måndag 23 januari 2012

Barnbokspanelen testar: Djurpekisar

Barnbokspanelen består idag av Gabriella, 31 år, och Matilda, 4,5 månader. Gabriellas favoritbarnbok just nu är Agaton Öman och alfabetet av Sven Nordqvist. Matilda har inga speciella favoritböcker men hyser en förkärlek för psykedeliska färger och böcker med ljudeffekter (helst katt- eller uggleljud). I övrigt favoriseras böcker med gott tuggmotstånd.

Av någon anledning verkar pekboksförfattare tycka att det är väldigt viktigt att små bebisar lär sig att skilja på olika djur, därav denna uppsjö av djurpekisar. Vi har testat tre stycken av lite olika pedagogisk karaktär.



Husdjur med illustrationer av Marion Billet

Sex olika husdjur placerade i detaljerade miljöer. Varje husdjur ger ifrån sig ett - förvånansvärt - realistiskt läte. Gabriella gillar kanariefågeln bäst, medan Matilda (inte helt otippat) föredrar katten. Även hästen får ett uppskattande gurgel. Sämst mottagande får kaninen (morotssmask) och marsvinet (något slags pipande). Bilderna är tydliga och lite naivistiska. Plus för bra miljöbilder, minus för den oarketypiska och råttlika hunden.

De egna fötterna visade sig bli ett stort distraktionsmoment  för somliga i testpanelen.

Vem låter...? med illustrationer av Fia Eliasson

Även här handlar det om djurläten, men istället för inspelade ljud får läsaren själv härma de olika djuren. Varje djur får två sidor: på den första skymtar man enbart djuret med frågan "Vem ryter/råmar osv" och på den andra får man se djuret ifråga samt en upprepning av själva lätet. Djuren verkar vara lite random utvalda då det förekommer både domesticerade och vilda djur. Gabriella tilltalas av den orangepastelliga 50-talsestestiken även om det är lite oklart huruvida Matilda verkligen uppfattar de milda färgkontrasterna. Bokens succé bygger rätt mycket på läsarens djurimitationsförmåga och vi upplever därför att t ex elefanten inte riktigt kommer till sin rätt (lyckas man inte med ett autentiskt elefantläte rekommenderar vi att man förstärker ljudet med lämplig snabelimitation).

Gosiga djurboken med illustrationer av Stella Baggott

Djurpekis med taktila inslag. Åtta djur i olika färger och av olika material. Gabriella tycker att den blanka fisken och den skrovliga grodan är häftigast. Övriga djurmaterial känns mest bara obestämbart fluffiga. Matildas intresse för att känna på djuren verkar svalt, men det kan också bero på att hennes handmotorik än så länge lämnar övrigt att önska. Förutom de olika materialinslagen känns bokens formgivning pastellig och lite omodern. Vid riklig salivproduktion hos läsaren riskerar de pälsiga djuren att bli lite ofräscha.

Matilda provsmakar Gosiga djurboken

2 kommentarer:

  1. Stina, som numer inte bara dregglar på böckerna utan även bläddrar i dem, hälsar att Gosiga djurboken är en bok som bör finnas i var unges bokhylla. Har man inte läst den kan man inte kalla sig bildad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, om någon vet så är det ju Stina! Några andra heta måsten på pekboksfronten?

      Radera