Sisterland

Curtis Sittenfeld är en sådan där författare som jag upplever växer med varje bok hon skriver. Debuten Prep var en coming of age-historia som jag och många med mig gillade. Andra boken var en typisk andrabok vars titel jag inte kommer ihåg, men med tredje boken, American Wife, var det som om hon ömsat skinn och blivit en helt ny författare. Det fanns en helt annan tyngd i berättelsen (och dessutom något så otippat som en kärleksroman med George W Bush i huvudrollen!), som verkligen skilde sig från de första två böckerna.

I Sisterland tycker jag Sittenfeld återigen tagit ett stort kliv framåt. Daisy och Violt Shram är enäggstvillingar och därtill synska, men medan Violet omfamnar sin speciella förmåga gör Daisy sitt bästa för att hemlighålla och undertrycka den. Med en kärleksfull och framgångsrik man, ett lugnt och bekvämt liv i förorten, börjar hon känna att hon uppnått den normalitet som hon alltid eftersträvat. Men Daisys trygga medelklasstillvaro sätts på spel då Violet förutspår en jordbävning med påföljd av en enorm medial uppmärksamhet.

Det här med systerskap, rivalitet och blinda lojalitet på en och samma gång, skildrar Sittenfeld verkligen på pricken. Att anstränga sig för att vara olika men ändå höra ihop. Den minutiösa beskrivningen av hushållssysslor och föräldraskapets bestyr i Daisys (eller Kate, som hon nu väljer att kalla sig) monotona tillvaro framställs som en påtaglig kontrast till Violets destruktiva utåtlevande och uppmärksamhetstörstande. Men i själva verket är det under Daisys slätstrukna fasad som det verkligen kokar och bubblar och Violets utspel är endast katalysatorn för en katastrof av episka proportioner i Daisiys eget liv.

Efter att ha läst Sisterland känner jag mig helt omtumlad och har känslan av att allt och inget har hänt. Och det är väl ett riktigt bra betyg.