Vår sång blir stum

Av någon outgrundlig anledning valde jag att börja min Maria Lang-retrospektiv med Vår sång blir stum från 1960, där paret Puck och Eje är förpassade till två biroller. Boken utspelar sig i Maria Langs älskade Skoga (dvs verklighetens Nora i Bergslagen) och det är studentexamen i luften. I centrum står den Caligula-liknande rektor Hellman som lyckas göra sig ovän med de både lärarkollegor, studenter och censorer. Det är alltså bara en tidsfråga innan Hellman brutalt mördas under studentfesten i Skoga stadshotell. Naturligtvis tillkallas kommissarien och Skogasonen Christer Wijk.

Mest av allt är jag lite besviken äver paret Bures halvhjärtade inhopp. Boken är skriven i tredje person (alltså inte ur de första deckarnas Puck-jagsperspektiv) och vimsar mellan de olika huvudpersonernas perspektiv. Jag är dessutom måttligt förtjust i Maria Langs alter ego, författaren Almi Graan, som lite omotiverat dyker upp i rollen som åhörare under examensförhören. Till slut är det även lite snopet hur Christer Wijk lite huxflux löser mordgåtan utan någon större ansträngning. På det stora hela en ganska oinspirerad Langdeckare.

Däremot ger jag pluspoäng för originellt val av mordvapen samt de akademiska inslagen; givetvis bokens ledmotiv, O gamla klang..., som varje Uppsalastudent kan rabbla baklänges i sömnen, men även den härligt ankdammiga fejden mellan rektor Hellman och professor Ottosson. Som en sann humanioranörd uppskattar jag också de skrytiga latinreferenserna.

Betyg: 2 av 5 undulater.