Fuskandets tid är förbi

Alla föräldrar gör det. Av lättja, tristess eller moraliska betänkligheter läser man vissa delar i godnattsagorna lite extensivt. Hoppar kanske över de oändliga textmassorna i Pettsson och Findus eller censurerar den patriarkala översittartomten i Elsa Beskows Hattstugan. Men när publiken når en viss ålder, i det här fallet tre år, kommer man inte undan med dylikt fusk. Är man dessutom två sagoläsare i familjen är det en god idé att synka sina censurer, annars kan man vara illa ute! För treåringen har stenkoll. På allt. I synnerhet alla turer kring att skrämma en räv och att man får ett rejält kokstryk om man händelsevis skulle råka tutta eld på sitt hus (fastän, inflikar sagoläsaren lite stressat, vuxna absolut inte får slå barn).

Bättre då att läsa bilderböcker som inte kräver genvägar! Här är tre stycken favoriter som är lika roliga att läsa som att lyssna på:

En stackars liten haj, Mårten Sandén och Per Gustavsson
För den lille pojken i Sandén och Gustavssons bilderbok är kvällsbadet en vånda, för tänk om det skulle dyka upp en haj i badvattnet (helt rimlig fobi för alla oss som växt upp med Hajenfilmerna)! Och en kväll händer det pojken fruktar allra mest; en haj förirrar sig till hans badkar. Nu visar det sig vara en väldigt liten haj som dessutom längtar väldigt mycket efter sin mamma, så sådär himla läskig är den faktiskt inte. Pojken bestämmer sig för att hjälpa hajen och tillsammans ger de sig ut på en drömlik resa i natten. Fin och till synes gullig historia - men håll koll på vad som utspelar sig i perifirin! Jag tycker dessutom Gustavsson har tagit ett rejält kliv framåt sedan prinsessböckerna med sina drömskt akvarelliga illustrationer.

Bockarna Bruse kommer igen, Björn F. Rörvik och Gry Moursund
Sedan Bockarna Bruse i badhuset har mellanbocken hunnit bli en surmulen och lätt sadistisk tonåring, caféet på fäboden har kånkat och trollat flyttat till ett äldreboende där hen lever i högsta välmående och terroriserar skröpliga gamlingar. Bockarna Bruse bestämmer sig för att hälsa på.

Illustrationerna, som ser ut att ha tecknats av en tioåring, är både geniala (kolla exempelvis in snorkråkorna i trollets näsa) och sjukt störiga. Det händer så mycket att man nästan tappar bort sig i bilderna. Samtidigt funkar illustrationer och text väldigt bra ihop och jag tänker mig att Pija Lindenbaums svenska översättning ligger stilmässigt nära originalet.

Den farliga resan, Tove Jansson
Jag har kommit över min fobi över att läsa barnböcker på vers och tur är väl det eftersom Tove Janssons bilderböcker går på högvarv här hemma. I Den farliga resan finns mycket att fundera på: kan snokar verkligen simma? Vad händer när fåglar flyger upp-och-ned? Var är monstrets ögon? Varför har Sniff juveler och hur mycket väger egentligen en Hemul? Jansson tar udden av de rätt så otäcka strapatserna och låter det resande sällskapet sluta sin resa i muminfamiljens trygga trädgård.