tisdag 31 januari 2012

Skrattar bäst som skrattar sist

Vi har skrattat rått, jag och mina kollegor, åt de här hopplösa deckaromslagen (pocketvarianten är dessutom sådär glossig och blir alldeles fettfläckig så fort man petar på den).




Aldrig i livet att jag skulle ta upp en Carol O'Connell, liksom. Häromdagen, då jag rotade runt i mina deckarhyllor, insåg jag att i min ägo finns Judas child av, döm av min förvåning, Carol O'Connell!

Jag började naturligtvis bläddra i den och kom på att den här har jag faktiskt läst och tyckt att den var riktigt bra. Otroligt obehaglig historia om kidnappade barn, kvävande småstadsmentalitet och en seriemördare som stöter på oväntade problem. Judas child (titeln syftar på det barn seriemördaren använder sig av för att locka till sig det egentliga offret) hör inte till O'Connells Mallory-serie ovan, utan är en fristående deckare.

Judging the book by its cover och allt sånt där... Med skammens rosor på kinden är det jag som gör avbön, går till bibblan och lånar en Mallory-deckare (men helst utan den platinablonda peruken på omslaget).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar