Jomenvisst - klart det ska vara skräck, rock'n'roll och romance i jul

Mitt senaste beroende stavas Karina Halle. Det började med The Devil's Metal - plotten påminner starkt om Almost famous: ung kvinnlig journalist i vardande får sitt livs chans, dvs följa med det heta metalbandet Hybrid på turné. Förutsättningarna att skriva den ultimata rock'n'roll-artikeln är perfekta, förutom att rockbandet ifråga har sålt sin själ till djävulen, vilket skapar en minst sagt dålig stämning under turnén. Jag älskar blandningen av skräck, romance och rock'n'roll - fungerar alldeles utmärkt!

Kanske inte riktigt lika bra men ändå läsvärd är The Artists Trilogy som inleds med Sins and needles. Ellie Watt, lurendrejare och bedragare sedan barnsben, beslutar sig för en nystart i livet. Det är dags att hålla sig på den raka vägen. Inte helt okomplicerat då hennes sociopatiska ex (vars bil hon viserligen stulit) är henne hack i häl. Och då hon dessutom stöter på sin mobbade kompis från high school uppstår ett tillfälle som helt enkelt är för bra för att vara sant - Ellie beslutar sig för att göra en sista stöt. Naturligtvis går det inte alls som hon tänkt sig.

Det är spännande, våldsamt, lätt störande och emellanåt riktigt kul. Och får läsaren att garanterat sätta skinkmackan i halsen.

Alice M

Vad passar väl bättre än att blogga om Alice Munro senaste novellsamling på själva Nobeldagen? Som många av hennes tidigare novellsamlingar kretsar Dear Life kring kvinnoöden och kanadensiskt småstadsliv. Historierna är till en början förledande vardagslunkiga, men Munro är väldigt bra på att invagga läsaren i någon slags falsk trygghet för att sedan hitta vändpunkter som liksom skakar om en. I en av novellerna får man följa en äldre kvinna som sakta börjar tappa greppet om tillvaron. Munro lyckas skildra både den inre och yttre resan på ett sätt som både roar och gör mig illa berörd. Att fånga det känslospektrat i en kort novell är väldigt skickligt och man kan väl inte anat än att hålla med om att 

 ”den samtida novellkonstens mästare” är ett välförtjänt epitet.

Dear Life har blivit mycket uppmärksammad eftersom de fyra sista novellerna är av mer självbiografisk karaktär, men jag tycker inte att det är just de som är de starkaste berättelserna i novellsamlingen.

Tredje cirkeln

Det drar ihop sig till cirkelträff igen, denna gång på tema ondska och fascism. På läs- och filmlistan står:

Han är tillbaka av Timur Vermes...

... Den banala ondskan av Hanna Arendt...

... och filmen The Wave.

Hej ångest!