Det här med att bli vuxen

Det slår mig, då jag läser Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder, hur mycket tonåren handlar om den svajiga balansgången mellan barn- och vuxenvärld och föräldrarnas betydelse i den transitprocessen. Ingen revolutionerande insikt, det medges, men det blir så tydligt i den scenen där huvudpersonen Maja reflekterar över sitt ambivalenta förhållande till pappan:

Jag ville säga något mer men orden var trögflytande som sirap. Att han var fin. Att han var dum i huvudet. Att mamma aldrig hade kommit. Att det väl var lika bra. Att jag hade supit mig full och haft sex med första bästa granne. Att jag hade tillbringat helgen ensam i hennes stora hus. Att jag hatade honom. Att jag alltid skulle älska honom.

Vem känner inte igen sig i den känslan av att älska någon så himla mycket samtidigt som man kan bli så vansinnigt irriterad på samma person? Det är väl just det som är essensen i föräldra-barn-relationen, den här hatkärleken som man bara kan känna för någon som står en riktig riktigt nära. Vissheten om att alltid vara älskad skapar en trygghet som tillåter barnet att frigöra sig från föräldrarna och bli vuxen och, om jag ska fortsätta med mitt amatörpsykologiska resonemang, ur det perspektivet är tonårsupproret ett typiskt sundhetstecken.

Förutom att Här ligger jag och blöder är skönt ångesthumoristisk och väldigt rapp i språket, tycker jag att bokens främsta förtjänst är just Jägerfelds skicklighet i att skildra den där svindlande känslan av att vara på väg mot vuxenvärlden samtidigt som man vill hålla fast i tryggheten av att vara barn. Visst finns där även en begynnande kärlekshistoria med den obligatoriska killen, men den spelar en mer perifer roll i berättelsen. Bokens kärna kretsar istället kring Majas relation till den frånvarande mamman och den något motvillige pappan. Maja slits mellan viljan att vara vuxen, oberoende och distanserad och behovet av att få känna sig trygg, älskad och bekräftad av sina föräldrar, speciellt eftersom Majas föräldrar inte riktigt klarar av att möta Majas behov.

Jag tycker att Jägerfeld väldigt fint beskriver den problematiska relationen mellan Maja och mamman (och att just mammans frånvaro i större delen av boken blir väldigt effektfull), men även pappan som försöker men kanske inte riktigt lyckas. Till syvende och sist är det kanske ändå så att en funktionsoduglig förälder är bättre än ingen alls...

Utrensning

En första bokrensning inför kommande flytt har resulterat i att de här böckerna söker nytt hem. Bortskänkes mot avhämtning.

It's alive!

Eller nästan, i varje fall. Det ena med det andra har hopat sig till en hög av saker som bara måste göras nu, hence, bristen på bloggtid. Eftersom alla läsaktiviteter är minimala, så det finns i alla fall inte så mycket att rapportera. Men så fort jag betat av alla superviktiga saker och moppat upp den blöta fläck som vid det laget kommer vara det enda som är kvar av mig ska jag banne mig blogga om böcker!

Inget som en god natts sömn inte kan fixa!

Jomenvisst är det fredag!

I Hellsingland

Visor och ramsor i Hellsingland är den skiva som går som allra varmast i vår CD-spelare just nu. Ett alldeles ypperligt bokreafynd bestående av 20 sånger med text, noter, CD och finfina illustrationer av en radda duktiga barnboksillustratörer. Och vilka geniala arrangemang! Krakel Spektakel har ett svängigt countrysound, i Klipp klipp har man petat in lite experimentaljazz och Annabell Olsson är alldeles hjärtskärande vacker i Lena Nymans version (som tillsammans med Stefan Sundström är min sångarfavorit). Men även om det finns något kul att upptäcka i varje sång, har man lyckats behålla igenkänningsfaktorn.

Som förälder vill man gärna mata sina barn med kvalitativa och creddiga barnböcker, fast de kanske allra mest suktar efter rosa och lila Disneyprinsessor. Det är mycket möjligt att Matilda om några år kommer tokdissa Lennart Hellsing, men just nu är underhållningsfaktorn hög när vi skumpar runt i köket till Peter Palsternack.

Mördaren ljuger inte ensam

Nästa Langdeckare på tur är debuten Mördaren ljuger inte ensam från 1949. Det här är i min mening en av hennes bästa böcker: perfekt mordmiljö i form av en isolerad och naturskön ö i Bergslagen och en lagom arketypisk men ändå intressant rollbesättning (glamorös it-girl, känslig poet, korkad boytoy, manhaftig flata osv).

Tänk svensk sommaridyll. Ett kompisgäng har samlats på en semesterö i Bergslagen. Man äter, dricker, badar och umgås. Konversationen är lättsamt akademisk och så här låter det t ex då Puck berättar om sin eviga Fredrika Bremer-avhandling:

- Vad håller du själv på med? 

- "Fredrika Bremer och männen."

Det jubel, som mötte detta meddelande, var fullständigt respektlöst mot mig och den stora författarinnan. Mina paralleller till berömda verk sådana som "Goethe och kvinnorna" och "Kvinnorna kring Tégner" dämpade ingalunda den allmänna munterheten och Einar frågade med en mycket spjuveraktig glimt i ögonvrån hur det förhöll sig med mina naturliga förutsättningar för ett så delikat ämne.

Den angenäma tillvaron får ett abrupt slut då Puck hittar en av gästerna, den gäckande och undersköna Marianne, under en gran, strypt med sin egen sjal. Kommissarie Christer Wijk, barndomskamrat till Eje och lämpligt nog på semester i Nora, tillkallas och jakten på mördaren kan börja. Det visar sig att under den gemytliga ytan har både en och annan i sällskapet saker att dölja...

Även om kluriga mordgåtor inte riktigt är Langs starka sidor (upplösningen tenderar att serveras lite väl fixt och färdigt utan att man som läsare riktigt fått chansen att vrida och vända på olika ledtrådar), får Mördaren... klart godkänt i pusselavseende. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det handlar om ett crime passionnel vars psykologiska bakgrund kanske inte är vattentät men ändå tillräckligt tillfredställande för min del.

Vad beträffar förhållandet mellan Puck och Einar, har de tidigare träffats på värdens disputationsfest, tycke har uppstått och Puck befinner sig nu i det där bubbligt förväntansfulla förälskelsestadiet. Det är med andra ord upplagt för romantiska skogspromenader och tête-à-têter i vitmålade ekor. Lite irriterande är det förstås att Puck är sådär flickigt undergiven medan Eje är manligt lugn och stoisk, men boken är ju ändå skriven i slutet av 1940-talet. I det avseendet får man väl ändå säga att vissa aspekter i boken är lite otippat queera.

Sammanfattningsvis är Mördaren ljuger inte ensam en stark debut, lika delar pusseldeckare och akademiskt myspys. Betyg blir en tveklös fyra.

Jobblängtan

Igår var jag och Matilda på jobbvisit. Det skvallrades, åts dammsugare och inspekterades butik. Jag måste erkänna att det började klia lite i fingrarna efter att beställa böcker och fara runt bland hyllorna... Jag ser det som ett gott tecken inför jobbstarten i juli! Dessutom lyckades vi sneaka åt oss ett läsex på Patti Smiths Just kids - lycka!