Broken Harbour

Jag har gått och dragit en hel del på den här bokrecensionen för, som sagt, jag älskade Tana French In the Woods och Faithful Place (andra boken, som jag inte ens kan komma ihåg vad den heter, not so much). Broken Harbour är både till story och karaktärer som en blandning mellan de båda.

Dubbelt så bra, alltså? Nja. Det är någonting med Broken Harbour som lämnar mig en smula likgiltig trots att Tana French levererar sina vanliga trademarks: dynamiken mellan de två huvudpersonerna (den erfarne snuten/ensamvargen och rookien som otippat hittar varandra under mordutredningen), dysfunktionella familjer och djupt begravda familjehemligheter och, slutligen, vad som verkar vara ett helt oförklarligt såväl som bestialiskt mord.

En till synes lycklig småbarnsfamilj hittas brutalt mördad i sitt eget hus. Ett gräl som gått över styr eller en mystiskt förövare som lyckats försvinna spårlöst från brottsplatsen? De små ledtrådarna, pusselbitarna som faller på plats, målar sakta men säkert upp bilden av en familj i upplösning. Det gör hon bra. På samma sätt som hon låter mordutredaren Mick få gott om utrymme i historien. Trots det köper jag inte karaktärerna, deras drivkraft eller ens mordmotivet. Det hela är inte tillräckligt trovärdigt och ger vibbar av billig förortsthriller à la Harlan Coben och Linwood Barclay, som jag har riktigt svårt för. Och visst, bara en detalj, men varför måste Mick säga 'old son' i var och varannan mening? Störande klyschigt.

Jag kan bara hoppas att Tana French ska hitta tillbaka till de gritty Dublinskildringarna som hon gör så bra i Faithful Place. Och kanske skriva mer om Rob från In the Woods? Skulle definitivt vilja läsa mer om honom.