Vad passar väl bättre än att blogga om Alice Munro senaste novellsamling på själva
Nobeldagen? Som många av hennes tidigare novellsamlingar
kretsar Dear Life kring kvinnoöden och kanadensiskt småstadsliv.
Historierna är till en början förledande vardagslunkiga, men Munro är väldigt bra
på att invagga läsaren i någon slags falsk trygghet för att sedan hitta vändpunkter som liksom skakar om en.
I en av novellerna får man följa en äldre kvinna som sakta börjar tappa greppet om
tillvaron. Munro lyckas skildra både den inre och yttre resan på ett sätt som både roar och gör mig illa berörd. Att fånga det känslospektrat i en kort novell är väldigt skickligt och man kan väl inte anat än att hålla med om att
”den samtida
novellkonstens mästare” är ett välförtjänt epitet.
Dear Life har blivit
mycket uppmärksammad eftersom de fyra sista novellerna är av mer
självbiografisk karaktär, men jag tycker inte att det är just de som är de starkaste berättelserna i novellsamlingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar