Jag är en lättrörd person. Döda husdjur, brustna hjärtan, olidliga orättvisor, vackra gester: allt detta får mig att skvala som ett midsommarregn. Allra värst är det på bio. Jag ser inte längre Disneyfilmer på bio sedan Lejonkungen, en tårfylld och lätt förödmjukande upplevelse. Däremot kan det vara ganska härligt att få vältra sig ohämmat i starka känslor i sällskap av en bok. Här är fyra underbart snyftiga och storvulna böcker:
Tidsresenärens hustru (Audrey Niffenegger): Svindlande kärlekshistoria i tid och rum. Niffenegger låter bygger upp förväntningarna på den oundvikliga tragedin redan från start på ett alldeles utomordentligt sätt.
Jag saknar dig, jag saknar dig (Peter Pohl): Otroligt hjärtknipande ungdomsklassiker om att förlora sin tvillingsyster. Den bok jag läst allra flest gånger, utan konkurrens.
Kameliadamen (Alexander Dumas d y): Den unge Armand förälskar sig i hålldamen Marguerite, den lungsjuka Marguerite lämnar Armand på ett otroligt ädelt sätt, missförstånd och förvecklingar uppstår och Marguerite dör slutligen på ett synnerligen tynande och attraktivt sätt i Armands armar (oups, SPOILER!). Vid det här laget flödar garanterat tårarna hos även den mest hårdföre läsare.
Möss och människor (John Steinbeck): En kanske inte så storvulen historia men däremot både grym och vacker. Slutet är på samma gång så fint och sorgligt att det börjar svida i ögonen. Sniff.
Fler tips på hjärta, smärta och tårdrypande läsning mottages tacksamt!
/Fröken Kleenex
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar