måndag 18 februari 2013

Nu måste vi banne mig prata om Wool

Alltså, det här med mind blowing läsupplevelser händer mig mer och mer sällan. Och det är ju det man alltid hoppas på då man börjar läsa en ny bok, att det kanske kan vara en KANINTESLUTALÄSA-bok. Så på  rekommendation av mina kollegor satte jag igång med Hugh Howey's Wool och, damn, vad jäkla spännande den var! Vi tänker oss någon gång i framtiden, kanske 50 år, kanske 100. Jorden är obeboelig, luften går inte att andas och de tusental människor som överlevt katastrofen bor i en gigantisk silo under jord. Tillvaron i silon är hårt styrd och minutiöst planerad: man tilldelas matransoner, tillstånd att föda barn och alla har en specifik funktion att fylla - mekaniker, odlare, sjukvårdare osv - för att det lilla samhället ska fungera. Och, framför allt, man talar absolut inte om 'utsidan'! De som bryter detta tabu, döms till "städning", dvs att bege sig ut i det fria för att rengöra den filmlins som dokumenterar det som händer ovan mark. Ingen städare har hittills överlevt.


Utan närmare förklaring kastas man rakt in i handlingen - och det är ett grepp som jag verkligen gillar! Det gör det hela så mycket mer obehagligt och klaustrofobiskt, för vad är det egentligen som hänt? Howey förmedlar helt mästerligt den här kusliga känslan, hintar om att någon någonstans har en djävulsk plan utan att avslöja för mycket. Det hela får mig att tänka på The Passage av Justin Cronin, som visserligen är episk på ett helt annat sätt, men förmedlar samma känsla av obehag, ensamhet och mardrömslik tillvaro. Mums!

Jag är också väldigt svag för temat att bygga upp samhällen från scratch. Det fascinerar mig helt enkelt. För liksom, vänta nu, det finns ju hur många som helst tekniska nötter att knäcka om man ska bo i en silo under marken. Det här med syre, till exempel. Och vad gör man med de döda? Generatorer, hur fungerar det egentligen?

Wool består egentligen av fem olika novellas, men funkar anmärkningsvärt bra som helhet. Uppföljaren, eller snarare de två första prequeldelarna slukas as we speak. Happy dance.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar