Måndagslistan

Det verkar inte skrivas en endaste liten bok nuförtiden utan att någon propsar på att göra filmmanus av den. Att göra film på böcker är ju egentligen oerhört vanskligt, det ska så mycket till för att filmversionen ens ska ha en chans mot boken (boken är ju, som bekant, ett oslagbart medium). Här är dock sju bokfilmatiseringar som är minst lika bra som böckerna:

Orlando (av Virginia Wolf): Dööösnygg helt enkelt från början till slut. Tilda Swinton är perfekt i rollen som den manlige såväl som den kvinnliga Orlando.

Sagan om ringen (J.R.R. Tolkien): Låt oss vara ärliga nu, böckerna är verkligen makalöst tråkiga! Visuellt gör de sig betydligt bättre med fladdrande hårmanar, natursköna vyer och, naturligtvis, Ian McKellen (obligatorisk i varje större fantasyrulle).

Resan till Melonia (Stormen av William Shakespeare): Animering av fantastiska Per Åhlin (Karl-Bertil Jonssons julafton).

Såklart att det är så här Caliban ser ut!

Plein soleil (The Talented Mr Ripley av Patricia Highsmith): Matt Damon-versionen i all ära, men den franska filmatiseringen från 1960 är helt klart strået vassare. Bad boy Alain Delon gör en utmärkt psykopatisk Tom Ripley.

Jane Eyre (av Emily Brontë): Här är det nog even tie mellan versionen från 1943 och den från 2011. Den senare är andlöst vacker och samtidigt sådär dyster som bara en engelsk hed i novemberväder kan vara. Den förra är å andra sidan mer trogen boken och har en starkare rollbesättning (favoriten Orson Welles och Joan Fontaine).

Processen (av Frantz Kafka): Anthony Perkins och Orson Welles i en och samma rulle - bara det! Dessutom lika mästerligt klaustrofobisk (om inte mer) som bokförlagan.

Pestens tid (av Stephen King): The Shining av Kubrick är väl egentligen den mest hyllade King-filmatiseringen, men jag är väldigt förtjust i den här miniserien. Dels gör sig civilisationskollapstemat väldigt bra på film, dels är Gary Sinise jäkligt läcker i rollen som Stu Redman.

Vår sång blir stum

Av någon outgrundlig anledning valde jag att börja min Maria Lang-retrospektiv med Vår sång blir stum från 1960, där paret Puck och Eje är förpassade till två biroller. Boken utspelar sig i Maria Langs älskade Skoga (dvs verklighetens Nora i Bergslagen) och det är studentexamen i luften. I centrum står den Caligula-liknande rektor Hellman som lyckas göra sig ovän med de både lärarkollegor, studenter och censorer. Det är alltså bara en tidsfråga innan Hellman brutalt mördas under studentfesten i Skoga stadshotell. Naturligtvis tillkallas kommissarien och Skogasonen Christer Wijk.

Mest av allt är jag lite besviken äver paret Bures halvhjärtade inhopp. Boken är skriven i tredje person (alltså inte ur de första deckarnas Puck-jagsperspektiv) och vimsar mellan de olika huvudpersonernas perspektiv. Jag är dessutom måttligt förtjust i Maria Langs alter ego, författaren Almi Graan, som lite omotiverat dyker upp i rollen som åhörare under examensförhören. Till slut är det även lite snopet hur Christer Wijk lite huxflux löser mordgåtan utan någon större ansträngning. På det stora hela en ganska oinspirerad Langdeckare.

Däremot ger jag pluspoäng för originellt val av mordvapen samt de akademiska inslagen; givetvis bokens ledmotiv, O gamla klang..., som varje Uppsalastudent kan rabbla baklänges i sömnen, men även den härligt ankdammiga fejden mellan rektor Hellman och professor Ottosson. Som en sann humanioranörd uppskattar jag också de skrytiga latinreferenserna.

Betyg: 2 av 5 undulater.

Bortrest

Efter en minst sagt hektisk vecka har jag och Matilda åkt iväg för att ladda batterierna hos Matildas mormor. Men läser gör vi så klart även här! Så här ser min bokhög ut (inte en enda bok över 300 sidor eftersom jag drabbats av lätt tegelstensutmattning):

Och det här läser Matilda:

Over'n'out.

Do the Limbo Dance!

Tack, David Hasselhoff, för att du finns!

Pingvinbegär

De här sötnosarna skulle lätt få bo i min bokhylla.

Nästan lika snyggt som flamingos.

Papegojor!

Måndagslistan

Om jag säger vampyrer, tänker ni kanske: Uttjatat! Överexponerat! Sååå 2010! - Nej, nej och nej! säger jag. För även om ni vid det här laget har hunnit tröttna på bleksiktiga mystiska män och trånande unga kvinnnor à la Twilight, finns det fortfarande guldkorn att vaska fram ur genren. Speciellt om man, som jag, gillar action, blod och pangpang (och, ok då, lite romantik också). I give to you: mina topp 5-vampyrförfattare!

En ung dam på hugget.

Natasha Rhodes: Rhodes har även skrivit bokmanus på Blade-filmerna, vilket man nästan kan ana då man läser hennes egna böcker. I den rätt knäppa serien om den motvilliga vampyrjägaren Kayla Steele dräller det av blod och gore och superonda vampyrer med inopererade knivar i underarmarna. Gillar skarpt!

Kayla Steele-serien: Dante's Girl, The Last Angel och Circus of Sins.

Karen Chance: Skriver parallellt på serien om sierskan Cassie och spin-off-böckerna om halvvampyren Dorina - båda riktigt bra med mycket humor, action och dessutom ganska så dirty... Är väldigt förtjust i Pritkin-karaktären i den första serien (en skjutgalen och lätt kolerisk magiker).

Cassandra Palmer-serien: Touch the Dark, Claimed by Shadow, Embrace the Night, Curse the Dawn, Hunt the Moon
Dorina Basarab-serien: Midnight's Daughter, Death's Mistress


Jennifer Rardin: Rardin skriver om special ops-agenten Jaz Parks som drar runt i världen och sätter dit paranormala terrorister. Lite som Mission Impossible med vampyrförstärkning.

Delar i serien: Once Bitten, Twice Shy; Another One Bites the Dust; Biting the Bullett; Bitten to Death;  One More Bite; Bite Marks; Bitten in Two; The Deadliest Bite

Patricia Briggs: Ok, här fuskar jag lite. Böckerna handlar egentligen om varulvar, men huvudpersonen, coyote-skiftaren Mercedes, har en vampyrkompis som är lite kär i henne, så det tycker jag räknas. Bra skrivet med oväntat djup.

Mercy Thompson-serien (spin-offen Alpha and Omega håller inte samma kvalitet, så undvik!): Moon Called, Blood Bound, Iron Kissed, Bone Crossed, Silver Borne, River Marked

Suzanne McLeod: Urban fantasy-serie som utspelar sig i London. Också lite blandad kompott: huvudpersonen är fae, men därutöver figurerar vampyrer, satyrer, häxor och diverse annat oknytt. McLeod är väldigt bra på att bygga upp atmosfär och jag gillar verkligen undergroundkänslan i första boken.

Delar i serien: The Sweet Scent of Blood, The Cold Kiss of Death, The Bitter Seed of Magic

Just Listen

Sarah Dessen är en av mina favoriter i ungdomsgenren (eller YA, young adult, som vi insatta brukar säga för att det ska låta lite mer seriöst). Framförallt gillar jag Dessens förmåga att skapa relaterbara karaktären och att suga in läsaren i en - i alla fall i mitt fall - ganska avlägsen ungdomsvärld.

I Just Listen får vi följa Annabel, tjejen som verkar ha det mesta: modellutseende, häftiga kompisar, amerikansk helyllefamilj. Tills den avgörande händelsen äger rum och allt faller som ett korthus  kring Annabel (ett korthus som byggts på svajig grund, visar det sig). Annabel blir utfrusen i skolan, börjar tröttna på sin modellkarriär och på hemmaplan är det inte heller bra. Mellansystern Whitney har flyttat hem igen efter att kollapsat av sin ätstörning och föräldrarna kämpar med att upprätthålla den glättiga fasaden. Men när allt verkar som mörkast träffar Annabel Owen. Owen som har en egen säck av jobbigt bagage men som ändå har lyckats övervinna sin ilska och blivit trygg, stark och ärlig mot sig själv. Och som är besatt av musik. Kanske har Annabel en eller två saker att lära från honom...

Mitt största problem med Just Listen är att Dessen försöker få med lite för många "stora frågor" i handlingen. Det är övergrepp, ätstörningar, mobbning, skilsmässor, föräldrarelationer, syskonrelationer etc etc. Resultatet blir en historia där författaren är inne och nosar på en massa intressanta sidospår som det liksom inte blir något av. Istället stressar Dessen förbi för att låta Annabel snubbla i mål på ett ganska förutsägbart sätt. Jag känner mig inte alls lika engagerad av hennes historia som t ex Audens i Along for the Ride, trots att Auden har en betydligt mindre "problematisk" tillvaro.

Följden är att många av karaktärerna känns platta och inte helt trovärdiga. Framförallt borde Owen ha kunnat få mycket mer plats i boken, men hela hans historia får man som läsare bara ana. Att han dessutom är outhärdligt klok och insiktsfull för en 17-18-åring känns rätt störande. Annabels föräldrar är också märkligt generiska och intetsägande (av någon anledning tänker jag mig dem som Brenda och Brandons föräldrar i Beverly Hills - lite äppelkäcka och snusförnuftiga, liksom). Den glättiga mammans depression hastas förbi, pappan sitter mest och är fyrkantig framför en historisk dokumentär (hans största känslomässiga bedrift är att låta ögonen smalna då Annabel berättar om sin hemlighet för föräldrarna).

Eftersom jag samtidigt läser Melina Marchettas The Piper's Son är det svårt att inte göra jämförelser dem emellan. Till skillnad från Dessen låter Marchetta sina karaktärer vara besvärliga, obekväma och lite skitiga. Det är definitivt inte uppenbart vad som ska bli av dem och det är det, inser jag, som gör The Piper's Son trovärdig i mina ögon.