Tre månader med Veterinären

Det finns alltid en risk för orimliga förväntningar då man tar sig an tokhyllade böcker. Jag hade länge gått och suktat efter Gertrud Hellbrands Veterinären när jag fick den i min hand i våras. Det här, tänkte jag, borde ju verkligen vara min kopp te: feta romaner om medelklassens liv och leverne (en genre jag är väldigt svag för inom amerikansk skönlitteratur).

Tre månader senare hade jag äntligen kämpat mig igenom den. Med betoning på kämpat. Jag fattar inte, det här borde jag ju gilla! Välskrivet, intressant familljedrama, spännande subkultur (i det här fallet hästmänniskor). Men berättelsen griper aldrig tag i mig. Jag tror att problemet ligger lite i bokens huvudperson som känns blek och lite suddig, en berättare som aldrig tar plats i historien. Det skulle kunnat bli intressant med den komplicerade relationen till mamman och hennes förväntningar och antaganden om livet, men konfrontationen och upplösningen uteblir helt och hållet.

Veterinären hamnar för min del i kategorin välskrivet men märkligt oengagerande och oavslutat, även om den definitivt har potential som mammaskildring.