Gubbigt och… franskt!

Alltså, det här med gäckande hemlighetsfulla unga kvinnor och medelålders män som är besatta av dem. Är vi inte lite mätta på just det temat?

I det här fallet handlar det om 2014 års nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano. Sin vana trogen gav mamma mig årets nobelpristagare och valet föll på Nätternas gräs, där huvudpersonen Jean flanerar runt i Paris och minns en svunnen tid då han umgicks med tveksamma personer och var förälskad i den mystiska och ouppnåeliga Dannie. Med den gamla svarta anteckningsboken som kompass - fullproppad av namn, adresser, telefonnummer och andra detaljer i tillvaron - kartlägger (ja, på sätt och vis handlar det nog om ett bokslut) han den unge Jeans förehavanden.

Vanligtvis orsakar den här typen av skildringar en viss litterär förstoppning hos mig. Lite prententiöst, lite förstorade manliga egon, rätt så gubbigt och väldigt franskt. Ändå är det något som tilltalar mig i det lilla formatet, i hur nuet och minnena sammanfogas i stadsbilden och det här med minnets tillförlitlighet. Vad är det man minns egentligen? Kan man förlita sig på sina minnen hur noggrannt man än för dagbok över tillvaron? Eller skapar man sin egen historia genom att välja och sålla bort i minnesbanken?

Lite märkligare är kanske att jag känner ett visst släktskap med den unge rätt naive och omogne Jean. Sanningen är att ett 18-årigt jag en gång traskade runt i samma kvarter som Jean och funderade på ungefär samma saker, de saker man ställs inför då man flyttat hemifrån för första gången och testar att vara vuxen. Fast Montparnasse var förstås i slutet av 90-talet en rätt tråkig och ocharmig del av Paris, vilket den äldre Jean också konstaterar. Några stenkast därifrån, i det betydligt borgerligare och chica Saint Placide, bodde jag i en svinkall pigkammare på åttonde våningen utan hiss. Det var tider, det.

Grattis till Grate förlag som nu prickat in två Nobelpristagare på loppet av bara ett par år. Kanske kan man satsa en peng på formgivningen nu? De tråkiga svartvita fotona som pryder förlagets omslag har väl ändå gjort sitt nu.

Fuskandets tid är förbi

Alla föräldrar gör det. Av lättja, tristess eller moraliska betänkligheter läser man vissa delar i godnattsagorna lite extensivt. Hoppar kanske över de oändliga textmassorna i Pettsson och Findus eller censurerar den patriarkala översittartomten i Elsa Beskows Hattstugan. Men när publiken når en viss ålder, i det här fallet tre år, kommer man inte undan med dylikt fusk. Är man dessutom två sagoläsare i familjen är det en god idé att synka sina censurer, annars kan man vara illa ute! För treåringen har stenkoll. På allt. I synnerhet alla turer kring att skrämma en räv och att man får ett rejält kokstryk om man händelsevis skulle råka tutta eld på sitt hus (fastän, inflikar sagoläsaren lite stressat, vuxna absolut inte får slå barn).

Bättre då att läsa bilderböcker som inte kräver genvägar! Här är tre stycken favoriter som är lika roliga att läsa som att lyssna på:

En stackars liten haj, Mårten Sandén och Per Gustavsson
För den lille pojken i Sandén och Gustavssons bilderbok är kvällsbadet en vånda, för tänk om det skulle dyka upp en haj i badvattnet (helt rimlig fobi för alla oss som växt upp med Hajenfilmerna)! Och en kväll händer det pojken fruktar allra mest; en haj förirrar sig till hans badkar. Nu visar det sig vara en väldigt liten haj som dessutom längtar väldigt mycket efter sin mamma, så sådär himla läskig är den faktiskt inte. Pojken bestämmer sig för att hjälpa hajen och tillsammans ger de sig ut på en drömlik resa i natten. Fin och till synes gullig historia - men håll koll på vad som utspelar sig i perifirin! Jag tycker dessutom Gustavsson har tagit ett rejält kliv framåt sedan prinsessböckerna med sina drömskt akvarelliga illustrationer.

