Just Listen

Sarah Dessen är en av mina favoriter i ungdomsgenren (eller YA, young adult, som vi insatta brukar säga för att det ska låta lite mer seriöst). Framförallt gillar jag Dessens förmåga att skapa relaterbara karaktären och att suga in läsaren i en - i alla fall i mitt fall - ganska avlägsen ungdomsvärld.

I Just Listen får vi följa Annabel, tjejen som verkar ha det mesta: modellutseende, häftiga kompisar, amerikansk helyllefamilj. Tills den avgörande händelsen äger rum och allt faller som ett korthus  kring Annabel (ett korthus som byggts på svajig grund, visar det sig). Annabel blir utfrusen i skolan, börjar tröttna på sin modellkarriär och på hemmaplan är det inte heller bra. Mellansystern Whitney har flyttat hem igen efter att kollapsat av sin ätstörning och föräldrarna kämpar med att upprätthålla den glättiga fasaden. Men när allt verkar som mörkast träffar Annabel Owen. Owen som har en egen säck av jobbigt bagage men som ändå har lyckats övervinna sin ilska och blivit trygg, stark och ärlig mot sig själv. Och som är besatt av musik. Kanske har Annabel en eller två saker att lära från honom...

Mitt största problem med Just Listen är att Dessen försöker få med lite för många "stora frågor" i handlingen. Det är övergrepp, ätstörningar, mobbning, skilsmässor, föräldrarelationer, syskonrelationer etc etc. Resultatet blir en historia där författaren är inne och nosar på en massa intressanta sidospår som det liksom inte blir något av. Istället stressar Dessen förbi för att låta Annabel snubbla i mål på ett ganska förutsägbart sätt. Jag känner mig inte alls lika engagerad av hennes historia som t ex Audens i Along for the Ride, trots att Auden har en betydligt mindre "problematisk" tillvaro.

Följden är att många av karaktärerna känns platta och inte helt trovärdiga. Framförallt borde Owen ha kunnat få mycket mer plats i boken, men hela hans historia får man som läsare bara ana. Att han dessutom är outhärdligt klok och insiktsfull för en 17-18-åring känns rätt störande. Annabels föräldrar är också märkligt generiska och intetsägande (av någon anledning tänker jag mig dem som Brenda och Brandons föräldrar i Beverly Hills - lite äppelkäcka och snusförnuftiga, liksom). Den glättiga mammans depression hastas förbi, pappan sitter mest och är fyrkantig framför en historisk dokumentär (hans största känslomässiga bedrift är att låta ögonen smalna då Annabel berättar om sin hemlighet för föräldrarna).

Eftersom jag samtidigt läser Melina Marchettas The Piper's Son är det svårt att inte göra jämförelser dem emellan. Till skillnad från Dessen låter Marchetta sina karaktärer vara besvärliga, obekväma och lite skitiga. Det är definitivt inte uppenbart vad som ska bli av dem och det är det, inser jag, som gör The Piper's Son trovärdig i mina ögon.