Det här med att bli vuxen

Det slår mig, då jag läser Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder, hur mycket tonåren handlar om den svajiga balansgången mellan barn- och vuxenvärld och föräldrarnas betydelse i den transitprocessen. Ingen revolutionerande insikt, det medges, men det blir så tydligt i den scenen där huvudpersonen Maja reflekterar över sitt ambivalenta förhållande till pappan:

Jag ville säga något mer men orden var trögflytande som sirap. Att han var fin. Att han var dum i huvudet. Att mamma aldrig hade kommit. Att det väl var lika bra. Att jag hade supit mig full och haft sex med första bästa granne. Att jag hade tillbringat helgen ensam i hennes stora hus. Att jag hatade honom. Att jag alltid skulle älska honom.

Vem känner inte igen sig i den känslan av att älska någon så himla mycket samtidigt som man kan bli så vansinnigt irriterad på samma person? Det är väl just det som är essensen i föräldra-barn-relationen, den här hatkärleken som man bara kan känna för någon som står en riktig riktigt nära. Vissheten om att alltid vara älskad skapar en trygghet som tillåter barnet att frigöra sig från föräldrarna och bli vuxen och, om jag ska fortsätta med mitt amatörpsykologiska resonemang, ur det perspektivet är tonårsupproret ett typiskt sundhetstecken.

Förutom att Här ligger jag och blöder är skönt ångesthumoristisk och väldigt rapp i språket, tycker jag att bokens främsta förtjänst är just Jägerfelds skicklighet i att skildra den där svindlande känslan av att vara på väg mot vuxenvärlden samtidigt som man vill hålla fast i tryggheten av att vara barn. Visst finns där även en begynnande kärlekshistoria med den obligatoriska killen, men den spelar en mer perifer roll i berättelsen. Bokens kärna kretsar istället kring Majas relation till den frånvarande mamman och den något motvillige pappan. Maja slits mellan viljan att vara vuxen, oberoende och distanserad och behovet av att få känna sig trygg, älskad och bekräftad av sina föräldrar, speciellt eftersom Majas föräldrar inte riktigt klarar av att möta Majas behov.

Jag tycker att Jägerfeld väldigt fint beskriver den problematiska relationen mellan Maja och mamman (och att just mammans frånvaro i större delen av boken blir väldigt effektfull), men även pappan som försöker men kanske inte riktigt lyckas. Till syvende och sist är det kanske ändå så att en funktionsoduglig förälder är bättre än ingen alls...