Bockarna Bruse kommer igen, Björn F. Rörvik och Gry Moursund
Sedan Bockarna Bruse i badhuset har mellanbocken hunnit bli en surmulen och lätt sadistisk tonåring, caféet på fäboden har kånkat och trollat flyttat till ett äldreboende där hen lever i högsta välmående och terroriserar skröpliga gamlingar. Bockarna Bruse bestämmer sig för att hälsa på.

Illustrationerna, som ser ut att ha tecknats av en tioåring, är både geniala (kolla exempelvis in snorkråkorna i trollets näsa) och sjukt störiga. Det händer så mycket att man nästan tappar bort sig i bilderna. Samtidigt funkar illustrationer och text väldigt bra ihop och jag tänker mig att Pija Lindenbaums svenska översättning ligger stilmässigt nära originalet.

Den farliga resan, Tove Jansson
Jag har kommit över min fobi över att läsa barnböcker på vers och tur är väl det eftersom Tove Janssons bilderböcker går på högvarv här hemma. I Den farliga resan finns mycket att fundera på: kan snokar verkligen simma? Vad händer när fåglar flyger upp-och-ned? Var är monstrets ögon? Varför har Sniff juveler och hur mycket väger egentligen en Hemul? Jansson tar udden av de rätt så otäcka strapatserna och låter det resande sällskapet sluta sin resa i muminfamiljens trygga trädgård.

Merethe Merethe!

Tillbaka till den goda ångestläsningen och dessutom en ny favoritförfattare! Mitt första möte med norska författaren Merethe Lindström ägde rum i novellen Kyssen, en av de noveller som ingick i Novellix Den nordiska fyran. Jag gick länge och tänkte på Kyssen efter att ha läst den med känslan av att historien lämnar fler frågor än svar efter sig.

Personerna i Lindströms noveller får ofta axla det där lite skamsna, jobbiga, otillräckliga och ibland förbjudna. Det är utelämnande, visst, men inte utan medkänsla och respekt för karaktärerna. Och hon prickar ofta väldigt rätt i beskrivningarna av beteenden och relationer, hon ingjuter känslan av att "precis sådär är det ju!" hos läsaren.

Novellsamlingen Arkitekt består av sex noveller som alla i någon mån handlar om dysfunktionella relationer. Mellan makar, föräldrar och barn, kärlekspar, grannar. Alla berättelser fungerar alldeles för sig själva, men tillsammans blir intrycket minst sagt överväldigande. En familj i kris (?) strandad på en öde camping, en mamma som våndas över att inte ha råd att ställa till födelsedagskalas och som samtidigt inte kan låta bli att förargas över att sonen äter så mycket, en personlig assistent som inleder ett förbjudet förhållande med sin brukare - men vem är det egentligen som utnyttjar vem?

Mest av allt tänker jag på den fjärde novellen som börjar med att två vuxna och två barn sitter i en bil en smällkall vinterkväll på väg till en gård på landet. Som läsare känner man sig känner lite desorienterad: vad har kvinnan och mannen för relation till varandra? Vilka är barnen, är det deras barn? Varför är kvinnan så tvekande och handfallen inför barnen? Varför skäms hon? Vad symboliserar den barrikaderade uthusdörren på gården? Är det kaninungarna på logen som är barnen? Varför är det så jäkla kallt och varför är huvudpersonerna så oförmögna att ordna upp tillvaron? Är slutet hoppfullt? Resignerat? Lindström låter läsaren undra och berättelserna lämnar en gnagande känsla av att man kanske inte helt fattat vad som just utspelat sig. Det får mig att läsa om novellerna, på jakt efter nya ledtrådar och tolkningar.

The Maze Runner

Det var den bombastiska filmaffischen för The Maze Runner som fick mig att bli nyfiken på James Dashners dystopiska ungdomstrilogi. En ung man utan minnen vaknar upp i en låda och kastas in i ett djävulskt realdataspel där ett femtiotal ungdomar kämpar för sina liv i en intrikat labyrint. Som sammanfattningen antyder, har Dashner lånat friskt och tämligen ogenerat från fler än en dystopisk historia. Inte minst Cube och Hungerspelen.

Raison d'être? Tja, jag tycker nog att det finns en. Oturligt nog läste jag första boken i trilogin på svenska och översättningen är ett problem. Under tiden i labyrinten uppfinner pojkarna nya ord och uttryck (typ: det språk vi känner till räcker inte till för att beskriva de fasor och umbäranden vi genomlider) och de svenska motsvarigheterna sitter inte som en smäck. Det stör läsningen och språket haltar. Andra boken, som jag faktiskt gillade bättre än den första, läste jag på engelska istället och då fungerar språket bättre. Med det menar jag inte att böckerna är några större mästerverk, men på samma sätt som Hungerspelsböckerna får de liksom jobbet gjort: enkelt och rakt berättat, spännande och något platta men ändå tillräckligt intressanta karaktärer för att jag ska orka engagera mig i berättelsen.

I andra boken, Scorch Trials, har de överlevande ungdomarna lämnat labyrinten för att sättas på prov i den "riktiga" världen. Tyckte man att tillvaron kändes tuff i labyrinten är det inget i jämförelse med ökenvandringar, livsfarliga blixtoväder och zombiepest. Spännande, med andra ord! Jag ställer mig dock lite frågande till är själva logiken i boken, varför utsätts killarna för dessa vedermödor? I de första två böckerna antyds det att det handlar om att rädda mänskligheten genom någon slags survival of the fittest-princip. Det ska bli intressant att se om Dashner lyckas knyta ihop det i den tredje och avslutande delen.

Snyggast på festen

Nina levererar.

Tre månader med Veterinären

Det finns alltid en risk för orimliga förväntningar då man tar sig an tokhyllade böcker. Jag hade länge gått och suktat efter Gertrud Hellbrands Veterinären när jag fick den i min hand i våras. Det här, tänkte jag, borde ju verkligen vara min kopp te: feta romaner om medelklassens liv och leverne (en genre jag är väldigt svag för inom amerikansk skönlitteratur).

Tre månader senare hade jag äntligen kämpat mig igenom den. Med betoning på kämpat. Jag fattar inte, det här borde jag ju gilla! Välskrivet, intressant familljedrama, spännande subkultur (i det här fallet hästmänniskor). Men berättelsen griper aldrig tag i mig. Jag tror att problemet ligger lite i bokens huvudperson som känns blek och lite suddig, en berättare som aldrig tar plats i historien. Det skulle kunnat bli intressant med den komplicerade relationen till mamman och hennes förväntningar och antaganden om livet, men konfrontationen och upplösningen uteblir helt och hållet.

Veterinären hamnar för min del i kategorin välskrivet men märkligt oengagerande och oavslutat, även om den definitivt har potential som mammaskildring.

Fler noveller

Från att ha varit en minst sagt svårflirtad novelläsare, har jag under det senaste året snubblat över massor av novellsamlingar som jag verkligen gillat. Kanske är noveller lite av en acquired taste?

Senaste novellsamlingen är Mavis Gallants Från det femtonde distriktet, ett fynd från en av Kulturrådets bibliotekssändningar (Kulturrådet jobbar ju bl a med distributionsstöd mot biblioteken, vilket innebär att folkbiblioteken fyra gånger om året får en laddning fantastiska/obskyra/stundom oläsliga böcker som de kanske annars inte skulle ha köpt in).

Mavis Gallant, som gick bort tidigare i år, är liksom sin författarkollega Alice Munro från Kanada men har levt större delen av sitt liv i Paris. Och novellerna i Från det femtonde distriktet utspelar sig just i Europa kring andra världskriget fram till 1970-talet. Det handlar genomgående om främlingar, emigranter och människor som lever i exil. Ibland är hemlandet platsen för exil, som i novellen om den tyske soldaten som återvänder efter andra världskriget till ett Tyskland och en familj som har gått vidare och inte vill veta av honom eller hans erfarenheter. Många av novellerna handlar om att längta bort till en annan tillvaro, en engelsk familj som bosätter sig på den italienska rivieran eller en polsk immigrant som försörjer sig som misslyckad skådespelare i Paris, även om det främlingskapet kanske inte är geografiskt betingat, utan snarare något inneboende i människorna.

Vid en första anblick är det en rätt dyster skara människor Gallant skildrar i sina noveller, men hennes historier är inte utan värme och humor. Och det är något med hennes personer som slår an en ton av både igenkännande och medkänsla, men kanske även av förakt. Det är just den kombinationen som engagerar mig och får mig att läsa vidare.