånskild, arbetslös och med en hamster som livskamrat. Livsutsikterna ser inte direkt strålande ut när Stephanie Plum bestämmer sig för att slå sig in på bountyhunterbanan. Hennes första uppdrag blir att få fast sin föredetta pojkvän, Trentonsnuten Joe Morelli. När Stephanie tror att botten är nådd, är det alltid någon som spränger hennes bil i luften, kedjar fast henne i badkaret eller chockbehandlar hennes hår. Undvik för guds skull den taffliga översättningen i Richter-utgåvan!

Sister Mine (Tawni O'Dell): Taxichaffisen Shae-Lynns liv kompliceras plötsligt då hennes gravida syster, sedan länge försvunen, kommer tillbaka till det lilla kolgruvesamhället Jolly Mount. O'Dells böcker är väl egentligen mer av grit lit än chick lit, men här kombinerar hon skön humor och romantik med sedvanlig arbetarrealism, en oväntat finfin kombo!

Författartipset

De finns inget bättre än att få dela med sig av sina favoritförfattare! Idag vill jag passa på att slå ett slag för Shirley Jackson, en lite bortglömd men, i mitt tycke, ypperlig skräckförfattare. Personen Jackson var i sig själv otroligt fascinerande: å ena sidan en överviktig, alkoholiserad och sjukligt agorafobisk hemmafru, å andra sidan en kvinna med ett knivskarpt intellekt och intresse för satanism och ockultism!

Typiskt för Shirley Jacksons böcker är den där krypande och lite drömlika obehagskänslan, man anar någonting som liksom är lite störande och fel fast man inte riktigt kan sätta fingret på det. Och mycket riktigt, i de mest vardagliga och betryggande situationer lurar ofta mörker, galenskap, schizofreni eller hysteri.

I The Haunting of Hill House bjuder en forskare in några försökspersoner till det hemsökta Hill House - en slags levande och ondskefull organism i sann skräckgotisk anda - där han hoppas finna bevis för en paranormal existens. En av besökarna, Eleanor, börjar sakta men säkert tappa fotfästet i tillvaron. Är det verkligen övernaturliga fenomen hon bevittnar? Är hon besatt? Eller är det en psykisk kollaps? Som läsare lämnas man in i det sista i ovisshet om vad som är fantasifoster och vad som är verklighet.

Ett återkommande tema i Jacksons böcker är flockbeteendets mekanismer och den kollektiva ondskan. Genom att skrapa lite på den sociala fernissan upptäcker man ofta grymhet, masshysteri och blodtörst. I novellen The Lottery (som bara måste vara en förlaga till Suzanne Collins The Hunger Games!) tar det sig i uttryck av rituella människooffer i en till synes civiliserad småstad.

We Have Always Lived in the Castle handlar om två systrar som, utstötta och avskydda, för ett isolerat liv tillsammans med deras senile farbror i en liten by i New England. Ryktet går bland byborna att Constance, den äldre systern, har förgiftat föräldrarna och brodern med arsenik. Toleransen för den lilla familjekonstellationen är minst sagt bräcklig och det behövs inte mycket för att de fridfulla byborna ska förvandlas till en blodtörstig mobb (ett tema som återkommer i exempelvis Stephen King's The Stand och Under the Dome).

I min favoritbok, den märkliga The Sundial, samlas en skara människor för att invänta världens slut i ett stort herresäte på landet. Karaktärerna, som så ofta i Jackson's värld, är minst sagt osympatiska och samvaron tar sig snart ett sektliknande uttryck. Småsinta, maktlystna och intrigerande agerar de som i ett makabert och stundtals komiskt kammarspel. Bokens upplösning lämnar läsaren i en angenäm känsla av ovisshet och olust.


Böcker i urval:
The Lottery and Other Stories (1949)
The Bird's Nest (1954)
The Sun Dial (1958)
The Haunting of Hill House (1959)
We Have Always Lived in the Castle (1962)

Guilty pleasures, pt 1

Jag har många guilty pleasures (vampyrböcker, gåslever, okynnesduschande, livsstilsbloggar och snabba kolhydrater för att nämna några), men om sanningen ska fram så är de flesta av dem inte särskilt guilty längre. Något som är lite pinigt är min faiblesse för inredningstidningar. Tjocka, annonsstinna, konsumtionsuppmanande inredningstidningar. Och det är inte ens så att jag är direkt intresserad av att inreda mitt eget hem. Nej, däremot vill jag frossa i andras lantkök, 50-talstapeter, badkarsfötter, hallförvaringar och trendiga kylskåp (men vid shabby chic drar till och med jag gränsen). Dyra är de också, även om jag naturligtvis sparar tusentals kronor på att bara läsa om inredning istället för att praktisera det.

Som tur är har jag upptäckt Stadsbibliotekets tidningsrum! Här kan jag, alldeles gratis, få min månatliga dos av design i form av exempelvis Hus&Hem (nedan) och Allt i hemmet. Och att låna skiten måste definitivt ge bättre karma än att köpa den. Nu ska jag läsa om hur jag kan styla om min gamla IKEA-soffa.

I vanliga fall läser jag Le Monde!

Uppsockrad

Efter att ha satt i mig hela 3 (tre!) frukter idag, och en kesofylld tunnbrödrulle till lunch, är jag uppriktigt oroad över min kropps sockernivå. Dagens eftermiddagsläsning får därför sällskap av kladdig tigerkaka. Det närmar sig f ö en halvleksrapport på Ayn Rand!

Så enkelt, så snyggt

Jag tröttnar aldrig på Penguins klassiska omslagsdesign! Den här godingen hittade jag i farfars bibliotek.